Trebandskvasten i Brattbäcken, Lungsund

Värmland · Sverige · Sägenplats

Skogsrået rev i dörren och ropade åt kvasten att öppna — men kvasten hade bara två band och kunde inte lyda.

I Lungsund berättades om en man som måste fly undan ett skogsrå och tog sin tillflykt till ett ställe i Brattbäcken. Rået rev så hårt i dörren att den höll på att gå sönder, men den gick inte upp. Då ropade hon åt kvasten att öppna. Lyckligtvis fanns där ingen kvast med tre band, bara med två, och därför gick mannen fri.

Frågor om tjuvmjölkning av andras kor genom tjänsteandar, av mjölkhare och bjära, eller på andra övernaturliga sätt (Lungsunds socken, 1939)

1) Det var så ille lite med mjölk i ljuvret på korna ibland och så kom det som blodtrasor i stället för mjölk. Då var det omöjligt att tro annat än att det hade varit något ont väsen eller trolltyg framme. Och så var det käringar som inte voro säkra än de hade sitt hokus pokus med den onde. Dessa fick skulden för att de tog till sig mjölken. Di hade mjölkhare eller pukhare, en hare som di hade trollat ihop. 2) Den haren kallades för mjölkhare eller pukhare. 3) Han var som en vanlig hare, men han skulle inte ha mer än tre ben, för det gick inte att skapa en hare som Gud hade skapat den. Det var det ondas makt som trollkäringar hade till hjälp, när de gjorde denna hare. 4) Det var alltid en hare. Jag har inte hört talas om annat. När gubbarna satt å tala om sina jakthistorier, så / pukharen att tala på - att den och den hade skjutit på honom, men det blev aldrig annat än bom. 5) Det var ju inte annat än skrock, men di tala på att en skulle kunna göra en sådan, om en hade svartkonsterbok och kunde läsa den riktigt. Det skulle vara spetor, sölv, naglar, kvist ur en tvaga och sådant. Sen skulle en vara vid kyrkan i tre torsdagsnätter i rad. Och där skulle en titta in i nyckelhålet. Tredje torsdagskvällen skulle det bli liv i haren. 6) Själva kunde inte käringarna trolla sig till hare utan di hade denna mjölkharen att skicka. Om käringen tog två skedar grädde ursitt fat och hade i ett tomt fat, så var haren till två kyrkosocknar och stal mjölken, tog hon tre skedar, så var han till tre socknar o.s.v. 7) Käringen hade haren osynlig inne hos sig under sängen eller i ett skåp. 8) Han drog hem mjölk. Annan tjänst lär han inte göra. Men så fanns det de som hade spertus, å han drog pengar, så mö de ville ha. / 9) Hörde inte att mjölkharen fick någon mat. Den onde hade fått käringen i pant för haren, och då behövde han inte att föda den. 10) Mjölken var utsugen ur ljuvret på korna och så väl att när de skulle mjölkas, så kom det bara blodtrasor. Pôppra blev vesne som en trasa.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh04324, upptecknad 1939. Texten är här förkortad.

Folkmedicin (Lungsunds socken, 1928)

Det var en sorts värk som folk kunde få och den kallade de onda bettet. De trodde att det var någon gast eller vad det nu var, nåt andeväsen var det i alla fall, som hade huggit dem. Och så var det en annan värk som de kallade farlighet. Den kunde de få ifall de hölls vid vatten i mörker. För att det skulle bli bra så skulle de ta klädtrasor av den som var sjuk och häva i vattnet på samma ställe. Farlighet var en värk, med varbildning. Det var ingenting annat. När de hade tandvärk skulle de peta i tanden med en sticka, och sen skulle de sätta stickan i barken på ett träd. Då blev de av med värken, och den kom väl i trädet i stället. Likadant kunde de bota bölder. Stämma blod kunde de ju, och det kan de ju än i dag. För det är verklighet. Om man har förmågan, så behövs det inte mer än att lägga handen över ett tag. Och då ger blodflödet sej om det så är den tjockaste pulsådern, som är avhuggen tvärt. En del utav de gamla gubbarna hade nog nå'n läsning till hjälp också, men det tror jag var bara dumheter. För inte kan man bota varken folk eller fä med att stå och mumla inte. Förresten / så fick ingen höra vad de läste, så det var väl inte så märkvärdigt. Jag vet en gubbe som skulle läsa över en ko som det var något fel med. Vad han sa' i början det vet jag inte men på slutet hörde jag att han sa': Är det inte till bot, så inte är det till sot. Så märkvärdigare var det inte. Så är det en åkomma som sätter i sig i handlederna som de kallade Knarren därför att det knäpper och knarrar, när man rör på handen. Den botade de på två sätt, antingen högg de bort den. De lade handen på tröskeln och där bredvid tre råghalmstrån, med lederna mitt emot handleden. De där tre halmlederna skulle de hugga av i ett hugg och så skulle de läsa någonting. Det skulle göras om tre gånger för tre halmleder skulle huggas. När det var gjort så var knarren borta. Ett annat sätt - som var riktigt bra - var att de sköt bort knarren med krut.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh01343, upptecknad 1928. Texten är här förkortad.

Skogsväsen (Lungsunds socken, 1928)

Sägner om Tall-Maja. Det var en kolare som låg ute i skogen en höst och hade tråkigt som man nog kan ha ibland i fall det är regnigt och kallt. Då kom Tall-Maja in till honom när han satt vid ugnen och kurade och satte sig och borjade prata. Och det fick hon ju. Men så gick hon upp och började ta honom om halsen och ville sitta i knä på honom och så där. Men det var inte värt att hon fick för han var gift, och Tall-Maja blir lätt efterhängsen. Men det är inte så farligt om hon inte vet vad man heter, så han hade sagt, att han hette Sjôlver. Han satt där och rörde i elden med en käpp, och till sist gick Tall-Maja upp och skulle värma sig och ställde sig med baken mot elden och drog upp kjolarna bra nog högt. Då passade kolaren på och körde den brända ändan av käppen mellan benen på henne. Men då blev det fart, skall jag säja dej. Hon gav till ett illjud och stod huvudstupa ut genom kojdörren och skrek så mycket hon orkade: "Sjôlver brände mej, Sjôlver brände mej". - "Ja då får du väl skylla dej sjôlver också" skrek de andra trollen här och där borta i bergena. Så hon fick / ingen hjälp, men kolaren blev av med henne för alltid. Det var en annan kolare också som hade gått och lagt sig i kojan och hade hunnit somna också. När han vaknade på natten så låg det ett fruntimmer bredvid honom. Hon var vaken och började ta honom om halsen och vänslas, och fin och vacker var hon så det var ju inget fel för den skull, men se hon var alldeles kall, så då begrep han att det var Tall-Maja. För se det skall väl vara märket på trollen det, att de är kalla, även om de är bra nog lika folk för övrigt. Men då tyckte han väl det var bäst bli av med henne så han tog och läste Fader vår bakfram. För det lär vara ett bra sätt till att bli av med henne. De som kom i onåd när Tall-Maja har det inte gott. En del som är skyttar kanske det aldrig lyckas för, utan de bommar på allt, för se hon har makt över djuren i skogen.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh01343, upptecknad 1928. Texten är här förkortad.

FAQ

Var ligger Trebandskvasten i Brattbäcken, Lungsund?

Trebandskvasten i Brattbäcken, Lungsund ligger i Värmland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Värmland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.