Sägner från Fryksände socken

Värmland · Sverige · Sägenplats

3 uppteckningar ur folkminnessamlingarna från Fryksände socken i Värmland, gjorda 1922–1942.

Divination (Fryksände socken, 1927)

Janne Nils Nilsson Sohl var född i Solberg, Ekshärad, 1823. Död i Utterbyn, Fryksände, den 4 juni 1904. Han var soldat vid Värmlands fältjägare och antog då namnet Sohl. Hans hustru var från Rinn, Fryksände. Sohl ägde först Utterbysätern sedan Johlfall. Då den nedan beskrivna handelsen inträffade var han bosatt i Utterbysätern. Det var år 1881. Då så väl själva händelsen som den av Lena Sohl nedskrivna berättelsen därom är religions psykologiskt intressant, återgives hennes berättelse ordagrant. Nils Sohl trodde först att det var tomtar som ropade på honom " för de hade den tron att tomtarna ropade eller knackade, om det blev något fel med milan." Någon större väckelse hade ej ägt rum i Fryksände vid denna tid men väl i Älvdalen. Så hade den varit särdeles livlig i Norra Ny 1877. I Fryksände hade norska predikanter "börjat blåsa i domsbasunen så att folk hade börjat vakna ur syndanöden." Men deras väckelse var - enl. fru Sohl - endast någonting halvt, då de uppmanade folk att gå i kyrkan och icke tog någon hansyn till "prästernas världslighet och syndighet." Om fru Sohl bör förutskickas den anmärkningen att hon var ytterst / sympatisk och intelligent - betydligt mera intelligent nämligen än man i allmänhet väntar av en bondhustru. Men hon var kanske den mest extremt frikyrkliga människa jag hittills har träffat. Detta bör man ha klart för sig då man går att läsa nedanstående. Fru Sohl torde vara något över sextio år gammal. En syndares omvändelse Nils Sohl var en man som ej fruktade Gud utan trodde att allt var gott och väl blott man levde ordentligt och handlade rättvist i detta livet, ty att leva i Gud och fostras för himmelen, det var någonting fabelt för honom, som det är för så många andra. Men Herren Gud hade andra tankar om honom. Han ville frälsa hans själ och föra honom in på den rätta vägen. Så hände det en afton under det han var vid skogen och kolade. Han hade just varit ut till milan och ordnat om med den, när han kom in och satte sig framför spisen.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh00964, upptecknad 1927. Texten är här förkortad.

Fryksände socken, 1922

Gammal tro i Värmländska bygder. I forna dagar, då de stora susande skogarna ännu voro så gott som orörda och täckte väldiga vidder av den värmländska provinsen, levde där ett folk, som hade en bergfast tro på det vi nu kalla övernaturliga. Mystiken var deras poesi och sägner samt traditioner från gångna tider, utgjorde ämnen, som retade fantasien och skapade av barnen generationer, som ärvde fädernas tro. Ännu finnes här och var i Värmlands bygder gamla grånade personer, som kunna berätta huru det var i deras barndom, att det existerade tomtar och jättar, att i skogarnas dunkla gömslen levde rår i sköna kvinnoskepnader och att här och var fanns personer, som ägde förmågan att trolla. Man finner att den gamla tron ännu ej är fullt utrotad på sina ställen utan fortlever fast i betydligt mindre grad än för ett femtiotal år tillbaka. Ännu finnas de, som ha sina tecken och märken, och omöjligt är ej att någon beskedlig hustomte ännu i dag förrättar sina för husfolket välsingnelsebringande sysslor. Upplysningen tränger dock obevekligt fram och jagar mystiken på flykten, livets kalla, prosaiska verklighet trycker sin prägel på de nya generationerna och snart finnes de ej mer, som kunna förtälja om fädernas tro. Någonstädes i den stora skogen, som låg mellan Bergeby och Rådoms byar i Fryksände, hade jättar, eller som befolkningen kallade dem, bergfolk sitt tillhåll. / Byarnas invånare voro ej vidare glada över grannskapet, och särskilt havande kvinnor tordes knappast gå utom dörren sedan solen gått ned, enär bergfolket brukade röva kvinnor, som voro i grossess. På en gård hade man äran att då och då få låna bort smörkärnan till jättarna. Då jättemor ville låna kärnan, infann hon sig på kvällen, ställde sig vid stugan och ropade: "Kära grannemora mi, vill du låna mig fôckedôcka di?" "Fôckedôcka" var smörkärnan, vilken man efter en stund ställde ut på trappan. Om morgonen stod kärnan åter där och på kärnkäppen fanns smör, så det syntes tydligt, att den blivit begagnad.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id vff00442, upptecknad 1922. Texten är här förkortad.

BONDENS ÅR. (Fryksände socken, 1942)

Till Västsvenska Folkminnesföreningen och Karlstads-Tidningen Undertecknad sänder härmed bidrag till hembygdstävlingen över ämnet "Bondens år". I bidraget har jag försökt så mycket som möjligt att ej upprepa, vad jag tidigare upptecknat för Västsvenska Folkminnesföreningen. Materialet härstammar huvudsakligen från Övre Fryksdalen och utgör gamla (numera delvis avlidna) personers berättelser om äldre tider. Åtskilligt, som ej direkt sammanhänger med bondens gärning, har medtagits. Vallarna den 28 mars 1942 Högaktningsfullt Oscar Olsson Adr.: Vallarna, Badabruk. / TOM SIDA / "BONDENS ÅR." Bidrag till pristävlan av V.F.F. och Karlstadstidningen år 1942. (Huvudsakligen från övre Fryksdalen) Första maj. Om detta begrepp för nutida människor innebär övergången till en trevligare årstid ("våra lekars vän"), lade säkert våra fäder för ett å två hundra år sedan eller tidigare en mycket mera mångsidig och allvarlig innebörd i nämnda årstids inbrott. Allting annat fick underordna sig den allt dominerande matfrågan. Om vi utgå från detta faktum,kunna vi lättare förstå de gamles märken, sedvänjor, ja, t.o.m. trolldom, vilken ofta sattes i stället för vetenskaplig förklaring (som saknades) på de företeelser som mötte i livet. Första maj var en efterlängtad vändpunkt. Man beräknade, att kreaturen skulle vara framfödda vid den tiden. Detta betydde, att matfrågan kom i ett bättre läge. Det betydde även, att det ansträngande arbetet med anskaffning av nödfoder fick upphöra. Detta senare: att samla lavar, mossa, bark ( "gå i skavskog"-Den som tog savbark av tall, "gick i skavskog") gjordes dock utan knot, vilket framgår av följande ordstäv: "Arton veckor slinker snart, sa käringa, då hon gick i skavskog på annandag jul". Men om våren blev sen, blev nöden större. Genom märken och iakttagelser sökte man på förhand få klarhet i hur det skulle bli. "Så mycken snö som det är på taken vid Vafferheljen (Marie Bebådelsedag), så mycken snö är det i skogen den 1 maj", hette det.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh04690, upptecknad 1942. Texten är här förkortad.

FAQ

Var ligger Sägner från Fryksände socken?

Sägner från Fryksände socken ligger i Värmland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Värmland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.