Sägner från Gillberga socken

Värmland · Sverige · Sägenplats

3 uppteckningar ur folkminnessamlingarna från Gillberga socken i Värmland, gjorda 1925–1937.

Kloka (Gillberga socken, 1937)

Det var en trollgubbe, som hette Loven, som bodde i Lovtjärn. Den brukade de gamle å tale om historier efter. För länge sedan bodde det finnar däruppe, men om Loven var finne är inte gott att säga. Men denna gubben kunde trolla. Han skulle ha svartkonstbok som han lärde sig att trolla ur. Den boken skulle vara skriven med blod. Det var en gång som det kom karlar in till Loven. De var ute på jakt, men så skulle de vila på sig. De skrådera, å Loven satt å hörde på. När han tyckte att han hade hört nog av skrytet, så sade han, att han skulle gå utmä knuten å skjuta en tjäder. Det ville inte / jägarna tro. Men om han kunde det, så skulle han få en kanna brännvin. Han tog bössan å försvann genom dörren. När han nätt å jämt hade kommit ut, så small det ett skott, å så kom han in med en stor tjäder. Loven kunde "stämme blog". Om det var en som var flera mil från Loven å kommit i olycka, så kunde Loven bota honom, bara han fick veta om det. Hur han bar sig åt har jag inte hört någon som kunnat tala om. Men di gamle påstod att han hade "stämt blog" på många. Det var förbjudet att bränna brännvin. Men det hade kommit ut rykte om att Loven inte var säker utan han höll på å brände. Länsman fick reda på det. Han for till Lovtjärn å skulle ta reda på hur det var med brännvinsbränningen. Han kom så långt som till bäcken vid Lovtjärn. Men där stannade hästen. Han ville inte över / bäcken. Hästen stampa baklänges. Det var omöjligt. Länsman var ur å såg genom betslet, strök hästen, men det hjälpte inte. Länsman for hem, för han trodde att Loven trolla. Å länsman svor att han aldrig skulle komma till Lovtjärn mer om de också brände brännvin både natt å dag. Loven hade fått veta att länsman tänkte sig till Lovtjärn, å då hade han passa på å slakta en kalv, å då hade han lagt inälvorna under bron. Det stank av inälvorna, å det var det som skrämde hästen. Loven kunde ta reda på sådant som hade blivit bortstulet. När en tjuv hade varit framme, så gick den bestulne till Loven.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03915, upptecknad 1937. Texten är här förkortad.

Gillberga socken, 1925

Det var en gång för länge sedan en präst vid namn Eskil, som skulle till att bygga en kyrka på en viss trakt i Värmland. Den tiden fanns det gott om troll och otyg i de stora, djupa skogarna, och nu hände det sig att en jätte fick höra talas om prästens tilltänkta bygge, och med onda tankar i sitt inre begav han sig till prästen och erbjöd sig att bygga kyrkan. Jätten tänkte nämligen att det nu fanns ett tillfälle att få prästen i sitt våld. Prästen undrade storligen vad jätten ville ha i arbetslön. Jätten svarade att några penningar ville han inte ha, men ett villkor satte han dock upp och det var, att om inte prästen kunde säga hans namn, innan kyrkan var färdig, så skulle han taga prästen själv. Detta gick prästen in på, ty han tänkte som så, att nu skulle kyrkan bli fort och billigt byggd, och inte skulle det väl bli så svårt att lista ut jättegubbens namn. Troll voro ju egentligen dumma och lätta att lura. Jätten skred nu till verket, och kyrkan steg fort i höjden, men för varje dag som gick, blev prästen allt mera rädd och förskräckt, ty ännu hade han inte kunna taga reda på jättens namn. Det började gå fasansfullt fort med bygget, snart var det endast helt litet som fattades innan allt var färdigt. I stor ångest och vånda vandrade prästen en dag ut i vilda skogen. Han var nu översig given och visste sig rakt ingen råd. Plötsligt fick han höra en röst innifrån ett berg. Det var jättens gumma, som sjöng för sitt barn? "Tyst, tyst, sonen min, rätt nu kommer far din Kinn och ger dig prästen Eskil att leka med." Nu blev prästen glad, ty nu var han räddad, nu visste han jättens namn. Med stor hast skyndade prästen till kyrkan, och det var också i sista minuten, ty jätten höll på, att sätta upp knappen på tornet. "Du Kinn, sätt knappen rätt." ropade prästen med hög röst. När jätten hörde att varit honom förslug, blev han så utom sig av vrede att han kastade sig ned marken, och bröt benen av sig (eller kanske rent av slog ihjäl sig).

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id liu00160, upptecknad 1925. Texten är här förkortad.

Julafton (Gillberga socken, 1934)

Förberedelser till julen. Det skulle göras rent och snyggt över allt, allt skulle tvättas och putsas - ända upp från taket och ned till golvet. Det skulle bryggas, bakas och stöpas ljus, så skulle det slaktas. Det var vanligt att man slaktade en gris till jul och någon annan "nmåfänad". Först skulle ljusen till kyrkan stöpas. Man bar med sig var sitt ljus till kyrkan på julnatten. Så skulle man stöpa ett grenljus, d.s.k. "julljuset". Det skulle vara en arm för varje familjemedlem. Det skulle stå på julbordet. Så stöptes det ljus till granen. De ljusen kallades för "danken". Vidare stöptes ett antal vanliga ljus. Tidigt på julaftons morgon satte mor på en / gryta med kött att koka, för det skulle kokas så mycket att det räckte över hela julhelgen. De större barnen fick sina arbeten att utföra, t.ex. att hacka granris som skulle strös på golvet. Husmor dukade julbordet. Hon lade en ren fin duk på bordet. Mitt på bordet ställde hon grenljuset och runt omkr ljuset lade hon av alla slag som bakats till julen. För var och en lades en "julhög" på bordet. Det var mycket i den högen. Den understa och största kakan i högen var "kulkakan", som var rund och garnerad med en krans i kanten och en stjärna i mitten. Garneringen var av olika slags småbrödsdeg, som man hade bakat småbröd av till julen. Den kakan skulle tas på juldagen när man kom från kyrkan. Så fanns det två stora kakor av rågmjöl. De kallades för "ploganskaker" el. "såkaker". Den ena av dem var rund. Ovanpå den låg det litet ost. Den andra kakan var mera försiggjord. Den ena av dessa kakor / åt man upp och den andra smulades sönder och strödde ut den i säden. Det skulle bli mycken skörd av det. Det var på våren när vårantiden började man gjorde så med brödet. Från tjugodag Knut till den tiden låg det gömt i spannmålsbingen. -Ovanpå dessa kakor låg "kôrsstompen". el. "#######" och överst ett stort pepparkakshjärta. Ingenting dukades av bordet när man ätit julkvällen.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03291, upptecknad 1934. Texten är här förkortad.

FAQ

Var ligger Sägner från Gillberga socken?

Sägner från Gillberga socken ligger i Värmland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Värmland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.