Sägner från Visnums socken

Värmland · Sverige · Sägenplats

3 uppteckningar ur folkminnessamlingarna från Visnums socken i Värmland, gjorda 1926.

Upplevelser och sägner från kolbottnar (Visnums socken, 1926)

Jag låg och kola som yngre, en bror samt en gubbe från finnskogarna var med. Jag och min bror skulle resa in milan. Vi hade skottat ut kolbottnen, det var en gammal sådan, nära den gick en smal gångstig genom skogen, och över den stod kolkojan. Finngubben sa' att det var inte bra att sätta kolkojan över gångstigen. Vi reste in milan och stybba, just i kvällningen var vi färdiga och skulle sätta eld, först skulle vi se om hästarna, då hörde vi från stallet hur det arbeta / vid milan. Det hördes som om en tre fyra man höll på att arbeta där och skotta. "Nu tänder vi inte," sa' finngubben. Men vi tände å kunde inge märka. Men det konstiga va' att den ena sidan kola inte ner, men vi trodde att det kunde bero på ***sôg (fuktighet i marken). Vi höll på fast den sidan var besvärlig, en kväll hade jag varit dit och somna tungt sedan. Framåt klockan elva eller tolv var det precis som om en stor hund skulle ha skällt i örat på mig. Hemskt kusligt var det, jag tände lyktan men såg ingenting. "Jag skall gå ut och titta," tänkte jag. När jag kom ut / var det ett stort hål i den ena sidan, jag tog granris och klubba till. Men jag sov inge mer den natten. Tredje natten därefter var det precis som om en person tagit ett grepp om min vänstra arm, det var likadant då, ett hål på milan. Jag kände greppet i armen i tre dar efter. Min morfar var vid Sävsjöhöjden i Färnebo socken och kola, han hade en pojke mä säj. En natt ropa dä på morfar "Jaen" (Janne), men han gick inte. Då ropa dä "Jaja" tre gånger. Han låg ändå å fundera, men så gick han opp å titta ut, det var månsken, då såg han en / liten gubbe vid milfoten, han låg med händerna som en tratt och blåste i milfoten så lågorna stod upp. "Sicken en," sa' pojken. "Tyst," sa' morfar. Då var det som om gubben kröp in i en rishög, men när morfar titta' efter fanns det inget där. Det är en sägen från Färnebo om en som skulle ligga i skogen vid kolmilan och hade en helsvart ko, han hette Åman.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh00718, upptecknad 1926. Texten är här förkortad.

Tomtar (Visnums socken, 1926)

Ja såg mycke tomtar i skogen, de va så store som ett årsgammalt barn, men de va stadiga i kroppen, och så hade de röda luvor på sig. Första tomten ja såg va på en söndagskväll, jag låg å kola, å hade varit ute å sett om mila, då small dä i dörra. "Stig in!" sa ja. Men ingen kom, å så bulta dä igen. Då gick ja ut, och då gick den lille gubben där och spatsera vid milan, han ville väl visa att han var hemma där. I Hjärstalagårn i / Kiel (Visnums-Kil) där fanns alltid hö i häckarna. Min husbonde la alltid ut nya kläder åt tomtarna till jul, de var av lamatyg med gröne roser på. De var alltid borta på morron, och vi hade nyckeln inne. Vär högtidskväll skulle de också ha lite gröt, och det var borta på morron. Men dä tordes inte att en slipa en lie eller e yx sen solen gått ner, då gick slipstenen sen hela natten. Det var inte på alla ställ som tomtarna trivdes. Vid Kilsbyn i Kiel fick stalldrängarna smörj många gånger för att de inte ansa hästarna som de skulle.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh00718, upptecknad 1926.

Tomtar (Visnums socken, 1926)

Det fanns tomtar i stallet vid Kilsbyn (Visnums-Kil). Det var en som hette Göran som fick en örfil när han börja svära. Så det skall de passa sig för. När ja' tjänte i Medhamn (Visnums-Kil) och höll på att städa till jul, så sa' matmora åt mig att jag inte skulle skura under sänga. Men jag lyfte på sängomhänget och titta, och där hitta ja' en liten rund ask. I den låg två små tomteluver så stora så man kunde få knytnäven in i dem. På julkvällen gjorde matmora / i ordning mat i ett stenfat, skorpor och kaka, smörgås, gröt och fisk, å så sa ho: "Vem av er ska gå te märra mä dä här?" Anders, äldste sonen, gick. På julmorron titta ja under sänga, då va allt luvera borta. Då på morron sa' mora: "Gå nu te märra å ta in fatet." Ja' gick dit, å fatet var så diskat och fint, så det kunde inte märren ha gjort, hon var rädd för fatet.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh00718, upptecknad 1926.

FAQ

Var ligger Sägner från Visnums socken?

Sägner från Visnums socken ligger i Värmland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Värmland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.