Sägner från Nyskoga socken

Värmland · Sverige · Sägenplats

3 uppteckningar ur folkminnessamlingarna från Nyskoga socken i Värmland, gjorda 1927–1935.

Skogsväsen (Nyskoga socken, 1935)

"Skogråa" var så fin. Hon hade långt ljusgult hår, blå blus å blå kjol. När hon sprang så seglade håret bak efter ryggen. Så hörde jag att många av de gamle hade sett henne. När hon ville vara ful så visade hon, att hon hade rumpa som ett kreatur å då var hon svart som en gammal käring. Mor såg henne på sätern. Å mor blev rädd när hon fick se henne. I detsamma blev "skogråa" som en torr gran med urgrävd stam. Bengtkäringen kastade kniven efter "skogråa", men kniven kom tillbaka och gick rätt genom klänningen så att det blev ett stort hål. Den kniven tog käringen vara på å läste en bön över. Sedan gick hon aldrig utan att ha den kniven på sig. Mor talade om att det var en kolare som hade träffat på en "skogrå" å blivit fast för henne. De bodde / ihop i en koja. Kolaren höll på med att kola en mila. Så kom det ett fint fruntimmer till honom. De bodde ihop. Så skulle de riva milan. Under rivningen så skulle kolaren hem till sig ett slag. Medan skulle fruntimret riva. Men hon sade till honom att han fick inte komma fram till milan förrän han hade slagit med yxan två gånger i ett träd. Han kom tillbaka, men han bryde sig inte om att slå i trädet utan han gick direkt fram. Då fick han se att det var en gammal stygg käring som gick å höll på med rivningen. Hon hade en lång rumpa, som hon skvätte vatten med, å näsan var så krokig å lång, så hon hade den att lyfta bränderna med. Men då blev han rädd, å så gick han tillbaka å slog i ett träd, men då var "råa" som det grannaste kvinnfolk igen. Då visste han att det var "råa" som hade fått makt över honom. Detta talade också mor om, att det var en säterkulla som var på sätern, å när det led mot kvällen en dag så kom trollen å skulle ta henne. Somliga hade sagt / att det var en "skogsbuse". Men när hon fick se att det var av "de osynliga", så blev hon rädd, å då skickade hon hunden hem. Hon hade bundit sitt kläde omkring honom. När hunden kom hem, så blev fadern orolig, så han red till sätern.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03626, upptecknad 1935. Texten är här förkortad.

Häxor och trollkarlar. (Nyskoga socken, 1935)

Det var en gubbe i Kärnberg som "städde björn". Han "städde björnen" på sina egna kreatur, för han hade blivit narrad av vallpojken, som sade att det var andras kreatur som betade på myren. Björnen kom å slog ihjäl alla kor när som på en. Se'n sprutade han blod över hela myren. Pojken blev rädd, så han hoppade upp på en hög sten. Björnen ville inte åt honom, men björnen sprutade blod på honom. Så hörde jag de gamle tala om. Det var allt allmänt trott att finnarna kunde mer än andra. Älvdalingarna hade för sig att allt ont kom från finnskogarna här. Det blev mycket ont på så vis. Ännu i dag så är det inte fritt än att åtminstone äldre folk ner i Älvdalen tror oss om att kunna trolla. Det har / aldrig varit riktigt bra förhållande mellan älvdalingarna och oss som bott på finnskogarna. Mest troddes finnarna om ont. Många gånger var de tvungna att värja sig med det talet, att de kunde trolla. Men det var mest "strykfinnar" som gick å bar sig dumt åt, så fick bofasta finnar ont av det också. "Vervelvinden" troddes vara farlig. I den hade folk lagt all slags smörja, sjukdomar och trolldom. Om en fick se en "vervel" komma dansande så skulle en spotta tre gånger, men en skulle akta sig att kasta något i den. Jag har inte hört annat än att det fanns käringar som hade "puke". Den gick i andras ladugårdar å drog hem mjölk. V i Tokärnsberg bodde en käring som kärnade till sig smör, när hon tog kärnan å gick ut med å läste åt alla fyra väderstrecken, så ritade hon fyra vägar från kärnan. När hon se'n kärnade så fick hon full kärnan i smör. – Om påskkvällen var det vanligt / att det skulle skjutas. Å de hettes det att en skulle ut å skjuta "påskkäringar". Men jag hörde inte talas om att någon påskkäring blev träffad. När påskkäringen for till "Blåkulla" så var hon till kyrktornet å tog malm av klockan. Innan hon for så läste hon: "Här skall jag upp å här skall jag ut fort skall du hjälpa mig ut till Blåkulla skall jag till slut.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03628, upptecknad 1935.

Nyskoga socken, 1927

Fordom var brukligt att den fjortonde maj skulle man sätta bjällror på kreaturen och släppa ut dem vare sig snön hade gått av eller ej. (Naturligtvis behövde man ej ha ut dem dagarna efter, om man ej så ville Men kunde). Därvid tillgick på följande sätt: några skosulor hopsamlades, lades vid tröskeln och påtändes, matmodern ställde sig grensle i dörröppningen (troligen var hon tvungen stå på någonting för att komma högt upp) och medan skosulorna brunno, gingo fepojken eller fejäntan och kreaturen ut under matmodern mellan hennes ben. En gång var det en gubbe, som var en mästare i att trolla. Han var en gång borta på ett främmande ställe jul afton. Bonden på stället klagade över att hans häst var svårt sjuk. Den föregående julen, liksom julen därförut, hade en häst dött för honom och han fruktade att det skulle gå så denna gång också. En karl, som var i sällskap med trollkarlen och bekant med honom, sade till bonden: "Om du har en sup, så ge den åt Pål, (vi kunna kalla trollkarlen så) så kanske han kan ordna med hästen". Bonden gav Pål några supar och talade om att hästen var sjuk. Pål frågade" "Har ni nå'n bössa?" "Ja, då", svarade bonden. Pål laddade bössan, gick ut och sköt mot nordstjärnan. Hästen sprang upp i stallet, medan hästen i granngården föll ned stendöd. Bonden i granngården kom springande, men Pål sade bara: "Du skulle inte ha gjort så förr". Och / därvid blev det. Bonden i granngården var det, som hade trollat ihjäl de båda hästarna förut, det förstod väl Pål, när hästen dog för den andre bonden då På sköt. Men i Pål träffade han allt sin överman ifråga om trollning. De trodde på tomtegubbar förr i världen. Det hände på ett ställe, att man timrade en stuga på torsdagskvällen efter det solen gått ned och det skulle man inte göra, efter gammal tro. När timmermännen lagt sig på kvällen, började det timra så raskt därute och de trodde att tomtegubbarna voro där och timrade.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id vff01573, upptecknad 1927. Texten är här förkortad.

FAQ

Var ligger Sägner från Nyskoga socken?

Sägner från Nyskoga socken ligger i Värmland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Värmland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.