Sägner från Lindbergs socken

Halland · Sverige · Sägenplats

3 uppteckningar ur folkminnessamlingarna från Lindbergs socken i Halland, gjorda 1928–1944.

Lindbergs socken, 1944

Josefina Pettersson Istorp. Tofta 1943 Lindberg, Hall. För mycket länge sedan fanns det gott om troll så förtäljer en gammal legänd, att i Vedige socken i Hallan skulle det bo troll i Tenebacka berg och i Kalvhults kulle men dessa inte voro riktigt sams. Nu var det så att det var bröllop i Kalvhult och när glädjen är som störst så saknas bruden. Ingen har sett var hon tagit vägen. Det blir en almän uppståndelse alla gör sitt bästa för att få rätt på den försvunde bruden men hur man letar så är och förblir hon borta och så småningom sjingras bröllopsgästerna En afton hör brudgummen röster från Tenebacka hållet det är Tenebacka trollen som ropar att bruden är i Kalvhult kulle och då anger när och hur han skall kunna röva bort sin käresta från trollen. En sjymning sadlar han sin häst och rider dit och då får han se en syn. Hela kullen står på guldpelare och en glans av oändeliga dyrbarheter blottas far han öga. När han hämtat sin kära så skall han rida in på den närbelägna kyrkogården med henne inan är ej förtrollningen bruten. Men trollen äro i hack och häl efter honom, då / ropar Tenebacka trollen. Rid ej vägen den hårde utan åkeren den bolde. Män vid kyrkogården måste han över vägen där är trollen så nära att när hästen tar språnget över kyrkogårdsmuren, han får ej rida genom grinden, hugger di av hästen på mitten, bakre delen blir liggande på vägen men man och hustru ramlar över muren in på kyrkogården. Gastar. En san saga från Istorp. När min far var barn hände det en gång att hans mor hade jälp med byk eller som det där heter lakningen och då användes alltid aska som rengöringmedel och då skulle kläderna sköljas vid rinnande vatten coh vad var lämpligare tvättställe än vid Viskan. Vid nämda tillfälle var min far och en hans lekkamrat med och pojkarna skulle förstås bada och då skulle di förstås se vem som var järvast och vem som vågade gå längst ut Viskan är kannhända mer än andra åar ojämn i botten så kallade höljer.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id vff02275, upptecknad 1944. Texten är här förkortad.

Den bergtagna bruden. (Lindbergs socken, 1928)

En brud blev bergtagen i Gunnestorpa bjär en gång. Brudgummen var övergiven och lofte den en riktig belöning som kunde befria henne ur trollens våld. Då anmälde sig Gunnestorpa dräng, en djärv pojke förstås, och julanatt red han upp till berget, för sen tänkte han sig till julottan i Lindbergs kyrka, ty bruden måste ju omkristnas förstås om han nu kom dit med henne. Då han nu kom i ### av berget så hördes det från dess innandöme, ty trollen vore i håll med att dansa. Men de voro inte värre i tupen att de hörde då han bultade på. Då trollen kommo ut bad han om dricka strax sände de ut bruden med ett horn med öl som fräste. Då tänkte drängen att det vore farligt att förtära som det brukar heta, utan hällde det ut bakom sig, men några droppar råkade han hästländen så att några hår sveddes bort, sedan han låtsat sig dricka av ölet. / Sen kastade han den motvilliga bruden upp framför sig på hästryggen, och hästen satte av i vildaste fart vägen fram mot Lindbergs kyrka med dräng, brud och horn. Och trollen efter. Mittemot deras berg låg nu ett annat trollberg och de trollen voro osams med sina grannas som tatt bruden. Då de nu sågo att trollen säkert skulle taga ryttaren och hans byte till fånga så skreko de till drängen: "Rid inte vägen, den hårde, utan åkern den bålde, för Dålifot (skamfot?) är efter!" Drängen red nu in på åkern, också länge den räckte var han säker för på odlad mark hade trollen ingen makt, men de följde honom från vägen. Till hans lycka varade åkern till kyrkogårdsmuren, men just som hästen tog skuttet över den höggo trollen av med sina svärd honom på mitten, medan den andra halvan med ryttarebrud voro räddade på kyrkogården, ty över helig mark hade heller inget trolltyg någon makt. Bruden blev sedan omkristnad innan hon kunde bo jämte riktigt folk, men var hornet blev av det vet inte sägnen. / År 1926 anförde jag denna sägen, efter samme meddelare.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh01372, upptecknad 1928. Texten är här förkortad.

"Spöke" Gastar (Lindbergs socken, 1928)

Ett skepp hade förlist utanför Balgö. Traktens folk hade med upptänd eld lockat båten för nära land. Då folket rodde ut till vraket mötte de personer som simmande försökte komma i land då dessa försökte komma upp i båten höggo de som voro i båten händerna av dem. Alla av besättningen drunknade och efter som de flöt i land grävdes de ner vid stranden. Folket som deltagit i detta brott bla sedan för långa tider avoade av de döda. Mitt i natten kunde dynornaa bli ryckta av de sovande o.s.w. Det var isynerhet på ett ställe Markuses på Balgö som de ofredades därav mer än hos de andra och spökandet tycktes alldrig vilja upphöra, någon från / det stället hade rövat en av de ilandflutna sjömännen som hade så mycket penningar och värdesaket på sig "att han skulle varit begravd i kristen jord." Lång tid efter vraket plundrats kallades folket till Markuses, en klok man Emanuel i Berg till stället för att denne skulle försöka utröna vad som skulle göras för att få spökandet att upphöra. Fram på natten kom spöket som vanligt, Emanuel sade då: "Varför lemnar du ej detta stället ?" Spöket svarade: "Tag hit mina strumpor och strumpefiler !" När spöket lemnade huset följde Emaanuel efter och när de kommit till ett röse försvann vålnaden där. Emanuel satte sin käpp i marken intill stenröset för att utmärka platsen. När de sedan plockade igenom stenröset fanns där en hel del människoben. Dessa blevo hopsamlade och begravdes på kyrkogården i Lindberga. Varefter spökandet upphörde till Markuses på Bolgö.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh01396, upptecknad 1928.

FAQ

Var ligger Sägner från Lindbergs socken?

Sägner från Lindbergs socken ligger i Halland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Halland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.