Sägner från Boda socken

Värmland · Sverige · Sägenplats

3 uppteckningar ur folkminnessamlingarna från Boda socken i Värmland, gjorda 1930–1937.

läkekonst. (Boda socken, 1937)

Jag vet inte någon särskild källa eller sjö där di gjorde av med sjukdomar men våra förfäder här ”bar offer för sjukdom”. De bar det till en sjö eller källa. Dä vet jag, att di bruka å tala om, att di gick till vatten med sjuka barn, när det blev kväll. Då tog di klädesplagg å kasta ned i vattnet, så läste di något. Äldre gick också till vatten å ”läste bort” sjukdomar. - Mor hade känt något vasst sticka till i fingret, när hon tvättade. Hon fick så ont i fingret. Hon blev blåsvart. Men då var hon till en gubbe i Brunskog, å han lärde henne, att hon skulle gå till samma ställe där hon fått det onda å kasta en vante där, som hon hade haft på den andra handen. Men hon skulle inte få låta vatten, när hon gick hem. / Hon blev bra. ”Gulsot” hörde jag att en skulle få bort, om en tog å koka en gulsparv å åt upp. ”Benrôta” kom sig av att en fick dökött. Det köttet ruttnade bort, å då tog det benet med. Jag vet inte att det fanns någon bot för det. ”Bisteck, getingestick” svullnade. En drog ut gadden. Se’n smörjde en med brännvin å fett. Om det svullnade mycket, så kokade en gröt å la den på varm. Ett bi kunde inte sticka mer än en gång. Det kunde inte leva, när det hade stuckit. - Det var så med ormen också. När han hade huggit en gång, så kunde han inte hugga mer. Om en hann att ta liv av ormen, om han hade huggit en, så skulle en ta av ormens ister å smörja på där han hade bitit. En svart silkestråd skulle en binda hårt över såret, så att inte giftet gick inåt kroppen. ”Bläkster” hade bror min, när han var liten / Då var mor min å tog vatten i ett dike i en butelj. Så var hon i smedjan å blåste med bälgen på det. Hon tvätta kroppen med det, sen hällde hon det i ”kâlehon” i smedjan. Brännsår smörjde en med fett. Honung eller sirap begagnades också. Bölder kunde en få om en kom att vara i närheten av ”löst folk”. Di kunde ha smitta med sig. I skogen kunde en få bölder. Det kunde finnas på löv. Om en trode sig att ta ett kol å bränna på bölden, så blev han bra.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03962, upptecknad 1937. Texten är här förkortad.

Spökplatser. (Boda socken, 1930)

Det finns ett berg här i socknen, som kallas Säxmarkberget. Där skall det ha varit farligt i forna dagar. Där har det spökat så att man knappt har torts färdas där om dagen. Man har hört och sett så mycket underligt där. När det är lugnt så hörs det så väl när man färdas där. Det låter som om berget vore ihåligt. Det blir en sådan underlig duns i berget. Och man har trott att berget har varit tillhåll för spöken och otyg. Så finns det en backe i närheten av kyrkan, som kallas Rävkrakebacken. Där var folk ute för spöken. Min dotter och hennes väninna såg där en gång (en månljus kväll) en huvudlös gubbe, som strök förbi dem alldeles tätt intill sidan. De skulle gå till dans, men det blev intet den / den kvällen. Den där gubben var liten och tjock och alldeles svartklädd. När de vände sig om, så var han totalt försvunnen. Man trodde att vissa döda voro på vandring från kyrkogården. De gick å skrömta. Det var ett farligt elände med dessa spöken. Det fanns personer som rakt inte kunde förmås att gå utom dörren ensamma efter solens nedgång i fruktan för att de skulle komma ut för spöken. Visserligen var man ju inte precis rädd för att de skulle ta en med hull och hår, men man var inte heller alldeles säker.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh02034, upptecknad 1930.

tomtar. (Boda socken, 1937)

Folk tala om att di hade sett ”tomtgôbben.” Mina förfäder påstod att di hade sett små gubbar. Folk hade nytta av dem, om di gick dem tillhanda. Di hade bättre nytta av kreaturen. Tomtarna såg om kreaturen å drog till dem foder. Men det var inte på alla ställen di hade tomtar. Men på det ställe där de var bofasta, så ställde di så att allting blev drygt. Å när en kom in i ladugården eller stallet så stod djuren å åt. - Där det var ”kvällvart” gick det inte an att dundra, för om en dundra, så höll di på å dundra på samma vis tills efter högsta natten. - Mormor tala om att hon hade sett två ”tomtgôbber” med röd mössa. De stod på en gödselstad. Di arbeta så friskt. / Å di hade var sin käpp. Rätt som det var så stanna di i arbete å böjde sig å vila på käppen. Det var som di skulle stå å prata med varandra. - En annan gång så gick hon en gata ned från Högbodaby. Det var en sensommarkväll, så det var skymt. Då gick det en liten grå gubbe med en stor svart hatt på huvudet före henne i vägen. Hon gick fort för hon trodde att hon skulle kunna gå förbi honom. Men han ökade så han var lika långt före henne. När hon kom fram till en lada, så blev han borta där.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03962, upptecknad 1937.

FAQ

Var ligger Sägner från Boda socken?

Sägner från Boda socken ligger i Värmland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Värmland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.