Sägner från Veinge socken

Halland · Sverige · Sägenplats

3 uppteckningar ur folkminnessamlingarna från Veinge socken i Halland, gjorda 1927.

Konsten att kunna spela "Älvadansen". (Veinge socken, 1927)

I en längesedan svunnen tid kunde somliga fiolspelare spela ”Älvadansen”, troddes det. Det skulle vara ett farligt spel, ty om spelmannen ej förmådde sluta upp med spelet i rätt tid kunde både han och de dansande hamna i det vatten där Näcken bodde. – För att kunna spela ”Älvadansen” måste man hava bytt fiol med Näcken. När det var fullmåne om midnattstid gick den, som ville byta fiol med Näcken, ned till stranden av en sjö eller å och lade ned sin fiol på ett ställe där det mittför växte ”andmat”, ett slags växt med små hjärtformiga, gröna blad som flyta på vattnet. Därefter skulle han gå hem och komma tillbaka före solens uppgång och hämta den fiol, som låg där. Under tiden, som spelmannen var hemma / hade Näcken bytt fioler. – Nu kunde ägaren till den fiolen spela Älvadansen på den. – – – – – – – – – – – Spelare Lasse. För länge sedan levde en man här i bygderna, som allmänt kallades spelare Lasse. På grund af sin enastående förmåga att sköta fiolen var han mycket anlitad att spela på bröllop och ungdomsgille. – Enligt sägen kunde Lasse spela ”Älvadansen”, ty han hade bytt fiol med Näcken. – En midsommarafton spelade den unge Lasse till dans för en del ungdom hvilka övertalade honom att spela ”Älvadansen”. Det kunde gått olyckligt för dem alla, ty Lasse kunde ej sluta –. En förbigående, som stannat och sett den yrande dansen, förstod hur det var fatt. Han tog upp sin kniv och höll den i handen en stund, ty han tänkte, att stålet skulle skydda dem för Näcken. Det hjälpte likväl ej, utan dansen fortfor allt livligare. Mannen sprang då fram och skar av strängarna på Lasses fiol och då upphörde mu- / siken och dansen som väl var. Från den stunden vågade spelare Lasse aldrig spela ”Älvadansen”. En gång hände det en jul att han spelade på ”julagille” varenda natt i en hel vecka – När han om morgonen kom hem, den sista natten han spelade, och hängde upp sin fiol på väggen – spelade denna av sig själv.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh01134, upptecknad 1927. Texten är här förkortad.

Spökeriet vid Högsjön. (Veinge socken, 1927)

Emellan Ekernahult och Knäred, invid den nya landsvägen finnes en liten sjö, benämnd Högsjön. Den ligger högt och höga klippblock och kullar förekomma vid dess stränder utom vid den sidan där den nya vägen drager förbi där det är tämligen jämnt. Folk tro att det ”spökar” omkring sjön och flera personer säga sig hava hört ljud, som liknar små hundars skällande läte. Berättaren omtalar att han var vid 20 års ålder när han första gången hörde ”spökeriet”. Det var en gång då han hade varit i Knäred och det blev sent på kvällen då han gick hem. Han tog en genväg förbi Högsjön och där fick han höra många små hundar skälla än vid den ena sidan av sjön och än vid den andra sidan, än uppe i luften. Han tänkte, att det ej kunde vara riktiga hundar, som voro där ute i / vildmarken så sent, utan det måste vara något övernaturligt. Han sprang så fort han kunde till sitt hem i Ekernahult. Han hade hört att den, som råkat ut för något sådant, ej borde tala om det förrän han hade sovit, ty eljest kunde han bliva sjuk och t o.m. ”bliva från förståndet”. Följande dag berättade han vad han hört vid Högsjön och då sade hans far att det var ”Noens hundar” han hade hört. (Jag har frågat berättaren om det ej var Odens hundar.) – Noen hette han och han skall hava levat för så långt tillbaka i tiden, som när här var ”hedniskt” i vårt land. Noen skall i sin livstid hava varit en väldig jägare. Han tyckte så mycket om att jaga, därför bad han om att få jaga även efter sin död. – Det fick han lov till och i folktron är det han, som är omkring Högsjön och jagar och han, Noen, har sina hundar med sig – . (Många veta nog vad spökeriet är.)

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh01134, upptecknad 1927.

En tomte. (Veinge socken, 1927)

När berättaren var ung blev han dräng på ett bondställe i Ryd. Om vintern var han ute och körde timmer och kom ofta sent hem. Husmodern brukade sätta fram mat till honom i köket. – En kväll när han kom in för att äta sin kvällsvard, fick han se en tomte sitta vid bordet och röra i en tallrik. Han såg den så tydligt, tyckte han. Månen kastade sitt matta sken in genom fönstret just där tomten satt. Han stod en liten stund i dörren och tittade, men så stängde han – och gick ut och lade sig. Om morgonen bittida steg han upp och gick för att se om tomten hade ätit upp all maten, – men till sin förvåning såg han att maten stod orörd. – När han talade om för sin husbonde vad han sett kvällen förut, sade denne att han själv ofta sett en tomte sitta på hästens krubba och dingla med benen. Hästen stod lugn och åt. Husbonden trodde att det var en god tomte, som förde lycka och välstånd med sig.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh01134, upptecknad 1927.

FAQ

Var ligger Sägner från Veinge socken?

Sägner från Veinge socken ligger i Halland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Halland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.