Sägner från Blomskogs socken

Värmland · Sverige · Sägenplats

3 uppteckningar ur folkminnessamlingarna från Blomskogs socken i Värmland, gjorda 1930.

Tomtar (Blomskogs socken, 1930)

I Kartungen fanns det tomtgubbar. Det berättades av gammalt folk, att man sett tomtgubbarna slåss sinsemellan ute på ett järde. Det skulle vara i september, så att man hade slagit en del havre. De slogos med havrekärvar. "Spöket i Olerudskullen" Det berättas att en kvinna hade varit ned till älven eller sjön och tvättat kläder en kväll, sedan solen gått ned. Då blev tomten ond. Och efter den dagen lämnade han ingen fred i stugan. Han plågade dem natt och dag. Om man stoppade ved i ugnen, så kom det strax flygande tillbaka. En gång när husmodern satt och spann, kom ett vedträ och for genom hjulet på rocken. / En annan gång kom en svamp susande in genom dörren. Den ställde sig ömsom på sin rot och ömsom stupe. Mycket annat omtalades därifrån. Prästen var dit för att läsa bort det onda, men det gick inte. Och jag mins en gång medan jag tjänade på prästgården hur präster och lärare disputerade om saken. En del trodde att det kunde existera och en del inte. Slutligen flyttade tomten från den stugan och till ett ställe som heter "Värke", beläget vid sjön Lelången. Där tände han på en kvarn, som brann ned. Det var det sista han gjorde. Sedan dess har man inte hört talas om honom. Mina föräldrar såg tomten här i Livlund. Han gick och bar en liten lykta mellan stallet och ladugården. En gång kom jag från prästgården, och då fick jag se denna lilla gubben framför mig. / Jag visste inte om jag skulle vända eller inte. Men då kom jag ihåg vad far hade lärt mig, att man skulle läsa fader vår, när man kom utför sådant. Det gjorde jag nu och fortsatte. Han var klädd i hatt. Det lyste grått från honom. Ibland band han hästen. När han var riktig god, så slätade han till manen på hästen. Man fick inte bullra eller svärja i stallet, ty då blev han ond och smälde till en örfil.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh02045, upptecknad 1930.

Spökeri, lyktgubbar, gastar (Blomskogs socken, 1930)

En gumma hade varit till Källtegen och bytt sig till äpplen för ett lass lera. (I Blomma fanns nämligen ett slags "ler" som var mycket eftertraktat för smetning av murar). Hon kom att dröja kvar i Källtegen, så att det blev natt innan hon kom hem till Blomma. När hon kom på högsta krönet av "Källtegemon", så fick hon se en svartklädd ryttare komma ridande på en svart häst. Hon höll ur vägen. Ryttaren vek av åt diket. Där stannade han och gumman tyckte sig se att han blev stående, och hästen galopperade på samma plats. En gubbe hade varit på besök i Trättlanda och var på kvällen på hemväg till / Källtegen. När han kom upp på "Källtegemon så fick han se ett sken framför sig i vägen. Det följde honom till dess att han kom fram till den gamla tingsplatsen i Källtegen. Där försvann det. Han trodde att det var en löktgôbbe. Något obehag fick han inte av detta. Men han berättade inte händelsen förr än flera dagar därefter. Det gick inte an att tala om sådan händelser samma dag de inträffat, ty då blev man sjuk. Vid sjön Silen finnes en lång myr. Där arbetade en gång far och son med timmerfällning. Fadern råkade fälla en stor fura på sonen. Furan klämde ned honom i myren, och man kunde inte få upp honom. Han hade sjunkit ned i dyn, så långt att ingen kunde finna hans döda kropp. Efter den / dagen kunde man få höra hur någon skrek på hjälp ute på myren. Det sades att han inte hade ro därför att han inte låg i vigd jord. Det var många som hörde den "skriken" från myren. De som inte fått vigd jord läto höra sig med klagan.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh02045, upptecknad 1930.

tomtar (Blomskogs socken, 1930)

I en gård som heter Ängebäck, flyttade man en gång ett gammalt stall. Men efter den dagen blev ingenting bra på gården. Det blev så mycket rammel och väsen på gården. Inte fred vare sig natt eller dag. När man kom att undersöka saken, så kom man under fund med att man satt upp stallet över ett tomtebo och på det sättet att spiltet hade kommit att placeras mitt övr tomtarnas bord. När hästen stallade, så rann det ned på deras bord. Det fanns nu ingen annan råd än att man fick flytta stallet tillbaka på sin gamla plats. Efter den dagen blev det frid igen. / Mor berättade att de hade tomtegôbber i hennes hem. Hon hade sett dem, påstod hon. De hade en röd luva på huvudet, lång grå rock, stövlar som räckte ovanför knana. i hennes hem hade de den seden att de öste upp gröt i ett fat och gick ut och ställde i ladugården på julkvällen. Tomtarna lötte ha mat den kvällen om de skulle bli snälla och hjälpsamma under året. Hon berättade att de hade en dräng som fick en sådan förskräcklig örfil av en tomtgubbe att han låg sjuk i flera dagar efter. Man var rädd att flytta ett stall, ty om man flyttade husen, så kunde det hitta på och hända att äventomtarna flyttade. Och då kunde de flytta till en annan gård. En och annan gång / kunde de flytta med huset. Men det var inte alltid det skedde. Därför fick husen helst stå kvar där man en gång ställt dem. Tomtarna gav kreaturen foder om natten, så att de blev tjocka och feta. Tomtar var ett slags väsen som man gärna ville ha på gården. De drog till gården, sade man.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh02045, upptecknad 1930.

FAQ

Var ligger Sägner från Blomskogs socken?

Sägner från Blomskogs socken ligger i Värmland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Värmland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.