Skjutsen med den svarte herren i Brunskog

Värmland · Sverige · Sägenplats

Gamle Per fick åka med en svart herre i mörkret — men en eldslåga bakom åkdonet röjde att det var Skam på väg till en barnamörderska.

I Brunskog berättas om gamle Per på Mörr, som en natt fick lift av en svart herre som körde ett par mörka hästar. Herren skulle till en sjuk piga på ett ställe Per kände till, och Per trodde det var doktorn. När Per stigit av och såg efter åkdonet märkte han en eldslåga bakom det och förstod att det var Skam. Sedan spordes att en piga på det stället fött ett barn och dödat det.

Om skrock vid milorna och kolning (Brunskogs socken, 1932)

Det fans vid vissa ställen i skogen och vid vissa kolbottnar, som det fans "backfolk". På sådana platser var det bra att kola och milorna gingo bra, bara man var försiktig och icke kom i ogunst hos backfolket. Icke fick man svära och dundra onödigtvis om natten, icke hugga ved, eller ramla, sedan det blev nedmörk, för gjorde man det, så kunde man vara säker på att det dundrade ute kring milan hela natten, och milan blev besvärlig. För att stå i gunst hos tomtarna så brukade man lägga litet toback på någon stubbe invid milan. Och för det mästa var tobacken borta om mornarna. Då man tände en mila så var det / bra att ha svavel i den, för att "ho skulle gå bra", och ej bli besvärlig. Stod kolaren på god fot med tomten, så kunde han tryggt sova om natten. Blev det något fel på milan om natten, så kunde kolaren vara säker på att tomten ropade hans namn, så att han vaknade. Jan på Fallet berättade: Ja hadde fatat in de siste kola i kolhuset, och var färdig med kolningen och skulle flytta hem från skogen, för det var nära jul. Kolen hadde legat ett helt dygn, så jag var säker på att det ej fans någon eld i dem. Jå jag hadde gått ett stycke från kolhuset, så kom jag mej att se tebaka åt kolhuset, och då fick ja se det kom en stor svart fågel komma flygandes, och flög rätt in i det fyllda kolhuset. Detta tyckte jag var undligt så jag går tillbaka, för att se efter fåglen, men jag såg ingen fågel, men jag fick se till min häpnad att det var eld i kolhuset. / Gasten var en undlig fågel, som kolargubbarna kunde få höra ibland, se honom fingo de alldrig. Gast stod i tjänst hos skogsrån. Per på Torpe hörde gasten skrika flera nätter å rad vid kolkojan. Hällä´r hällä´r! skrek gasten. En natt då gasten skrek som värst, så tar per den ene stövelskon och kastar ut den genom kojdörren, åt det hållet han hörde gasten skrika. "Här har du bå hälläre å tåläre", sa Per. Då töstne gasten, å han hörd'en allri mer. Å stövelskon ble borte den hette han allri häller hur mycket han än letade.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh02984, upptecknad 1932. Texten är här förkortad.

Bondens år (Brunskogs socken, 1942)

