Sägner från Silbodals socken

Värmland · Sverige · Sägenplats

3 uppteckningar ur folkminnessamlingarna från Silbodals socken i Värmland, gjorda 1936.

sjukdomar. (Silbodals socken, 1936)

När en hade "gektsjuke", så tog en av svepen å band om foten eller benet eller där gekta satt Mor gjorde det. Far gick till en käring, å hon satte "kopphorn" på honom å tog blod ur kroppen - när han hade fått "ryggskott". Reumatisk, gekt å sådana sjukdomar trodde folk satt i blodet, å då skulle en tappa ut gammalt blod för att en skulle få nytt å bli frisk. "Bölder" försökte en att få bort med att en hackade linfrömjölsgröt å lade på bölden. "Kramp, senkramp" fick syster min. Då mins jag att de tog terpentin å lade på, för att det skulle dra sig tillbaka. "Falihet" i fingrar å händer. Tjära å beck / begagnades att lägga på det onda. Det skulle vara ett farligt djur i vattnet som stack, så att en fick "faliheta". Mor hade en rotegubbe - Jonas i Storänga. Han trollade bort "sôge" /engelska sjuken/ på en tös. Han hade brännvin i två kaffekoppar, så läste han i det. Han var för sig själv å läste. Han hade knivar som han trollade i brännvinet med. Hon smörjdes på kroppen med det brännvinet, så fick hon några droppar i sig. Om det var en som hade ett sår på kroppen, så fick han inte gå till en öppen grav. Såret skulle inte gro förrän den som låg i graven hade ruttnat. De som hade "bråk" i sidan hade inte annat att göra än att klämma in det med handen när det kom ut. Det fanns de som hade bråk i pungen. Då fick de knyta in den med ett skynke så att det höll honom uppe. "Benbrott" fick en plåstra till med så gott en kunde. Det var att få en klok till hjälp. Han spjälade / det, se'n fick en ligga där till dess att en blev bra. Om en fick ett döingeben å pelade sig i tänderna med, när en hade tandverk, å sen hade det tillbaka där en hade tagit det, så blev en bra. Mara är en sjukdom som sätter sig i blodet Hon kommer utifrån. Men vad ont det är vet jag inte. Den första ormen som en fick se om våren skulle en ta reda på å ha i brännvin, för det skulle vara bra mot sjukdom. Om en fick skabb å tog det brännvinet å smörjde på, så gick skabben bort. Ormbett skulle en passa.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03870, upptecknad 1936. Texten är här förkortad.

tomtar. (Silbodals socken, 1936)

I Åseby var tomtarna inne i stugan på natten. En pojk fick se dem. Han undrade vad det var som rasslade i skrubben, men så fick han se den ene tomtgubben efter den andra som kom fram ur skrubben. De var en halv aln lång å hade små röda toppluvor på huvudet. Denne pojken blev sjuk av det han såg å blev aldrig riktig mer. Om en inte tålde att se sådant, så blev en sjuk, å det var farligt för att en inte skulle bli bra av det. I Åseby, på samma ställe där pojken blev sjuk, så stod hästen skinande grann på morgnarna, när husbonden kom till stallet, å han hade en tofs i rompan. Den hade tomten gjort, å det var omöjligt för någon att ta upp den. En / gång stod husbonden å svor över tofsen å sa, att han skulle klippa bort den. Men då fick han en smäll så han dansade ut genom stalldörren. - Det var många en hörde talas om som hade fått stryk av tomten. Om inte en gjorde eller sade som han tyckte, så fick en ett slag. Det var värst strax efter det solen gått ned å tills mitt i natten. Om en packade eller hade något väsen för sig vid den tiden, så fick en ligga å höra på det tills en kom över "mett i natta". Det var allt som det skulle vara sanning, för jag mins en gång som jag hade varit å snickrat iordning en grisho i svinhuset, å det var på kvällen. Men det var slut det att det höll fred. Hästen slog å stampade hela natten å i fjuset var det heller inte fred. Tomtarna höll djuren vakna, å då fick inte en annan fred heller. Tomten skulle se så väl, påstod de som hade varit i närheten av honom. Det var alldeles så att det glöde i ögonen på honom. / Om tomten var inne i stugan, så var han inte så farlig som när han var i ladugården och stallet. För jag hörde aldrig sägas att han gett slag annat än i uthusen. Men det kunde bära på att en fick där. Om en var god emot tomten å ställde så att han fick fägnad så fick en tjänster av honom. På alla ställen där det fanns tomtar så hade nytta av dem. Det blev både mjölk å smör, för han forade kreaturen, så att de kunde mjölka.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03869, upptecknad 1936. Texten är här förkortad.

julafton. (Silbodals socken, 1936)

Om julafton doppade en i grytan. En fick just inget mer på hela dagen förrän kvällen. En tog kakstycken å doppade direkt i grytan, å åt fläsk å kött till. "Sparvneken" sattes upp på förmiddagen. Det var det första en skulle se till med, så var det att fåglarna fick mat. De skulle ha det för att en skulle få välmåga i stället. En eller två neker sattes upp - allt efter som en hade råd till. De sattes bortefter husen. Nekerna togs undan när en tröskade. Om en fick fatt i någon riktigt fullmatad nek, då gömde en undan den. Nu var det så, att fruntimren bar in "julhalm" å bredde över golvet, när de hade skurat. Den fick ligga till dess att det blev annandagen. / Somliga tog bort den om julkvällen. Den blev till nytta, för kreaturen fick den att äta. - Barnen hade så roligt i julhalmen. Om julkvällen så sopade en så väl rent under bordet. Om en fann ett eller flera rågkorn under bordet på morgonen, så skulle det bli ett gott skördeår. Men fanns det inte något, så fick en vänta sig ett dåligt år. Kreaturen fick extra om julkvällen. Hästen fick havre å korna fick fint å gott hö. Hade en gott om havre, så fick de en havernek var sig. Till vart djur sa man: "Dra störken /styrkan/ i ryggen, mârgen i bena - te våren /våren/ hård som en is å stött /tjock å fet/ som en gris." Julgran mins jag ingen från min barndom. När jag blev gift, å vi fick barn, så hade vi julgran, för då hade allt folk börjat ha detta. Men det var inte annat i den än ljus å ringar som var bakade av vanlig deg. / Di bakade "stompar" - en åt var, som låg i en hög på julbordet, annat mins jag inte. De åt en upp om tjugondag Knut. Vi stöpte ett ljus med tre grenar /"julljus"/, som stod på julbordet. Om julkvällen å julmorgonen brände en det. Det som blev kvar av ljuset, hade en att smörja sig på kroppen med, om en fick utslag. Det var också bra om en fick snuva, för då smörjde en under fötterna med det. "Julbrasan" tändes när en hade stökat undan allt å till en skulle sätta sig intill bordet å äta.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03873, upptecknad 1936. Texten är här förkortad.

FAQ

Var ligger Sägner från Silbodals socken?

Sägner från Silbodals socken ligger i Värmland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Värmland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.