Sägner från Norra Ny socken

Värmland · Sverige · Sägenplats

3 uppteckningar ur folkminnessamlingarna från Norra Ny socken i Värmland, gjorda 1935.

Husdjur (Norra Ny socken, 1935)

[ Det gick inte an annat än att kobjällan skulle bindas på bjällkon om skärtorsdag. Om inte detta blev gjort, så skulle inte kreaturen stå emot trolldom. När fåren släpptes ut första gången om våren, så skulle den som skulle valla dem stå i dörröppningen å skreva i benen, så att fåren skulle krypa mellan benen. Det skulle bli tur med dem då. ] Om en tog "imten" från kon å sydde in i en påse å hade den påsen över kon i ladugården, så skulle hon trå hem om kvällarna, var hon än var. På julkvällen fick vart krötter ett stycke av lökteneka med orden: "Det är första kväll i jule, Herrens kväll i kväll, ät väl å trivs väl. Om en inte hade en sådan nek att ge dem, så fick de / "sleke". Detsamma sades till dem även då. På samma sätt var det om påskkvällen. Då skulle de ha sleke. Så lades en gammal kniv över ladugårdsdörren, när en gick ut ur ladugården sista gången om kvällen. Det var för att inte trollen skulle komma in i ladugården. De kunde inte gå under stål. Både om julkvällen och påskkvällen förekom detta i mitt hem. Om inte korna skulle bli bergtagna under sommaren så skulle en skjuta genom ladugården nyårskvällen. Det gjorde ett folk här öst på skogen. Om korna blev magra å föll av, så skulle det vara bra att ge dem arsenik. Tjärvatten å svavel fick de också för att de skulle vara kraftiga. Om kon blev trespänd, så hade "nô trôll" hållit i spenen. Se'n fick ingen människa någon mjölk ur den "pôppen". Om en ko var farlig att spänna när hon mjölkades, så kunde det botas om en tog av sig den vänstra skon å slog henne tre gånger på vart / låret. Om en fick se pukdynge i ladugården, skulle en ta vara på den å piska den å lägga henne i en mässingdosa å lägga under golvet där kon stod. Då skulle hon inte bli av med mjölken. En käring i Dalby plockade blommor om midsommarnatten, som hon hängde upp i stugtaket och torkade. På vintern blandade hon dessa blommor i fodret, för att det skulle bli kraftigt, å korna mjölka bra. När de hade bakat, så skrapades tråget.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03663, upptecknad 1935. Texten är här förkortad.

Vattenväsen (Norra Ny socken, 1935)

"Fôrsgôbben", "Näcken" (enl. sagesmannen ett och samma väsen. Uppt. anm.) kunde spela. Han var en stor mästare i den konsten. Han kunde lära en människa att spela. Det var en här väst på skogen, som jag hörde talas om. Han levde inpå fars tid. Den skulle ha lärt att spela av "fôrsgôbben". Det skulle vara så vackert ljud i den fiolen medan spelmannen levde, men se'n vart det slut. Det lät som om fiolen hade varit sprucken. Denne spelmannen hade varit till en fors i tre torsdagskvällar i rad. Första kvällen så offrade han en svart katt. Han slängde katten ut i forsen, för Näcken skulle ha katten. Han satt på en sten mitt i forsen. Det fick inte vara land intill, utan stenen skulle vara alldeles kringfluten. Till den stenen kunde Näcken ta sig fram. En kväll så tyckte han att det / dånade som om både kvarnen å forsen skulle stupa över honom. Men han såg ingenting farligt. Tredje torsdagskvällen, så kom Näcken å tog fiolen å kramade ihop den med händerna. Se'n så gjorde han fiolen hel igen å satte på strängar å spelade. Så fick han sitta på stenen till mitt i natten å höra på spelet. När spelmannen kom hem, så började han att spela. Då kunde han spela allt det "fôrsgôbben" hade lärt honom. Men han fick inte lära bort den konsten till någon som var äldre än han. För om han gjorde det så glömde han konsten själv. Det gick inte an att bada i älven förrän en hade kastat stål över. En kastade så långt en orkade. "Näck, Näck, far din var en ståltjuv, nu skall du inte komma närmare än detta rop höres, hoj, hoj." Så mins jag att vi skrek, när vi badade. Se'n var det inte farligt att Näcken kom. "Sjöråa" var i bäckarna å sjöarna. Hon sprang / efter bäckarna om kvällarna. Det var inte rådigt vid en bäck efter solen hade gått ned. Om en skulle klara sig då, så skulle en ha stål med sig i fickan. Bäst var det om en hade en stålbit hängande om halsen, innanför skjortan. Om hon hade boskap vet jag inte, men hon kunde stänga fisken, så att inte den gick i fiskedoningen.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03661, upptecknad 1935. Texten är här förkortad.

Djävulen (Norra Ny socken, 1935)

Det var mycket tro på djävulen och att han kunde visa sig. Men somliga trodde att han inte skulle visa sig förrän han blev lössläppt av Gud, å att det skulle lida till domen. Men jag hörde talas om många gånger, att de hade sett honom "uppbar". Det var ett ställe här väst på skogen som han hörde hemma. Det var folk som kunde trolla, å då skulle han komma till dem var julkväll, men då var han som en hund. Det var en granne som hade varit i den stugan en julkväll, å då hade de hållit på å supa. Fram på kvällen kom den onde. Men då blev husbonden i den stugan som nykter å sade att han skulle gå in i "kåven" en titt. Han blev länge där. Men när han kom tillbaka var han krit vit i ansiktet. Men den onde blev borta, / det var ingen som nämnde honom. Det skulle inte gå an att nämna något ont i namn om julkvällen, å inga andra högtidskvällar heller. Det var en från finnskogarna som hade "sålt sig till den onde". Han hade gått å lagt ett papper under kyrkan, som det stod på, att den onde skulle få ta honom med "hull å hår". Det var inte farligt, att han kom till andra än de som hade med honom att göra. Det var mest sådana som fick se honom. Vissla skulle en inte få göra. Om söndagen skulle en inte alls vissla. På kvällarna skulle en inte vissla eller stoltsera, å inte tidigt på morgonen. Om en gick baklänges så narrade en fan till sig. Namn på djävulen: Hin håle, hin, fân, den lede, den onde, tusan, den svarte. Jag har inte hört att han dansade ihjäl någon mer än Pintorpafrun. Men om det var något fruntimmer som sprang över allt å ville dansa å / gärna hålla på med det, så skakade allt somliga på huvudet å sade att det inte var rätt med henne. Det var allt den onde som hade fått makt med henne. Di höll allt mycket för att dansen var en tillställning av den onde. "Lucifärs släkte" var ett vanhederligt släkte. Det talar ju bibeln om det. Det skulle inte bli någon nåd för det släktet. Många ville tro att tomtgubbarna hörde dit.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03661, upptecknad 1935.

FAQ

Var ligger Sägner från Norra Ny socken?

Sägner från Norra Ny socken ligger i Värmland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Värmland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.