Sägner från Onsala socken

Halland · Sverige · Sägenplats

3 uppteckningar ur folkminnessamlingarna från Onsala socken i Halland, gjorda 1925–1947.

Gubben och gasten. (Onsala socken, 1925)

Gubben och gasten. En gubbe befann sig en gång på wäg till sitt hem om natten men kunde ej hitta rätt, ehuru han var noga bekant med vägen. I det han undrade därpå kom en gast med en lykta i handen. Han lovade då gasten en slant om denne ville föra honom rätt till porten af hans gård. Gasten förde gubben på rätt väg och vidare hem, men när gubben var vid porten ville han ej ersätta gasten den utlofvade slanten, utan sade i stället till honom "Nu kan du gå, af mig får du ingenting." Men det skulle han ej ha sagt för han måste idetsamma släppa handtaget i porten och gick sedan hela natten vilse rundt sin egen gård och kunde ej hitta in förrän det dagades. Gubben beslöt att göra gasten ett spratt igen och begaf sig kvällen därpå ut på samma väg med några småmynt i fickan. Hunnen dit han gått föregående kväll satte han sig ned och började med sin kniv skära ett hål i marken samt lade dit sina småpängar samt lade en sten ovanpå. Han var just färdig med sitt arbete då gasten stod vid hans sida med sin lykta samt sade; "vad har du där, vad gömmer du?" Gubben vill ej säga det men till sist sade han att han gömt sin rikedom där. Gasten bad att få se den och gubben lyfte upp stenen. Gasten lyste med sin lykta i hålet där småmynten / lågo. Voj, voj, voj! hojtade gasten kallar du det där för rikedom din stackare då skulle du se på annat vad jag har. "Du, sa gubben, du har ingenting". det har jag, sade gasten. Du har ingenting mer än din lykta sade gubben. Han fortsatte så att reta gasten till slut sade denne, "följ med så skall du få se. Gubben var villig därtill sedan gasten lovat att ej skada honom. Gasten gick iföre och gubben efter då de voro komna till ett kärrträsk där några buskar växte stannade gasten och lyfte upp en rätt stor sten, lyste med sin lykta och lät gubben se en stor hög med guld- och silverpängar Hastigt tog gubben upp sin kniv och släppte den i pänninghögen. Gasten gav upp ett skrik, hotade och bad gubben taga sin kniv tillbaka men gubben var obeveklig.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id liu00164, upptecknad 1925. Texten är här förkortad.

Skatten i slottsruinen. (Onsala socken, 1926)

Skatten i slottsruinen. En gång i långt svunna tider kom en glad musikant på färdeväg genom byggden och blev hänvisad till en gästgivaregård för att få natt härbärge. Han beställde där mat och kom då i samspråk med gästgivaren. Musikanten frågade vad det var för en gammal ruin, som låg där på ett berg i närheten. "Jo, det är en gammal förfallen borgruin med torn, - men där spökar så gräsligt så att någon går dit om natten så kommer han ej därifrån igen." Dit har jag lust att gå sade musikanten och övernatta där. Gästgivaren afrådde honom men musikanten stod fast sitt beslut. - Sent på kvällen tog han avsked af gästgivaren samt begav sig till slottsruinen. Då han kom dit sökte han upp rum som han kunde reda nattläger i och fann till sist ett rum som var något så när beboeligt där slog han sig ned och förbidade tiden att få se spöken. Vid midnattstid fick han se en mycket liten gammal man med ett långt vitt skägg, som vinkade åt honom att följa sig. Musikanten steg upp och följde honom till sist kommo de in i ett rum i vars midt stod ett bord, som var dukat. Den gamle visade med handen på en stolen och bjöd honom att taga plats vid bordet och själv satte han sig bredvid honom och började äta. Under måltiden tog han en pastej på gaffeln som han tappade på golvet. Musikanten böjde sig ned för att taga upp den men i detsamma hoppade den gamle upp på hans rygg och började obarmhertigt att slå honom. Musikanten fick tag i gubbens skägg och drog honom ned på golvet och fasthöll honom där tills han bad att få komma upp. Väl uppkommen tog han en lyckta samt bad honom följa sig. De följdes åt genom gångar / och valv och kommo till sist till en källaredörr, som gubben öppnade och trädde så in i ett litet rum åtföljd av musikanten, samt stängde dörren. Gubben visade på en stor pänninghög, som låg midt på golvet och i det han satte lycktan ifrån sig sade han; Dela dessa pänningar i två lika stora högar.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id liu00482, upptecknad 1926. Texten är här förkortad.

Spökeri. (Onsala socken, 1947)

Det var far hemma, han hade köpt stugan efter en gubbe, som hette Kristian, som dött. Det var en stor snuring i stugan av bara gråsten, och ovanpå ugnen var påommen. Far fick ingen ro om nätterna, för det krafsa' och skrapa' på alla vis. Far hade hört detta många nätter. Till slut gick han upp på påommen och letade. Då hittade han en brynsten som var alldeles över med löst murbruk. "Här har vi´t," sa han. Han tog den viggen (!) och kastade den långt bort och sa: "Här har du, låt mej nu vara i fred!" Sedan var det lugnt i stugan. En spökhistoria var jag med och hörde. Det var när jag gick i skomakarelära första året. Det låg en stuga vid Svängakulla; den kallades Dämbodamm, och den hade varit en båtsmansstuga. De hade odlat en bit jord där, och när de odlade / hittade de gamla gevär och värjor i den lyckan. Vi låg där hos Wikström, som hyrt den stugan och bodde där med hustru och två barn, en flicka och en pojk. Vi hade lagt oss om kvällen. Jag och pojken låg i samma bädd. Wikström och hans hustru och flickan låg i sängen. Då lät det som om någon hade släpat en ljungbörda från ena hörnet tvärs över golvet och uppför väggen och sen över taket på vinden. Där var öppet så där var ingen spetsgavel utan öppet ner i torvhuset, och där stöp bördan utföre. Det blev ett brak som när en hel torvstabbe ramlar ner, och då skakade huset och fönsterrutona klingade. Vi låg och hörde det. Wikström sa: "Hör du något?"- "Ja", sa jag. Sen sa vi inget mera. Detta vare en lördagskväll. På söndagens morgon dunkade det i väggen som om ett vindski kommit loss, fast fet var vindstilla. Jag gick ut och tittade. Då jag var ute, var det tyst, men när jag kommit in, började det på igen. Jag ut och titta igen men utan resultat. När jag kom in hörde vi bullret igen, och det höll på en bra stund. Ingen / kunde förklara det. Men gamla knektar hade dött där, och när danskarna regerade här, hade där stått ett slag.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh05248, upptecknad 1947.

FAQ

Var ligger Sägner från Onsala socken?

Sägner från Onsala socken ligger i Halland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Halland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.