Sägner från Stråvalla socken

Halland · Sverige · Sägenplats

3 uppteckningar ur folkminnessamlingarna från Stråvalla socken i Halland, gjorda 1932.

Spöken. (Stråvalla socken, 1932)

1. Ett lik drev i land på kusten mitt för byn i Åsen i Värö. Det påstås att Strandboarna rånade den döde på hans kläder. Och det är nog troligt. För sen fingo de ingen fred för den döde. Han drev omkring i Åsen varenda natt och bankade på hus efter hus och frågade efter "sin röe rock, sina strumper och sina strumpefilebann". 2.Det var en gubbe, som hade varit sjörövare i sina dar och levat ett vilt liv. På gamla dar råkade han i alla fall att drunkna. Sen gick han omkring och spökade i sitt hem i långeliga tider. De hörde honom gå och mumla i ett enda kör: - Världens förste kommer, men i mig haver han intet. / 3. Det är längesen nu. Det skedde i vår barndom. Då bodde i en liten stuga nordligast i Värö socken en käring. som kallades Kriga-Tilda (Tilda i Kriken). Stugan var bygd av gråsten, mycket låg. Där började ett förskräckligt spökeri. Det dånade och small, det slog i väggarna, och ingen tordes vara där mer än Kriga-Tilda, som var sängliggande av ålder och bräcklighet, och hennes dotter som skötte henne. Många försökte ta reda på vad det kunde vara, som förde ett sånt oväsen. Men ingen såg någonting, fastän alla, som kommo dit, hörde levernet. Till slut var det dock en ung pojke, som var allmänt känd för att vara i syne, och en gammal sann kristen man, som kommo överens om att följas åt till Kriga-Tildas stuga en kväll och försöka utröna vad orsaken kunde vara till spökerierna. När de suttit där en stund och hört på oväsendet hörde de käringen skrika till, där / hon låg i sängen: - Nu kommer dä ! Nu kommer dä hit ! När de då tittade upp, sågo de en gestalt, som gick fram till sängen och blev stående där. Han såg ut som en ung man och hade svarta kläder. Han sa´ ingenting, och om en liten stund försvann han. De främmande börja sdan ansätta kvinnorna med frågor. Och så uppskrämda voro de nu båda två, att käringen bekände, att hon och hennes dotter mördat en ung man, som lånat hus där en kväll och som hade sagt att han skulle bli präst.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh02802, upptecknad 1932. Texten är här förkortad.

Julafton. (Stråvalla socken, 1932)

Logen skulle rengöras väl på morgonen, men tröskningen var avslutad före Lusse. Ingenting särskilt med redskapen. Julstänger okända. Jularnek har av ålder brukats. Man tog vilken nek som helst. Doppa i grytan har nog också gamla rötter här. Denna måltid åts ungefär vid 3-4-tiden på eftermiddagarna. Det skulle rikligt med sovel (sönning) till då. Var och en fick äta, hur mycket han ville: fläsk, korv och kött. Kreaturen skulle kvällfodras, innan gårdens folk själva satte sig ned kring julbordet. De skulle ha rikigt med foder av bästa slag. De äldre talade om, att någonting skulle sägas till varje djur, men jag, / kan inte minnas, vad det var. Själv har jag aldrig brukat det. Förr kunde alla djur tala, men jag tror inte, att detta hörde ihop med julnatten. Julbad. Efter det man hade doppat i grytan, skedde ett allmänt och grundligt bad i köket. Alla skulle byta om och ta på rena kläder både utan och innan. Fanns det någon möjlighet, ville man gärna ha något nytt i klädväg av dem, som hade det bättre. Sedan vankades kaffe. Stugan. På väggarna sattes upp långa, s.k. hängklä. De voro vävda med namn insydda i rött. Bredden var olika, vanligtvis omkring en halv aln. Alla väggarna kläddes på detta sätt. Målade "kunterfej" av papper användes aldrig här. I taket hängdes en julkrona mitt över stora julbordet. Kronan var gjord av halm (se den, som hänger i arkivet). / Julgran. Julgranen har funnits här, så långt jag minnes tillbaka (?). Den kläddes omedelbart sedan man druckit kaffet efter badet. Julhalm. Den fanns i varenda stuga i min barndom. Far själv skulle alltid bära in halmkärvarna. Seden var att alla husets folk lågo i julhalmen hela julnatten, så att sängarna stodo tomma. Men jag hörde aldrig talas om, att de döda, som förut hade bott på stället, skulle ligga och sova i sängarna den natten. En massa lekar hörde till julhalmen. Det började redn julkvällen, men sedan fortsattes det, så länge julhalmen låg inne. 1. Boaråsklöva.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh02803, upptecknad 1932. Texten är här förkortad.

Gastar. (Stråvalla socken, 1932)

Det var en klockare från Kattunga, som råkade gå vilse härnere i Stråvalla en smällkall vinterkväll och frös ihjäl, där han till sist blev liggande, på markerna till Kärr by vid kyrkan. Sen hörde man, hur han jämrade sig och huttrade och frös varenda natt hele vintern. Han ropade, så det hördes lång väg. Frampå våren hittade man den döda kroppen och han kom i vigd jord. Men det hjälpte inte. Han fortfor att gå som gast ändå och skrek och jämrade sig. Jag hade en farbror, som hette Jöns. Han kom en gång illa utför den här gasten. Jöns kom sent en kväll ridande förbi Kärr i By. Då hörde han gasten skrika ilsket inne i marken. Då for Skam i Jöns, för det var då alltid ett "illfälle", så farbror min / han var, och han gav sig till att "skäcka" (härma) efter gasten, så gott han orkade, för han tyckte det var roligt. Men det blev så lagom roligt. Snart hade han gasten rakt inpå sig och det hördes grant, att han var arg med besked. Då blev Jöns rädd och satte hälarna i sidorna på hästen. Men gasten kom närmare och närmare och han skrek, så han blev hes. Jöns red för livet, som de brukar säga. Och han klarade sig hem och fick stängt porten efter sig. Men i samma stund kom det en stor sten och slog i porten, så det skrall.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh02802, upptecknad 1932.

FAQ

Var ligger Sägner från Stråvalla socken?

Sägner från Stråvalla socken ligger i Halland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Halland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.