Sägner från Landa socken

Halland · Sverige · Sägenplats

3 uppteckningar ur folkminnessamlingarna från Landa socken i Halland, gjorda 1932.

Husdjur. (Landa socken, 1932)

Märramjölk används inte till annat än som botemedel för kikhosta. Jag har aldrig hört talas om något vidskepligt skyddsmedel vid nyburen kos första mjölkning. Råmjölken bars obehindrat in från lagårn utan att vara övertäckt. Kons första dryck efter kalvningen bestod blott av varmt vatten med mjölk och något salt i, men varken stål eller annat sånt lades i. Ville kon inte bli ren, så gav man henne en dosis brännvin. Mjölken kunde både säljas och skänkas bort utan att tillgrep några som helst hemliga skyddsmedel. Jag har aldrig hört talas om, att man kunde ta makten från djur eller människor. / För att skydda en häst för kvarka och bota den, om den hade kommit, var det ett bra sätt att lägga pepparrot (pebarot) i krubban. Hade en häst fått fanget (bukrev, fång), så var det ett säkert botemedel att leda in honom på fåratallen 1) och med en grep lyfta undan taelen något, så att hästen fick den fräna lukten rakt i näsan. Det har jag själv försökt. Det misslyckades aldrig. Det är aldrig bra att gå över en hästatumla. Då fick man ont i benen. Då man klippte får, skulle man alltid lämna en liten lock av ullen i pannan. Men vad detta skulle tjäna till, har jag aldrig hört. Getter ha inte varit vanliga här i mannaminne. En och annan torpare har kanske haft någon enda, men det har varit undantag. 1) Den under året samlade och av fåren hoptrampade fårgödseln. / Innan bina svärma, kan man på kvällen förut höra, hur den ene visen ropar till den andre: "ut, ut, ut!" Svaret kommer omedelbart. "Ska, ska, ska". Vid svärmningen är det bra att kasta vatten över svärmen, så vida man märker händelsen, innan bina kommit för högt. Själv har jag en gång varit nära att bli ihjälstucken av en bisvärm. Jag hade rätt många bisamhällen och råkade stå mitt i vägen för en utflygande svärm. Det hade inte varit farligt, men så kände jag, hur ett bi slog ned i nacken på mig. Jag slog till med handen och dräpe djuret. Men det råkade vara visen själv. Och omedelbart hade jag hela svärmen över mig.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh02801, upptecknad 1932. Texten är här förkortad.

Troll, folksaga (Landa socken, 1932)

(Hobergsgubben) Den dumme jätten ### nr 1165 Det var en bondgård, som låg alldeles vid ett brant berg. I det berget bodde troll. Men det var snälla och hyggliga bergstroll. Bonden och hans husfolk hade mycket tillsammans med trollen och de hjälpte varandra med vad som var på ömse sidor. Men så bar det inte bättre till än att bonden fick sig en arvinge. Och det blev ju glädje. Men så kom han i tu beråd. Där skulle bli ett faddergille, det var klart. Och han visste inte hur han skulle ställa det med trollgubben. Det var inte roligt att bjuda honom. Vem kunde veta hur en sån skulle bära sig bära sig åt om han kom bland folk. Men det var inte heller roligt att låta bli att bjuda honom, för då blev han säkert förargad, och sen var det inte nådigt att honom till närmaste / granne. Och detta här gick bonden och grunnade på, så han kunde blett förstörat. Men så hade han en dräng, som inte var dummer. - Ja ska gå te trollgubben , sa han och bjuda honom te kalaset, så han inte kan bli arger, men ja ska laga så han inte kommer ändå. Så tog han en stor tomsäck under armen och gick till berget. Han knackade på och trollgubben kom ut. - Se, dä ä så, började drängen, att husbonnafolket har fått en son, å nu ba husbonn, att I far, skulle vära så go å hålla te goe å komma mä på fadderkalaset. - Ja tack, sa trollgubben. Hälsa din husbonne å tacka å säj att ja ska komma! Ä dä manga bunna? - Ja, dä ä en hel blöta, å ja hörde särskilt att han, som kör mä åska, hade säkert lovat att komma, sa den illmarige drängen, för han visste, att alla troll är rädda för blixten. / - Ska han komma! Då tror ja inte att ja vågar me dit, för ser du, vi ä inte så goa vänner. - Men, sa han sen, du har la reda på hur dä ä ve såna gille? Ska vä vu nôga faddergåver? - Dä ä nog ingen, som kommer alldeles utan, om han inte ä rent för fattiger, sa den illmarige drängen. Då ba trollgubben honom följa med in i berget. Där stod en stor kista, som var bräddande full med silverpengar.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh02799, upptecknad 1932. Texten är här förkortad.

Troll (Landa socken, 1932)

Det ligger ett rätt högt berg härinne i bergmarken. Det heter Våern 1). Där bodde troll förr i världen. Man kunde känna långt ifrån hur det luktade nybakat inifrån Våern, när trollen bakade. Men de gjorde i allmänhet inget ont. Kvinnor som hade fått barn och inte voro kyrktagna, hedna kvinnor som vi säga, de skulle akta sig för trollen. Om en sådan kvinna skulle våga sig utanför dörren, så kunde man vara säker på att ett troll passade på och tog henne om hon inte varit så klok, att hon hade något av mannens plagg på sig. Det kvittade vad det var: en mössa, en tröja, ett par vantar men i alla fall ett plagg som ___________ 1) Vården = vårdkasberget / tillhörde mannen. Kom hon ut men icke hade ett sådant, var det stor fara, att hon råkade i trollens klor. Dock inte så att hon blev bergtagen. Det var något annat trollen ville en hedna kvinna. En kvinna hade gått ut för att mjölka kon. Hon hade inte "karlakläder". Det kom ett troll och "kyrketog" henne 1) På ett fattigt ställe voro de mycket besvärade av troll. Varenda natt brukade en hel smita troll komma in i stugan och leva rackare. Folket fick aldrig sova i fred. Allt vad mat där fanns slukade forts. ________________ 1)"Kyrketaga", öva samlag. Notisen är av vikt såtillvida, att det är första gången jag inom Halland träffat någon förklaring till det förhållandet, att trollen voro så måna att få hedna kvinnor i sitt våld. Uppgiften bör sammanställas med det rätt vanliga uttrycket: "Åh, ja körketog ´na nog själv först, innan jag lät prästen körketa ´na." (J. K.) / trollen i sig. De slogo sönder och förstörde så mycket de kommo över. Folket där i stugan voro rent översiggivna. Men så en kväll kom där en knalle vandrande och bad att få låna hus över natten. De sa honom, som sanningen var, att det var inte roligt för dem att lova någon låna hus. Och så talade de om, hur besvärligt de hade det med trollen. Men knallen var inte rädd. Bara han fick stanna så skulle han nog få råd med trollen.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh02798, upptecknad 1932. Texten är här förkortad.

FAQ

Var ligger Sägner från Landa socken?

Sägner från Landa socken ligger i Halland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Halland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.