Spelmannen Varnberg på Lennartsfors

Värmland · Sverige · Sägenplats

Mitt under dansen slocknade ljuset — och spelmannen såg Skam dansa bland de andra med eld och gnistor omkring sig. Han rörde aldrig fiolen mer.

I Trankil berättas om en skicklig fiolspelare vid namn Varnberg, som ofta spelade på dansar. En gång i början av 1860-talet spelade han i bakstugan i den gamla smedbyggningen på Lennartsfors. Mitt under dansen slocknade ljuset, och då fick han se "skam" dansa bland de övriga med eld och gnistor flygande omkring sig. Efter den dagen lade han bort fiolen och spelade aldrig mer.

Häxor och trollkarlar (Trankils socken, 1938)

"Lôvjerske" var i skogen uppe i träden. Hon var som skogråa, så att hon ville narra och före spetakel av folk. Finnarna kunde trolla. Det fanns finnar bortåt Karlan och Silllbodal. Det var en finne di kalla Mattes i Glavsnäs. Den finnen kunde trolla. När folk kom till honom, och om di titta på fönstret, så var det fullt med smått, styggt folk inne, som hjälpte honom att arbeta. Om han var borta, så arbeta di like fullt åt honom. Folk hörde att det arbeta om nätterna. Det kom finnar hit ibland och tiggde. Di var från Finnskogarna. Det var fattigt för dem, så di löt ut att tigga. Om inte di fick något så trolla di på kreaturen för en, så att en inte fick / någon nytta av dem. Var det någon av våra som kunde trolla, så hade di allt fått lära av någon finne. Finnarna hade haft trollkonsterna med sig hit. Di gamle var rädde för slik blåst som snodde runt. Den kunde ta en med i luften. När en kom ned, så blev en sjuk. Trôlla kom på det viset, så en kunde inte veta, vad som kunde vara i en slik "vervel". När di skulle trolla till sig mjölken, så tog di strumpebandet och knöt fast i en gärdesgård. Se'n mjölka di vems ko di ville. Prästen kom på en sådan käring en gång när hon höll på att mjölka på det viset. Han slog sig i prat med käringen och fråga om hon kunde mjölka klockarns ko. Jo det skulle hon göra om prästen äntligen ville. Hon började att mjölka och när hon hade hållit på en stund, så frågade hon, om hon skulle hålla på längre. Mjölk du, sa prästen. Ja, men om jag mjölker längre, så stuper kon, sa käringen. Men prästen ville att hon skulle hålla på. Nu / stöp kon, sa hon, och nu är det inte annat än blod att få. När klockarn kom till fjuset så låg kon död i båset. Men prästen, som visste hur det hade gått till, ställde så att klockarn fick en ny ko. Om en lade kärnan i en nordrinnande bäck och lät henne ligga där i tre torsdagssnätter, så skulle en få mycket smör med den kärnan. Och så skulle inte någon kunna skämma henne för en.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh04216, upptecknad 1938. Texten är här förkortad.

Födelse och dop (Trankils socken, 1938)

Om kvinnfolken var sådana, att de inte ville ha barn så fick de svårt för att få dem. Så skyllde di på, att det blev så om di snörde sig. Det var en del som snörde sig så hårt. Det skulle inte gå an att ta vad slags vatten som helst till badvatten. Det skulle en hämta in från brunnen, som en bruka ta renvatten ur. Så fick en inta ta in det om kvällen. Mor tog av sig ringen, för den skulle ligga i vattnet. Se'n skulle han hängas om halsen på barnet. Och det gick inte an ta bort den förrän barnet var döpt. Det skulle en ha så, för att inte barnet skulle ta skada av det som var ont. Badvattnet slog en ut under golvet. En slog det i en springa i golvet, för en skulle inte gå ut med det. / Det skulle slås ut om dagen, för på kvällen gick det inte an. Med dopvattnet gjorde en på samma vis. Om inte modern var så pass vidrättad att hon kunde bära barnet till dopet, så fick ett annat kvinnfolk göra det. Bara inte kvinnfolket var havande, så att det märktes, så gjorde det inget att hon bar barnet. - Det skulle vara två faddrar med - man och hustru. Det var ett par från grannlaget. Vid barnsöl var det inga särskilda upptåg. Men om någon främmande kom in, så meste han mössa. Då fick han lösa igen den med en slant. Det var nästan vanligt, att en skulle kalla upp förfädernas namn. Vad det var för mening med det, vet jag inte. Di ville gärna ta namn av personer som hade haft gott rykte. Om modern dog i barnsäng, så kunde hon inte låta bli än att komma till barnet. Då kunde det / bli oroat och inte få fred, att det blev sjukligt och spensligt. Men om en förstod att det var på det viset, så skulle en ta ett av barnets plagg och gå och gräva ned på hennes grav, för då blev hon nöjd. Om ungen skrek om natten, och en inte kunde få honom tyst, om en vagga el. bar honom, så var det att tända eld på ett ljus och sno ikring honom med. Så höll en ungen i alla ställningnar.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh04217, upptecknad 1938. Texten är här förkortad.

Husdjuren (Trankils socken, 1938)

Förr i världen så "körde di medda" här. Min farmor, som var vallpiga i sin ungdom hade varit med om det. Det var på Kristihimmelsfärdsdag som di "körde medda". Di gjorde små kransar av löv och trädde på horna på korna. Och när di kördes ut första gången, och det var på Kristihimmelsfärdsdag, så hade "hôlingen" /= vallpojken/ en lång vidja av rönn och smet kvigorna med och tala om för dem vad de skulle heta. Så skulle "hôlingen" pynta och ha fint i fjuset den dagen. Om julen skulle en inte tänka på sig själv bara utan det var lika noga med att djuren skulle ha. Om julkvällen skulle korna veta att det var jul. Innan en själv satte sig till julbordet, / så skulle en ha varit i fjuset först och delat till kreaturen av det bästa höet en hade. För att de skulle ha reda på julen så sa en så här: "Ät väl, trivs väl, lägg hullet på reva och inte på rompa, dä ä julekväll i kväll." På julmorgonen fick de var sin nek havre, om det var så, att en hade råd till det. Den fick de göra kalas på, medan en var till julotte kyrkan. Första gången, när de släpptes ut om våren, och efter gammalt så skulle det vara om Kristihimmelsfärdsdag, så skulle di krypa mellan benen på husmora eller piga. Hon ställde sig så högt upp i dörren att de kom under henne. Det skulle vara förmånligt, så att en skulle få tur med dem under sommaren. Se'n skulle det vara hår och varjehanda / under tröskeln. Stålet skulle frälsa dem från det som var ont. "Dä ha allt komme nô ont över den kon", sa di om en "gallko" /ko, som inte ville ta sig med kalv/. Om en ko kom i lag med troll, så kunde hon bli sådan. Kröttra fick "sleka", för att de skulle gå hem om kvällarna. Slekan gjorde di ihop av mjöl och salt. Den fick de slicka i sig ur handen eller ur en kôlla.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh04219, upptecknad 1938. Texten är här förkortad.

FAQ

Var ligger Spelmannen Varnberg på Lennartsfors?

Spelmannen Varnberg på Lennartsfors ligger i Värmland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Värmland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.