Sägner från Bogens socken

Värmland · Sverige · Sägenplats

3 uppteckningar ur folkminnessamlingarna från Bogens socken i Värmland, gjorda 1934.

Tomten (Bogens socken, 1934)

”Tomter” fanns det över allt åtminstone där de hade stall å ladugård. De höll också till vid milorna i skogen. Far, som brukade kola mycket, hade både sett å hört tomtar vid milan. Om han låg å sov å det gick hål på milan eller blev något annat fel, så blev han väckt. Han behövde aldrig vara rädd att försova sig. Tomten ropade på honom. Å det blev inte tyst, förrän han gick upp. Men han aktade sig alltid för att hugga ved på kvällen. Det fanns inga kolare som högg ved på kvällen. De ville att det skulle vara tyst vid milan. En gång såg han en liten grå gubbe som hade gått upp å satt sig på kanten av milan. När far blev synlig, så var han borta som att kasta en ”vant”. Det gick inte an att vissla vid milan. Gjorde någon det så kom milana i olag. Det var ”den lelle grå gôbben” som / ställde till oreda. En skulle vara hövlig mot tomten å rätta sig eftersom han ville ha det så var han bra. Eljest blev han elak å gav örfilar, dundrade och ramlade om nätterna. Grå kreatur var det bästa han viste. På ett ställe hade de en röd ko stående i ett bås. Den kon var aldrig annat än mager å aldrig hade hon något att äta hur mycket som lades till henne. Så bytte de om å ställde en grå ko i det båset. Den hade att äta jämt. Hon var fet så att det sken i henne. Den andra kon fick ha sitt foder i fred. Det var tomten som höll till i det båset. Det var en bonde som höll på att tröska. Han höll på den ena dagen efter den andra men han tyckte inte det tog något i ladan. Han ville se efter vad det kunde vara fatt att säden var så dryg, så då gick han på logen en kväll å ställde sig att vakta. Medan han stod där kom det en liten grå gubbe å bar så tungt. När han kom i ladan så kastade han ned ett ax i ladan å pustade. ”Det var inte något att pusta för,” sade gubben.” Tomten / suckade å sade: ”När jag får bära härifrån så mycket som jag burit hit, så säger du inte så.” Bonden blev utfattig. Om en fick ett slag av tomten å gick in å talade om det så blev en sjuk.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03342, upptecknad 1934. Texten är här förkortad.

Vattenväsen (Bogens socken, 1934)

”Näcken” kunde spela. Han hade lärt många av de gamle att spela. Det sades så. Om han fick en svart katt som inte fanns vitt hår på, så fick den lära spela som offrat katten. Katten skulle kastas till Näcken en viss kväll. Den som offrade skulle hålla sig tyst. När han fick höra Näcken spela, skulle han ta sin fiol å spela efter. De stråferna som han lärde då kunde han aldrig glömma. Men han fick inte lära bort dem till någon annan. Gjorde han det så miste han förståndet eller blev sjuk. – Om en kastade en sten ut i sjön, så sades det att en band Näcken. Barnen skrämdes för Näcken. Mor sade att han tog barnen med sig. Han hade en häst som han satte dem på ryggen på å sen bar det iväg utåt sjön. Näcken hade varit en människa, men han hade gjort så stor / synd att han blev förvandlad till näck å kan inte bli annorlunda förr än på domedag. Detta trodde de gamle. I mitt minne har ingen sett honom. ”Fôrsgôbben” skulle vara så liten. Han höll till vid kvarnarna el där det fanns såg el. smedja. Ibland stoppade han kvarnen. Om någon var full å förde oväsen i kvarnen så stannade stenarna. Han var vän med mjölnaren å höll kvarnen snygg å fin. Om mjölnaren kom till att somna medan kvarnen gick, så blev han väckt genast när kvarnen ”gick i sko”. Mjölnarna brukade säga att de hade en ”liten gôbbe” el. ”dräng” som hjälpte dem. Namn på kvinnligt vattenväsen. ”Sjörå”. Hon visade sig som ett fruntimmer. Ibland hade de sett henne naken å ibland med kläderna på. Hon bodde på sjöbotten. Hon hade hela sjöbotten som sin. Å rätt som hon var vid den ena kanten på sjön så kunde hon vara vid den andra. När hon var som värst i tagen så slog hon i vattnet så att ”fragga” yrde. Hon tvättade om kvällarna ibland å då packade hon / som när en brukar packa å skölja kläder. På dagen hade hon inte makt, men när solen gick ned så var det inte rådigt att komma ut för henne. De brukade skämta å säga att de skulle ge henne något lockbete för att de skulle få mycken fisk.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03342, upptecknad 1934. Texten är här förkortad.

Julafton (Bogens socken, 1934)

På julaftons morgon var man uppe tidigt och började göra fint i stugan. Både unga och gamla steg upp tidigt. Man lade rena dukar på borden å somliga hade en bonad, som upphängdes på en vägg. Karlarna högg ved, så att den skulle vara över juldagarna. De flesta hade ju ved huggen, men det skulle liksom vara bättre ved till julbrasan. Det brukades björkved till den. En ville inte att det skulle spraka utåt golvet. Inemot kvällen tvättade de sig å tog rent på sig. Det var allt ännu som stortvätt då, för en skulle tvätta hela kroppen. De gick til bastun å tog sig ett bad. Eller också bar man in en stor killet med vatten å värmde å hällde i ett kar. Så tvättade sig den ene efter den andre i samma vatten. "Julhalm" breddes på golvet från vägg till vägg. Barnen / hade så roligt i den å de äldre lade sig ned på golvet å var som barn de också. Den halmen fick ligga till över juldagarna. Han skulle ligga för att golvet skulle hållas rent å inte smutsas ned så snart. Halmen bars till ladugården. Endera fick den vara till strö eller fick djuren äta upp den. Vid 7-tiden på kvällen var julkvällsmaten färdig. Den sattes fram på ett dukat bord, å alla satte sig runt bordet. Maten bestod av lutfik, potatis, bröd, smör, ost, dricka och brännvin. Sist åt en risgrynsgröt, fin mjölgröt eller havergrynsgröt. På bordet lågt "julhögarna". Det var en hög åt var och en. Särskilt var det noga med att barn och tjänstefolk skulle ha en var sin sådan hög. Underst en grov kaka, därpå en av finare mjöl (siktmjöl), en ost och sedan därpå ett av var slag som bakats till julen. I barnens julhögar låg mindre bakvärk. Det var figurer, käringar, gubbar och somliga föreställande djur. Tittade en in genom fönstret på ett ställe där de höll på att äta kvällsvard så kunde en få se om någon / skulle dö i den familjen kommande år. Denne sågs sitta huvudlös vid bordet. När kl. var 12 på natten så kom de döda in i husen. Så trodde gammalt folk här. Då skulle allt vara stilla.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03344, upptecknad 1934. Texten är här förkortad.

FAQ

Var ligger Sägner från Bogens socken?

Sägner från Bogens socken ligger i Värmland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Värmland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.