Sägner från Ny socken

Värmland · Sverige · Sägenplats

3 uppteckningar ur folkminnessamlingarna från Ny socken i Värmland, gjorda 1933–1939.

Tomtar (Ny socken, 1933)

'Tomtegôbbar' fanns det gott om i gårdarna förr i världen. De hade så mycket med hästarna att göra. De flätade manen å 'talkade' ihop taglet på svansen. Det var en präst, som kom från Eda å skulle fara till Älgå. Detta var på juldagsafton, för han skulle predika i Älgå på annandagen. När han kom körande i Klockarstugbacken härnere, så föll hästen omkull mitt på landsvägen. Det var mitt för gamla uthus. Det var 'tomtane' som hade kastat omkull hästen. 'Säckeskrôvčarra' for av vägen, å det var ingen annan än de som drog den. I Norstuga i Olebyn (på den gamle Rikens tid) fanns det 'tomtegôbber' i stallet. En häst var som mer omsedd än de andra. Det gjorde detsamma om de gav honom eller inte så hade han full krubban att äta ändå. En av hästarna gick alltid lös om natten. Om de band honom aldrig / så väl om kvällen så var han lös på morgonen i alla fall. Så hade bonden en dräng, som brukade sköta hästarna. Han kom sent hem en kväll och fick höra att hästen var lös på natten. Han gick till stallet å svor på hästen å jagade honom in i spiltan. 'Sju tusan om inte du kan vara bônnen e eneste natt', sa drängen. Men då fick han en örfil som han hade känning av så länge han levde. Jag hörde talas om att tomten skulle ha grå kläder å röd 'toppluva' eller hatt. I Tannerud hade de gamle sett honom. Men han skulle vara så trasig den tomten. De tyckte det var synd om honom å moran i huset sydde nya kläder åt honom. När det blev kväll, så lade de kläderna i lagården. På morgonen stod han å höll i kläderna å skrattade å sade att han inte ville 'môke' lagården mera. På julkvällen skulle han ha mat för att han skulle vara till pass under året. Han var osynlig, för ingen annan än den som kunde 'se mer än andra' fick se honom. Om det var så / att någon fick syn på honom så skulle han låtsas som om han inte såg honom. Den som såg honom, kunde bli sjuk om han gjorde något tecken på att tomten var sedd. Där tomten trivdes blev det inte fattigt, för han drog till huset allt vad han förmådde.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03179, upptecknad 1933. Texten är här förkortad.

Livets högtider och skickelser (Ny socken, 1933)

Födelse, dop och föreställningar om det späda barnet. Före förlossningen. Har inte hört annat än ett skämt att man skulle lägga ett värktyg, en hyvel, stämjärn el. dylikt under sängen, om man ville att det skulle bli en pojk. 'Ongen' hade en käring med sig. Antingen hade hon den i förklädet el. i en nattsäck, eller kom storken å släppte ned 'ongen' genom skorstenen. Att spinna å väva höll de för att vara bra för den som 'var med onge'. Fruntimren brukade allt för det mesta hålla på med olika arbeten till inpå den tiden då de skulle 'få onge'. Den ogifta havande kvinnan var inte ansedd som hederlig. Hon hade burit sig uselt åt, å om en sådan hade de mycket att prata. Hon kunde inte visa sig bland folk, så skamligt var det. Att ha samlag var inte riktigt förrän efter det de var gifta. / Nedkomsten. Det var trollkäringar som sades kunna överföra förlossningssmärtorna på mannen. Om en hade kommit över en orm som höll på att ta en tåssa å kunde rädda tåssan å slå ihjäl ormen, så skulle en kunna hjälpa den som hade 'barsnöd'. Då skulle man ta käppen med, som man hade använt vid tillfället. När en kom in med den å höll den över 'barsängskvinnan' så skulle plågorna ge sig å hon skulle föda. Mannen skulle vara närvarande, för det troddes att inte plågorna blev så svåra om han var inne hos henne. Om han höll i henne, så skulle inte plågorna bli så stora. Jag hörde talas om att barnsängskvinnan satt sig över en bytta eller kar för att hon skulle få lättare att föda. Då födde hon barnet i byttan el. i karet. Det fanns ju inte barnmorska förr utan de fick hjälpa sig fram så gott de kunde. Någon mera kunnig gumma anlitades vid ett sådant tillfälle. Om en manlig kom in i ett hus där det fanns ett nyfött barn, så tog de mössan från honom å gömde. På senare tid har det inte varit annat än ett skämt 'Söndagsbarn' skulle bli snälla barn. De skulle inte bli / till mycket ont i världen å torsdagsbarn skulle bli 'i syne'. Den som fötts med 'segerhuva' skulle bli stark å mäktig.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03179, upptecknad 1933. Texten är här förkortad.

Slåtter, skörd och tröskning (Ny socken, 1939)

Det var så bra om en hörde att "rôg-gnarka" /kornknarren/ var i säden. Den hade gott med sig. Det växte så bra på åkern, om han var där. Den fick en nästan aldrig se. Många unra mö på vad det kunde vara. Men en trodde, att det skulle vara en fågel. Det var inte något bra märke för skörden, om han blev borta, så att en inte hörde till honom. Vid skördearbete brukade karlarna bara ha en vit skjorta och ett par hemvävda sommarbyxor på sig. Det skulle vara liksom litet lättare klätt vid skörden. Fruntimren hade hemvävda bomullsklädningar på sig. Grannarna lämnade hjälp om en var i behov av sådan. Det var lätt att få en granne till / hjälp på den tiden. Det var så mycket folk i stugorna på den tiden och så var di allt mer för att vilja hjälpa varandra. Om di såg, att en hade svårt att följa med i andtiderna, så kunde di allt komma utan att en behövde att be dem. Skära minns jag att di använde. I min ungdom, så bruka di att så råg i svedjefall. Det var en hop stubber och stenar och ojämnheter där, så en kunde inte komma fram med lien. Då hade en "skära". Både karlar och kvinnfolk skar med den. En tog en lock med strån som fyllde handen. Så skar en av dem vid roten och lade dem till sides. Så lades den ena locken efter den andra i högen tills en fick full nek. Om en blev trött i ryggen så hölls di med en och sade, att en hade fått "lepecken" i ryggen eller att latmasken hade satt sig där. Det fick allt gå långt, innan en nämnde / något om ryggen, åtminstone medan en var yngre. Det var inte annat än att hålla på tills det gick över. "Dä ä tocke som går över" sa di gamle, å di ville inte höra på det. Bara ryggen hade fått "basta", så blev det bra. Riva fick en inte ha så att tindlarna vändes uppåt. En kunde göra något ont vid Guds änglar och få straff för det. Var och en hade sin riva. Om en pojk tyckte om en tös, så kunde han göra en särskilt lätt och fin riva åt henne, som hon skulle ha för egen del. Den målades och gjordes fin. Lien skulle en alltid hänga upp.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh04228, upptecknad 1939. Texten är här förkortad.

FAQ

Var ligger Sägner från Ny socken?

Sägner från Ny socken ligger i Värmland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Värmland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.