Spelmannen som var den onde, Strand i Värmskog

Värmland · Sverige · Sägenplats

När spelmannen blev full tog en främling fiolen — och en flicka såg horn vid hans knän och en kofot under bordet.

På en dans i drängstugan vid Strand i Värmskog ska den ordinarie spelmannen ha blivit drucken, varpå en annan tog fiolen och spelade desto vildare. En av flickorna lade märke till att han hade något som horn vid knäna och en kofot bland sina fötter. När hon pekade förvandlades karlen till en svart hund som flera fick se. Efter den kvällen var det många i trakten som slutade dansa.

(Hus- och gårds) tomten) (Värmskogs socken, 1933)

Jag har inte hört annat än att tomten har visat sig som en människa. Å när de märkte till storleken på honom, så blev det såpass som en aln. Har inte hört talas annat än om manliga tomtar. Han var gråklädd. En lång grå rock med bälte om mitten å knäbyxor. På huvudet hade han en röd mössa, som föll ned som en strut på ryggen. Det var tofs i mössan. Pipa brukade han inte ha i munnen. Det hörde jag aldrig att de nämnde när de talade om honom. Det var ett "hedniskt" väsen, så han var tvungen att vara gammal. Han hade långt grått skägg som hang ned på magen. Hörde inte talas om att tomtar uppträdde nakna. Han hade två ögon. Ögonen var stora. Stora händer å fötter. Armarna var långa. Han var osynlig. Men någon gång kunde de få / se honom. Det var inte alla som hade så skarpa ögon att de kunde få se honom. Tomten uppehöll sig i kvarnar, träd, logar, lagårdar, stall och bodar eller inne i stugan. Vid milor fanns det också tomtar. På vinden höll han till. På Lövåsen i Rommenäs stod ett stort träd på gården mitt för stugan. I det trädet höll tomtarna till. Där satt tomtarna å skrattade om kvällen. Bonden där ville inte ha dem, så tog han å fällde det trädet. I detsamma som han fällde det så skrattade det, så han hade aldrig hört så förr. Men han blev av med tomtarna efter den dagen. I Systuga i Vegerbol var de jämt ute för tomtar. De höll ett farligt väsen på vinden å i trappan om natten. En gång, när hustrun där var uppe på vinden så blev hon biten på käken av en tomte. Hon höll på att aldrig bli bra av det. Och hon fick "synmârke" på käken i all sin tid. En annan gång fick hon en örfil. En kväll höll de på att skramla å bullra på vinden värre än vanligt. Då gick / husbonden upp i trappen å sade: "I Jesu namn befaller jag andarna försvinna, är det onda andar, så har i inget här att göra å är det goda andar, må i ligga still." Det påstods att det blev bättre efter den dagen. Där hade de kastat ned ler, sot å sten genom skorstenen. Å ibland så satt de å slog i spjället.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03207, upptecknad 1933. Texten är här förkortad.

Påsk (Värmskogs socken, 1933)

Namn på de särskilda dagarna under dymmeln ("dimmern") och påsken: "Kôrvmånda, fläsktisda, âskonsda el. dimmelonsda, skärtorsda, pannkakfräda el. långfräda, påsklörda el. påskafta, påskdan, ândaå trejda påsk. Den askan som blev på askonsdag skulle tillvaratagas, för den skulle vara så bra att koka lut av. Det var så noga i den veckan att en inte fick bullra eller skramla. Särskilt noga var det från middagen dymmelonsdagen. Efter den timmen å fram till påskdagen skulle det inte gå an att väva, spinna eller mala på kvarn. Om en gjorde det skulle en få ont av trollen hela året. Men somliga hade det för att det skulle vara "den stilla veckan". De skulle liksom börja att fira Jesu död / på onsdag. Torsdag fick ingen tälja med yxa eller kniv, så att det blev stickor. Kom kreaturen å "trôdde" (trampade) på dem, så fick de ont i benen. På långfredagsmorgon kom far med en björkvidja, å då fick vi några lätta slag med den ("långfredagsstryk"). Det var för att en skulle påminna sig om Kristi lidande å död. Påsdagen gjordes tjärkors på alla uthusdörrar, som var stänge för djur, så lades kvicksilver under tröskeln till lagården. Det var för att hindra "påskkäringarna" att göra illa vid kreaturen el. ta nyttan från dem. På aftonen började skjutningen ("påsksmäller, påskskôtt"). Det sköts inte så mycket förr, men här å var lossade de av ett bösskott, pojkar sköt med stora bodnycklar eller de hade borrat hål i berget el. i en sten, laddade det med "bergkrut" å dynamit. De höll på att skjuta till kl. 12 på natten. Det skulle vara för att skrämma "påskkäringarna". När de fick höra smällen så vågade de sig inte åt det hållet. På kvällen / klädde ungdomen ut sig å gick som "påskgôbber" å "påskkäringer". Pojkarna klädde sig i fruntimmerskläder å kvinnfolken i manskläder. Sådana gick de ute på vägarna å smög. De hade "påskbrev" med sig, som de lade ned i stugorna. Om de hann så hängde de dem på dörrhandtaget el. ock kastade de dem i gången. De var försedda med käppar å "påkar".

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03210, upptecknad 1933. Texten är här förkortad.

Husdjuren (Värmskogs socken, 1933)

Påskafton målades tjärkors på lagårdsdörrarna och svinhusdörrarna. När jag kom flyttande till denna gården i Näs så var dörrarna fulla med tjärkors. Jag hyvlade bort dem. Under "dömmelvecka" skulle det inte gå an att hugga el. "kôte". Kom kreaturen å trampade på sådana stickor, så blev de halta. Jag höll på med det en påskvecka, å då kom "fastra" å ville ge mig stryk för att jag tog mig före sådant som inte skulle gå an. "Du ställer te, så vi får varäveli ko fördârvad", sade hon. När en ko skulle kalva, breddes ett kläde på golvet mitt för bakändan på kon. Mor gjorde så. Det var allt för något särskilt. De "skämde" kreaturen för varandra. Det kunde de göra med onda ögon, trollpåsar å genom att trolla på / kreaturen. När jag kom hit till Näs var det fullt med almanackor, "marbôsker", lieuddar, knivar, psalmböcker fastsatta i svinhuset, lagården å stallet. Det var för att skydda djuren mot "skämning", påskkäringar å trolldom. Det var två gubbar, den ene hette "Kôlbring" å den andre "Krans", som gick å skämde å "gjorde ôt". Den ene av gubbarna gick före och skämde å den andre gick efter å "gjorde ôt". De skämde hästarna för varandra. Jag var med när Per på Tomta påstod att en annan hade skämt hästen för honom. Han for ut å åkte. Hästen var så villig att springa, men rätt som det var stannade han, å det var alldeles förbi med honom. Då kom han hem å var så ond å påstod att någon hade skämt hästen för honom. När jag disputerade emot blev han ond å sa': "Ja' ska' skämme din häst, ska' du få se att dä går bra." "Dä ska du få", svarade jag, "men du får inte komma intill honom." Då var han bet. - Hästen ser mer än andra. / Han kan tvärstanna mitt på vägen ibland. Då ser han en likprocession. Om en då ser genom betslet så får en se detsamma som hästen ser. Det är alltid något övernaturligt i vägen för hästen, när han stannar på det viset. När en häst skoddes gjordes ett kors över hoven med kniven. Det var för att inte någon skulle kunna skämma hovarna på hästen.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03210, upptecknad 1933.

FAQ

Var ligger Spelmannen som var den onde, Strand i Värmskog?

Spelmannen som var den onde, Strand i Värmskog ligger i Värmland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Värmland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.