Sägner från Östervallskogs socken

Värmland · Sverige · Sägenplats

3 uppteckningar ur folkminnessamlingarna från Östervallskogs socken i Värmland, gjorda 1933.

Lekar och övningar (Östervallskogs socken, 1933)

"Provgå" Ex. Damerna fick stanna inne å herrarna fick gå till ett annat rum. Var å en av herrarna skulle ha sin jänta. En herre stannade inne hos damerna å gav dem namnet på var sin pojk. När det var gjort så ropades den förste pojken in. Han gick å tog en jänta i armen å gick framåt golvet. Började han att halta, så var det inte hans. Då fick han gå ut å en annan ropades in. Så fick pojkarna hålla på till dess var å en hade funnit den rätta. "Frie på narri" Det lektes lika som den föregående, men det var bara så att pojken bugade sig för jäntan. Om hon inte besvarade hälsningen, så fick han vända om å gå ut igen. / "Hälften ute å hälften inne". Lektes som föregående. "Gömme skällingen". Deltagarna sitter i en ring tätt intill varandra. Så har de en skilling, som de skiftar mellan sig. Det skall gå fort. En av deltagarna står inuti ringen å skall passa på att ta den. Han slår på en hand. Finns skillingen i handen, så får han byta plats med den som har ringen. Händerna röres jämt. Så sjunger man: "Denne skilling den ska vandre frå den ene te den andre, låt den gå, låt den gå, låt den aldrig stilla stå. "Gömme nöckeln" Deltagarna sitter i en ring. Mitt i ringen en deltagare, som har en schal el. annat skynke över sig. I snipen som hänger bakpå ryggen, har man hängt en nyckel. Den nyckeln skall vara så stor att man kan blåsa i den. De som sitter i ringen passar på att ta nyckeln å blåsa i. Om han kan vända sig om å slå till den som blåser i nyckeln, innan denne släppt den, / så får han sitta ned å den andre får gå in i ringen. Man knyter en var sin näsduk för ögonen på ett par stycken. De sättas mot varandra. Mitt mellan dem ställer man en pall el. dyl. På pallen sätter man en skål med socker. Dessa "blindbockar" får sitta där å mata varandra. Så passar någon på att byta ut denna skål med en skål med salt el.a. Leke blinnbock. Man binder en näsduk för ögonen på den som skall "gå blinnbock". Så skall han gå omkr å söka få fatt i någon och säga namnet på den.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03173, upptecknad 1933. Texten är här förkortad.

Död och begravning (Östervallskogs socken, 1933)

Om kattugglan kom å skrek utanför stugan på kvällen eller natten så var någon av husfolket där "feg" å skulle dö, för hon "spådde lik". Det trodde alla på, å många har den tron ännu. Det gick inte an att göra alla rummen färdiga i en bostad, för när det sista rummet var färdigt så skulle någon i huset dö. Om räven kom nära intill husen å skrek så betydde det att någon skulle dö. Om en person blev sig olik på något sätt, så hade han inte långt kvar att leva. Om t.ex. en tystlåten person blev livlig, om den saktmodige och late fick brått, om en snål blev givmild, om en elak blev god och vänlig. "Han ha blitt så snål, han tänker nog te å dö å få rikedomra mä sä i grava". Sådana personer som var misstänkta för att ha onda ögon eller sådana som kunde trolla fick inte komma in till / den sjuke eller vara närvarande vid dödsbädden. Endast goda vänner fick vara närvarande. Den dödes sängkläder lades för sig å tvättades för sig. Ingen ville just ligga på den madrass som en person legat å dött på. Det talades på att den peson som inte hade gjort rätt för sig i livet, fick svårt att dö. Om han hade något ont på samvetet så kunde han inte dö förrän han fick tala om det. Själen har en allt trott att den sitter i blodet å hjärtat, för när hjärtat stannar så flyr livet. Någon från huset gick å talade om dödsfallet för någon av de närmaste grannarna å för släktingar som bodde i närheten. Vissa äldre gummor anmodades att "tvätta ut" liket. Det var inte många som trodde sig till att ta i en död kropp. När liket hade tvättats, så kläddes det. I min tid så har man inte tagit på mer än skjorta, strumpor och vantar, men mormor talade om att de brukat kläda liket i nya kläder. Man tog på de bästa kläderna / som den döde använt i livstiden. Kistan gjordes av en snickare. Den skulle vara av tjocka furubräder. Den spikades ihop, så målades den med svart färg. Lite kolstybb sållades på, för att det skulle bli fint. Det var bara en å annan som gömt undan bräder till kistan.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03154, upptecknad 1933. Texten är här förkortad.

Tomtar (Östervallskogs socken, 1933)

Om de kom att göra något bullrande arbete efter det solen gått ned, så bullrade det i stugan till dess solen gick upp. Det var "kvällsvart" brukade far säga. När far var pojke så var han med på "sätra" å var "jätargut". Han mindes att de brukade stänga in "kröttra" i "fjuset" om natten. När de hade stängt dörren å allt var färdigt för kvällen, så gjorde de upp en varme utanför fjuset, så att inte "tôssen" (tomten) skulle orka ta sig in. Men en kväll satt de å såg att han kastade varmen runt omkr. sig. På natten så hade han släppt ut alla korna närsom på en grå ko, den hade han inte löst. De fick gå en halv mil efter korna, så långt hade han drivit dem. De såg inte "tôssen", men de visste ändå att det var han som hade varit framme./ Det var på Ivarsbysätern detta hände. När jag var liten så minns jag en gammal gumma, som hade varit ute för "tôssen". Gumman var ute i skogen å "jätte" kreaturen för "ulv" å björn, som de brukade på den tiden. En gång när hon vilade middag med kreaturen, så fick hon höra bjällan från sitt beteshag, som hon inte kände igen. Hon blev ond å gick till en grannpiga, som var i närheten å sade till henne för att hon betade på annans betesmark. Medan de stod där en stund, så kom en liten käring med grön klänning å röd "peckluva" på sig å efter henne kom det fyra kor. Alla korna hade bjällra. Käringen gick å spann på en "handten". Tåget slutade med en liten gubbe, som var klädd i gröna klädet å hade röd peckluva på huvudet. De som såg denna synen kunde inte röra en lem eller säga ett ord medan, förrän den var borta å förbi. Det var en gubbe från Bottner som såg en grå "tôss". Den "tôssen" var i Kullkvarnen å mol säd. En skomakare från Ivarsbyn såg när "tôssen"/ skulle till att flytta. På middagen fick han se två små käringar sitta ute vid väggen. De hade var sin säck på ryggen. De satt å grät. Rätt som det var så var de borta. De blev aldrig synliga mer. På vissa ställen var det "kvällsvart". På ett ställe hade de två hästar.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03171, upptecknad 1933. Texten är här förkortad.

FAQ

Var ligger Sägner från Östervallskogs socken?

Sägner från Östervallskogs socken ligger i Värmland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Värmland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.