Vårarbete: Frågor 1. Sådden borde ske mellan 12 å 18 maj. ”Den som sår efter Urbani ti (25 maj) han får ax men intnô i”. Linet borde sås på Eriksdagen (18 maj.) 2. Då den gula sädesärlan kom, var tiden inne att så. Den kallades också ”körfuggeln”. Hon ropade ”kör kör! 4. Februari månad visade hur väderleken skulle bli under sommaren. Om feb. var torr, blev sommaren torr, och tvärt om. Från det håll det blåste då sjön gick upp, från det hållet skulle braxen komma då den lekte. Om grågåsen kom tidigt blev det tidig vår. 5. Man lämnade alltid litet gössel kvar, ”till frö” sade man. 6. Det var ett gott tecken om det var kallt och blåste ifrån norr. ”Den som sår i päls å tröje han får skörde mä nöje”. Sådde man i skjortärmarna dålig skörd. 7. Bäst att börja sådden en måndag, och på morgonen. 9. Bäst att så i ny. 13. Linet skulle kvinnorna så, eftersom det var de som arbetade med det. Rengöring, spinning, vävning. 18. Om man glömde att beså en fläck, så sade folk att man man lämnade en ”grav” efter sig. 21. Om något stort brott hadde begåtts på något ställe på åkern där växte ingenting efter. / Slåtter och skörd. frågor. 27 Hälst började man slåtten på en måndag. Och då klövern var i full blomning. 28. Karlarna voro klädda i blaggarnsbyxor och kvinnorna i blaggarnssärkar, och en underkjol. 38. Om man fick en ”uddanek” sades man fick en horunge. 42. Om någon fick ont i ryggen under arbetet, sade man han eller hon hadde fästmö eller fästman. 45. Potatisen borde vara upptagen till Meckersmäss å marten. Ävenså havren Rovorna litet senare. 47. Då skörden var inbärgad fick man Skårgås, = Sandostsmörgås. Tröskning. 48. Lovisa kallades då man tog slagan och klämde över nacken över någon nybörjare, så att han skrek. ”Ja ska läre dig sjonge lovisa”, sade man. 51. Man tröskade ej på kvällarna för att ej oroa tomtarna. 52. Tröskningen skulle vara avslutad i god tid före jul. 55. Om Lussotta skulle man börja tröska kl. 3, å då fick man sup, ost å limpa. Jakt. 57.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh04704, upptecknad 1942. Texten är här förkortad.

Jättar (Brunskogs socken, 1930)

Ortens benämningar på sådana väsen: jätter, bergfolk. Man har ansett, att dessa bodde i bergen i sådana där ihåliga grottor. Man har trott att det var ett slags särskilt stort folk och man fruktade deras styrka. De hade en väldig styrka, så att de kunde kasta stora stenar. Jag har inte hört talas om att någon har sett dem, men man har slutit sig till att de funnits genom de stora stenar, som ligga kringströdda här och där. De levde inte i flock utan de bodde par om par med sina barn. De ha försvunnit sedan kristendomen fick stor makt i landet. / Jag har sett sten som ha kastats av jättar Jättarna hade kastat stenen från den ena höjden till den andra. Bärjfôlk, bärj-jätter. Det var en jätte som hade kastat en stor sten över en halv mil. Den stenen ligger mellan Brunsberg och Boda på ett gärde. Den skall ha varit kastad mot Boda kyrka, efter vad de gamla sade. Det var en familj, som var ute på slåtterängen och hölls med höet. Rätt som det var kom det ett bergfolk ut på ängen. Man låtsades inte om dem utan lät dem hållas. Slåtterfolket hade en liten barnunge liggande på ängen, och den tog bergfolket med sig och flydde Hustrun satt en gång på en sten och grät och sörjde sitt barn. Då kom det en gammal / gubbe fram till henne och lovade att han skulle hjälpa henne att få barnet tillbaka bara hon hade "rätte troa". Jag mins inte vad hon skulle säga. Men mannen visade henne mot det berg, där barnet skulle finnas, och så gav han henne "kraft". När hon kom intill berget, så kastade jätten en sten mot henne. Den stenen tog hon fatt och kastade den tillbaka med sådan kraft att jätten föll ned och svimmade. Så passade hon på att gå in i berget. Där fick hon se sitt lilla barn ligga på golvet, och hon skyndade sig att ta sitt barn och flydde. Men hon måste lämna barnet till den gubbe, som hade hjälpt henne, ty endast han kunde bevara det. Jätten hade fått makt över barnet och han skulle förr eller senare ha tagit igen det, om det fått stanna hos modern.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh02026, upptecknad 1930. Texten är här förkortad.

FAQ

Var ligger Skjutsen med den svarte herren i Brunskog?

Skjutsen med den svarte herren i Brunskog ligger i Värmland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Värmland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.