Sägner från Frykeruds socken

Värmland · Sverige · Sägenplats

3 uppteckningar ur folkminnessamlingarna från Frykeruds socken i Värmland, gjorda 1933–1937.

Vattenväsen (Frykeruds socken, 1933)

Det var längesedan det var tal på ”tocke häre ty” nu, men jag minns allt vad de gamla talade om det, för det var mycket tal på ”skrock å skrömt” när jag var liten. Ortens benämningar på manliga vattenväsen: ”Näcken”, strömgôbben”, försgôbben”. ”Strömgôbben” var en liten gubbe som skulle vara lik tomten, men han hade inte något på fötterna, men näcken skulle vara stor som en karl. Båda två kunde de spela på fiol. Näcken ville de ha som i sjön å fôrsgôbben där vattnet rann stritt. Han var vid kvarnarna. Det var mest så att barnen skrämdes för dessa. Men gamla gubbar menade allt på fullt allvar att det inte stod rätt till vid kvarnen ibland. De hade varit med när kvarnen hade tvärstannat å mjölnaren kunde inte få fatt på letande / fel varför han stannat. Hjulet stod stilla å det fanns ingen makt som kunde få det i gång förrän ”fôrsgôbben” släppte taget. Han höll i hjulet. Han var så stark att han kunde hålla fast hjulet fast att vattnet rann för fullt på det. Det var om de var högljudda å skrek å väsnades i kvarnen som det inte blev bra. Han ville inte hade på det viset. Han skulle ha svart hår på kroppen, hörde jag de talade på. När han hade gått uppe i tullkistan, så blev det fjät efter honom, som om han skulle ha haft vantar på fötterna. Det syntes inte efter tårna. Att han skulle ha någon bostad hörde jag inte tales om. Han kunde vara var som helst i bäcken eller älven. Han var ensam. Om en skulle bada i öppet vatten, så skulle en spotta tre gånger före sig i vattnet innan en gick i. Ortens benämningar på kvinnliga vattenväsen: ”sjörå,” ”sjöjungfru.” Det var samma slags väsen. Det är mest utifrån Vänern som en har fått höra talas om ”sjöråa.” De som hade varit med å seglat / där hade allt mycket att tala om om henne, för hon kunde inte låta bli dem, när de skulle ligga i hamnarna om nätterna. Men jag vet allt att de trodde, att hon var i tjärnen å småsjöarna, för far min hade sett henne, eller om det var skogråa, vid en myr i skogen.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03211, upptecknad 1933. Texten är här förkortad.

(Hus- och gårds) tomten. (Frykeruds socken, 1933)

Det var alltid den meningen att där det fanns tomtar hade de alltid tur med kreaturen. De höll sig tjocka å feta å aldrig fattades det något på en sådan gård. Foder och spannmål varade längre än på alla andra ställen. ”Dä schlôr alri fel än di har tomtegôbber”, sades det så snart som kreaturen var granna å de hade fullt upp med foder. ”Dä ä allt nô som drar te dôm.” ”Dä ä nog den lelle gôbben.” Nu måtte alla tomtar vara borta, för det är aldrig tal på dem nu. Men för länge sedan ha de allt påstått att det har funnits, för då fick de örfilar av honom när de inte var tysta i stallet om kvällen. Det hade farfars dräng fått. Han kom till stallet om kvällen å svor på hästen för att / han inte ville flytta sig i spiltan, å då fick han en örfil så ”dä sang för öre.” Han blev rädd, så farfar fick honom aldrig mer till stallet på kvällen. Tomten var som en människa, men han var så liten, knappt en aln lång. Det fanns visst inga kvinnliga tomtar för det var aldrig tal om sådana. Han var klädd i ”kôlt” som rack till knäna, långa strumpor på benen. De var vita. Korta byxor. På huvudet hade han en röd mössa med tofs i. Den hang ned på ryggen. Tobak ville han ha, för det lade de till honom i lagården. Å jag hörde allt tales om de som lånade honom pipan också. Då lades den i stallet eller lagården på kvällen, så då fick han röka på natten. Det var inte farligt att han tände eld, för han var så försiktig med allting. Tomtarna var många mansåldrar gamla. Somliga sade att tomten bara hade ett öga å andra att han hade två. Han var osynlig. Det var inte många som råkade att få se honom. Tomten uppehöll sig i uthusen. Om ett gammalt / hus flyttades, så flyttade han med. Men om gamla hus blev stående oanvända, så bodde han kvar i dem ändå, å det var inte gott att gå till de husen å packa eller slå. Tomtarna skulle bo i jorden fast att de höll sig i husen om nätterna. Andra ord för tomte: ”Nisse, tomtenisse.” Tomten var de allt rädda för.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03211, upptecknad 1933. Texten är här förkortad.

tomtar. (Frykeruds socken, 1937)

Om en skulle få se tomten så skulle en ställa sig dyr stilla på något ställe å vakta ut honom. Det var på ett ställe som gubben ville se vad det berodde på att det var så drygt i ladan. Han gick till ladan en kväll å ställde sig i ett hörn. Det kom en liten grå gubbe å kasta av sig ett ax. När han hade gjort det, så pusta han. Gubben tyckte att det var litet att pusta för, så han sade: Det var inte mycket att pusta för. "Om det kommer bort så mycket som jag har burit hit", svarade den lille, "så får du se dig om hur mycket du har kvar se´n." På ett ställe upp i socknen rev de en ladugård, och så byggde de ett magasin av den. En kväll, när magasinet var färdigt, så kom det tre små gubbar / å hade ett knyte på ryggen. De gick till magasinet å blev borta där. De ville inte lämna den gamla ladugården. Så fort som det blev litet skymt så skulle en sluta upp med att slå och ramla. Det var "kvällvart." Tomten var snäll och hjälpsam. Det hade allt de gamle så mycket att tala om. Han skötte hästen och korna. När en ko skulle kalva, så varskodde han. Å om ingen kom, så skötte han om det själv. Men om di inte höll fred i stallet, så slog han till örfilar. Det var månge, jag hörde tala om, som hade varit ute för det. Fruntimren hörde jag aldrig talas om att han noga, men om karlarna kom till stallet å var högstilade, så fick de en för örat.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03964, upptecknad 1937.

FAQ

Var ligger Sägner från Frykeruds socken?

Sägner från Frykeruds socken ligger i Värmland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Värmland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.