Sägner från Arvika stad

Värmland · Sverige · Sägenplats

3 uppteckningar ur folkminnessamlingarna från Arvika stad i Värmland, gjorda 1951.

Tattare. (Arvika stad, 1951)

Skôjrer gick i stora hoper. Jag minns inte någon familj, som var bosatt i trakten här. Från Edskogen och Karlstad kom många. Norska tattare gick mycket här. I Brunskog och Mangskog bodde tattare ("skôjerer"). Ett helt lag Kransar var från Edskogen. Gubben hette Karl Krans. Tattarna for omkring och tiggde mat och kläder, så köpte de lump, tagel, trasor, järnskrot. En del av dem var förtennare och förtennade kastruler, kaffekokare, kopparbunkar. Käringarna och ungarna tiggde. Karlarna skickade dem in i stugorna. Det brukade vara så att en av ungarna eller en käring med en liten unge eller ett par kom först. Sedan kom de undan för undan, så att det blev full stugan. Om nätterna var de i stugorna och stal fläskskinkor, bröd, / potatis och sådant, som de kunde komma över. De erkände aldrig. Det var inte de. De var så ärliga. Men de var väldigt tjuvaktiga. De var alldeles opålitliga i allt. Somliga hade hästar och körde. De gamla och de minsta ungarna satt i vagnen. Tattarna hade fullt med ungar med sig. De var så näsvisa. Kom de in, så var det inte lönt att säga något till dem. De gjorde som de ville och svarade näsvist. De kom jämt och tog maten ur händerna på en, när en satt och åt. De äldre traktade inte på dem heller. Det kom en gubbe och käring in. "Det är bara gubben och jag", sade käringen, "gulle i, får vi ligga på golvet i natt." -"Ja, då får i väl stanna", sade mor. Men allt efter det led på kvällen, kom den ene efter den andre, så att det blev ett tiotal. Det var fullt med skôjrer över hela golvet. Det gick inte att komma fram. De tog hand om kokkärlen också, kokade och stekte sådant, som de hade tiggt ihop. Mor bar in råghalm och lade på golvet, som de fick ligga på. De tog in gamla täcktrasor och bredde / på sig. Karlarna tiggde foder åt hästarna. Det de inte fick, så stal de. De gick ut på jalane och tog havresnes och gav hästarna. Om sommaren betade de utefter vägarna och på backarna. Benämningar på tattarna: "skôjrer", "skôjrepack" (= en fam.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh05625, upptecknad 1951. Texten är här förkortad.

Djävulen. (Arvika stad, 1951)

Satan kan visa sig med hull och hår, om han vill. Det är inte farligt att han visar sej för den som är gudfruktig. De andra vill han ha sällskap med. Di gamle talade om spöken. Fast jag är så gammal så har jag aldrig sett något spöke. Det var inte alla som kunde se spökena. Mor påstod att det fanns spöken. Den onde spökade. Det hörde jag att hon talade om att han hade varit med på en bal en gång. Det var en som fick se honom. Han svansade mellan de som dansade. Det var en svart lurvig hund. "El' stog ur halsen på'n." Det var en skräddare som fick fullt opp och göra med honom. Skräddaren satt och sydde en kväll. Då kom den onde in. Skräddaren kände igen honom, för han hade en bockfot. Skall vi sy i kapp, sade den onde. Det / gick skräddaren med på. Så kom de överrens om att de skulle sy ett par byxor var sig. Du får lova mig, sade den onde, att jag får ta dej med hull och hår, om jag får mina byxor färdiga först. Det skall du få, svarade skräddaren. Så skuro de till och började att sy. Den onde tog en obegripligt lång tråd och trödde i vålen. Skräddaren tog en kort. Det gick fort att sy för skräddaren, så han hade byxorna snart färdiga. Skam satt där med sin tråd. Han hade fått så många knutar på den, så att han var bet att sy. Skräddaren kom undan helskinnad.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh05636, upptecknad 1951.

Häxor och trollkarlar (Arvika stad, 1951)

Finnkäringar var ute och red. Det satt finnkäringar i virvelvindarna. Jag minns, att mor mönstrade oss, at vi skulle vara aktsamma, om vi fick se en virvelvind. Den kunde ta oss med, och vi kunde mista förståndet. Vi skulle kasta oss i ett dike eller utför en sten, om vi inte hann under tak. Var vi under tak, så var det inte farligt. Ibland kom det finnkäringar från finnskogarna och tiggde. De var inte farligare än andra. De hade rykte om sig, att de kunde trolla. Var det någon, som var från finnskogen, så kunde han trolle, om han inte hade en blodtår från Finland i kroppen. Det var bara tocke, som folk hade fått för sig. Jag var bekant med många finnar. Det var bra folk. Men det var så fattigt för många. / Det fick jag också lära mig, att om en såg att någon skulle trolla på en, så var det att ge honom ett slag för munnen, så att blodet rann. Om påskkvällen tog häxorna med sig mjölen, om de kom in i lagårdarna. De tog hår från kreaturen. Vad de gjorde med det, vet jag inte. Det var borta i Brunnskog var det en, som var ute och sköt påsksmäller med bössan om påskafton på kvällen. Han sköt en påskkäring i benet, så att hon kom nerdimpande. Käringen blev halt.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh05625, upptecknad 1951.

FAQ

Var ligger Sägner från Arvika stad?

Sägner från Arvika stad ligger i Värmland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Värmland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.