Sägner från Karlanda socken

Värmland · Sverige · Sägenplats

3 uppteckningar ur folkminnessamlingarna från Karlanda socken i Värmland, gjorda 1922–1936.

Död och begravning (Karlanda socken, 1933)

Det gick inte an att ha dörr å spjäll stängt när någon skulle dö, för 'anden' är tvungen att komma ut. Det behöver inte vara stor öppning, men något måste det vara. Å när jag var barn hörde jag talas om att den döende bad, att de skulle öppna på spjället, för att han inte skulle vara instängd. En ska inte oroa den som skall dö. Gör en det så kan han få svårt att dö. Det skall vara så tyst och stilla som en kan. Det var inte bra att dundra å skramla i husen så länge någon stod på bår. 'Den dö ville ha fre'. När flera gick i en rad efter varandra till eller från kyrkan, så blev det snart lik. Det brukade skulle bli någon av dem som gick i rad. När kattugglan skriker 'klävitt', så väntar hon lik. Det var inte något bra märke om fåglar kom å satte sig å tittade in genom / fönstret. Det skulle märka till att någon i huset var färdig att dö. Om en person magrade fort, så var det märke till att han inte hade långt kvar att leva. 'Han kan inte leva länge till för det är snart inte mer än skuggan kvar av honom,' brukade de säga. Jag mins att farmor talade om, att de hade skickat pengar å andra föremål med den döde. Å det fanns de som ville ha pengar å andra saker med sig i graven. Så påstods det att somliga grävde ned penningarna sina i jorden, innan de skulle dö. Det var för att ingen skulle komma åt dem. De hade för sig, att de skulle få nytta av dem efter detta livet. Men på sådana platser spökade det, för den som var död kunde inte ligga från penninghögen. Han var tvungen å vara där å se efter så inte någon kom å stal penningarna. Men de som var riktigt hederliga ville inte ha något gömt. De ville ha allting uträttat medan de levde, så att de skulle få ro i graven. De som hade något att sörja över fick inte ro i graven. De kom å såg efter det som de inte kunde / släppa. När den döde kom upp ur graven, så var han klädd precis som han låg i kistan. Han kom i svepan. Den som inte var nöjd på att leva utan skulle 'streta' emot, när han kände att döden kom, fick svårt att dö.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03144, upptecknad 1933. Texten är här förkortad.

Ett möte med skogrået (Karlanda socken, 1922)

Ett möte med skogrået Om ovanstående jag vill berättä som tilldrog sig för 50 år sedan då jag var en pojk jag erhöll tillåtelse att få följa med en av min orts skickligaste jägare ut på orre- och tjäderjakt det var vår och orrspelet stod i flor blot var en afton vi begåvo oss iväg förssedda med gevär och hagel samt krut över berg och dalar gick det och solen var förlängesen försvunnen bakom horisonten när vi änlänt till vår bestämmelse ort på en bergås sloga vi läger och tände en stor eld för att hålla troll och annat otyg borta nedom berget utbredda sig en mosse som min följeslagar hade gjort en koja av granris och stockar som vi på morgonsidan skulle vari i och invänta orrarnass spel det började lida mot midnatt och jag började bli sömning då ett hest skrik förnams ur skogen jag ryckte till och blev blek av rädsla min följeslagare såg det och sade var icke förlägen det är edast gastar som söke skrämma oss. / gasten sades vare en stor fågel med jättelikavingar och klor och pansar. när skriket hade hörts kaste min följeslagare sin slidkniv över elden och släckte den därefter fick jag höra en underlig jakt komma drivande långt bort i skogen min följeslagare hörde även jakten och sade det ärberjajetten som är ute på jakt efter skogrået vi ginge då fort därifrån och in i kojan drevet kom allt närmare och strax visade sig en vacker kvinna alldeles naken i öppningen på kojan hon vred händerna och sade hjälp mig jag är jagad av berjjettens hundar men min följeslagare motade bort henne och sade gå din väg när hon gick varrefter(?) jag att hennes rygg var urholkad som ett tråg då försvann hon i skogen om en stund small ett skott och ett skrik hördes efter en stund kom en svart person gående över mossen hängde skogsrået på gevärspipan samt två svarta hundar efter sig ** askan dånade under hans steg och jag var nära att svimma av förskräckelse händelsen är fullkomligt sann eftersom jag själv bevitnat den. (Jägare)

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id vff00526, upptecknad 1922.

Djävulen. (Karlanda socken, 1936)

Rös Olle flytta från Bjärn där han bott i en jordkula och till det gamla hemmet på tomta i Björkebol och bodde där medan han timrade sin stuga i Bråtarna strax nedanför tomtesättra, dät var stampad lera till golv der han bodde och om julekvällen bar dom inn halm och bredde utöver golvet, den kallades julehalmen, på våren flyttade de till Narstesätterbua å där va dä öppet vid golve utefter väggarna. Min mor tyckte dä va för kalt där för de minste barna därför tog hon hem till sig den minste flickkan som hette Emma, sydde klänning till henne, å far jorde henne skor, nä den nya stugan va färdig, fick hon flytte hem, en utå barnen "Matilda" var länge sjuk, hon satt i en stol och virkade spetsar och sydde, när hon förstod det led mot slutet ville hon äntligen tale med prästen, det blev sänt bud äfter honom, det var Berggren som då var präst här och hon hade hört talas om hans pradiks (?) i kyrkan. Prästen kom, han körde till Björkebol, gick över skogen till Bråtarna när han kom dit satte han sig på sågbockken som stod utanför dörren och såg sig omkring, han tyckte dät var vackkert, med älven där nedunder och de skogklädda åsarne som bakgrund, När han kommit inn i stugan som endast hade ett rum samt hälsat, talade dän sjuke om att det var något hon ville tala med prästen om, dänne som trodde det var ganska alvarliga saker bad de andra gå ut en stund, dätta tyckte hon ej / var nödvändigt, varför hon började berätta: "Då jag tjänade i Västgård stal jag två spolar oblekt bommulsgarn varav jag virkade spetsar och satte på särken och en tröja", hon brast i gråt och trodde att hon aldrig skulle få förlåtelse därför trots hon ofta bett Gud därom, då hon lugnat sig började Prästen förklara för henne om Guds nåd, hon skulle säkert få förlåtelse och tillade, om ingen gjorde större synd skulle Gud säkert ha överseende, hon lät sig trösta, men levde dock ej länge där äfter hon dog på tjugondag jul.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03778, upptecknad 1936. Texten är här förkortad.

FAQ

Var ligger Sägner från Karlanda socken?

Sägner från Karlanda socken ligger i Värmland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Värmland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.