Sägner från Gunnarskogs socken

Värmland · Sverige · Sägenplats

3 uppteckningar ur folkminnessamlingarna från Gunnarskogs socken i Värmland, gjorda 1924–1933.

Död och begravning (Gunnarskogs socken, 1933)

Dödens inträdande och innebörd. Om en person 'stöp på blanke landsvägen tå slag', så var det meningen att han skulle dö på det sättet, å om en annan for till kvarnen å mol å dog på vägen 'så var det hans död.' Så menade de också om sjukdomar, ex. han skulle dit å dit promt, för att han skulle få den el. den sjukdomen. Den ene var bestämd att dö i vattnet å den andre på land å den tredje genom olyckshändelse o.s.v. Så har den allmänna tron varit bland folk på denna trakt. Om göken, kattugglan eller räven kommer inpå husen å skriker har det den betydelsen att någon skall dö i huset el. gården. Om folk kom att gå i rad från kyrkan så var någon 'feg' av dem å skulle snart dö å om de gick skockvis utan att tänka på det skulle de snart komma att köra lik den vägen. Om den sjuke inte hade / långt kvar så började han 'se i syne' å tala om att han såg det å det. Så kunde han bli orolig å ville att man skulle flytta honom från den ena sängen till den andra. Somliga talade om att de inte hade många dagar kvar, för de kände på sig att de inte skulle leva länge. Man ville inte ha vem som helst in till en dödsbädd. Det var bara någon god vän som fick komma in. Katter å hundar skulle inte vara inne. Det skulle oroa den döende. Om någon sydde på ett barn ex. tråklade på kläder el. liknande så kunde inte det dö förrän de fått reda på den synålen å brutit av över bröstet på honom. En sådan synål måste alltid gömmas. Förskräckligt farligt att inte ha den till reda. Svår å långvarig dödskamp kunde bero på ovänner. Om ovännen kom å bad den sjuke om förlåtelse, eller den sjuke bad om förlåtelse, så fick han strax sedan slippa hädan. Svår dödskamp berodde på ont samvete. Illsinnade, giriga och elaka personer ha svårt att dö. När personen var död hängdes 'liklakan' för fönstren. Lakanet bands ihop på mitten med ett svart band. / Klockan stannades för att dödsstunden skulle ihågkommas. Vita skynken hängdes över speglarna. Detta mins jag så väl. En psalmbok lades under hans haka.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03180, upptecknad 1933. Texten är här förkortad.

Gunnarskogs socken, 1924

Gunnarskogs s:n, Jösse härad, Värml. Sagesman: A. Jansson, Prässebo, född den 26. okt. 1855 i Gunnarskogs s:n, Värmland. Föräldrarna också födda i Gunnarskog. Jansson inflyttade till Ale-Skövde 1914. Har bott 17 år i Foss s:n, Bohuslän. Historier om "marebönder", västgötaknallar. Västgötaknallarna kommo på sina "handelsfärder" även upp till Värmland. Det utbildades flera historier om dem. 1. En bonde i Jösse härad hade så dåligt boningshus, att han ådrog sig grannarnas hån och spe. "Varför kan inte du hålla dig med riktiga hus, när du är så rik?" Så lät det. Bonden blev arg och tänkte visa folk, att han kunde bygga riktiga hus. Han byggde så upp en riktig villa med många rum och präktig inredning. Men så kunde han inte bo där, för han fick ingen nattro för spöken. Bord och stolar dansade, / ljusens blåstes ut o.s.v. Han nödgades bo kvar i sitt gamla förfallna hus. Så kom en marebonde på besök hos honom och ville ligga där över natt. "Nä, de går då inte, för här är så gammalt och förfallet." "Ja, men i den nya byggningen då, där går väl att få ligga." "Ja, det går an, men jag ska tala om, att där spökar det, och det inte så lite heller." "Hå," mente knallen, "det är ingenting att vara rädd för. Låt mig ligga där bara." Ja, det fick knallen förstås. Han fick själv stå sitt kast. Knallen hade inte väl lagt sig, förrän det började bullra så märkvärdigt, och det kom fram någon, som släckte ljuset. "Så, så, låt bli det där! Vad är du för en, som inte kan låta folk vara ifred?" skrek knallen. "Du vill väl inte händelsevis spela kort med mig?" / Jo, det ville "spöket". Och så spelade knallen kort med själve Skam på natten. Skam förlorade alla pengar han hade. Han var ute efter flera, både koppar, silver och guld, men allt gick till knallen. Framemot morgonen gjorde knallen en springa i väggen med sin kniv och tvingade Skam att försvinna genom den. Sedan lade sig knallen att sova. På morgonen kom bonden och skulle se, hur det hade gått med knallen.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id vff00826, upptecknad 1924. Texten är här förkortad.

Julafton (Gunnarskogs socken, 1933)

Mer än vanligt tidigt var det att gå upp denna morgon. Tävlan var det inte, men det var så många arbeten som skulle göras innan middagen den dagen. Hade inte all julved blivit huggen förut, så skulle det göras på morgonen. Då var det att tända upp en eld på vedbacken, så att en såg att hugga veden. Den veden skulle räcka över hela julen, om det skulle vara noga. Arbetet för dagen avslutades vid tvåtiden, för då gick helgen in å inte var det långt kvar till mörkret. Julstänger. Kan inte minnas att dylikt förekommit. Fågelkärven. "Fôggelneka" sattes upp när en hade lyktat med det mesta arbetet el. omkr middagen. / Den sattes på lagårdstaket eller på en stör i närheten av uthusen. Det skulle vara den sista haverneken som bands för året. Ett bastant band vreds om mitten på den, så att hon skulle hålla säkert ihop. Några brödsmulor från julbordet brukade far få av mor att strö i neken för att det skulle bli riktigt högtidligt för fåglarna. Det skulle bli bra på marken nästa år, om fåglarna fick riklig "julkôst". Det var gulsparven som en väntade skulle komma i neken. Somliga hade en "fôggelnek" andra två, det var allt eftersom de hade havre till. Hon fick sitta till våren. Då var den tom, å då togs den ned å bars till lagården å kreaturen fick äta upp den. Doppa i grytan. Det brukar de ännu. Men i min barndom var det inte så noga för då kom var å en med en kakbit å doppade direkt i grytan allt eftersom de åt. Det var att hålla kakan el. "stompen" i / den ena handen å korvbiten eller köttbiten i den andra, så gick man åter och fram mellan soffan å grytan. Både barn och äldre väntade mycket på denna måltid, för då fick barnen vara med också såsom de andra. Julafton kallades också här för "dôppredan". Att doppa: "dôppe i gryta". Ingen annan middagsmat den dagen. Sedan fick en reda sig till framåt fyratiden, då en fick kaffe, smörgås ost och korv. Kreaturen. På dagen iordninglagades särskilt åt varje ko samt åt hästen.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03198, upptecknad 1933. Texten är här förkortad.

FAQ

Var ligger Sägner från Gunnarskogs socken?

Sägner från Gunnarskogs socken ligger i Värmland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Värmland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.