Prästen som visade pigorna sanningen, Husbacka

Värmland · Sverige · Sägenplats

Pigorna ville gå på bal mot prästens vilja — så han böjde armen till en ögla, lät dem titta, och de bleknade vid det de såg.

På prästbostället Husbacka i Visnum bodde en gång prästen Fagergren. När hans pigor en midsommarkväll ville gå på dans avrådde han dem, men följde till sist med. Vid dansstället ställde han sig vid fönstret och böjde armen till en ögla för dem att titta igenom. Det de fick se fick dem att blekna, för genom öglan visade sig själva Satan och hans anhang mitt bland de dansande.

Saga (Silleruds socken, 1926)

Det var en gång en fattig gubbe som bodde med sin familj på ett litet torp långt ini skogen. Dom voro mycket fattiga, så barnen hade bara trasor till kläder. En bit från torpet var ett "bärgättebo", som beboddes av en berggätte som hette "Tranten". En dag hade dom inte ett dugg att äta i torpet utan "käringen" skickade de två äldsta barnen ut i skogen å plocka bär. När barnen hade gått ett stycke utan att hitta några bär fick dom se en stor grå "sö" (får) som hade blivit sittande fast mellan två stenblock. Barnen sprungo hem och omtalade vad de sett. Då gick gubben dit och han förstod att det var "bergättens sö", ty han hade / en "guldbjälla" om halsen, så hade han silverklövar. Gubben hjälpte lös "sön" och så for han utanför bergättens dörr. Då brakade "sön", men maken hade gubben aldrig hört ty det dånade så det slog tapp för öronen på gubben. När bärggätten fick höra bräkningen, så kom han ut, när han fick syn på gubben så sa han. "Hôr ha du Jonas fått fatt min sö". "Han satt fast mä ene bene i e bärgskreve!" sa gubben. "Jaså, ja då ska jag allt gi däj hettelön, du ska få låne gullbässen min, å ha i åtte dar å klöppe ull tå, men om du inte kommer hem män då sô blir dä varre fattit hemos däj än dä ä". sa bergätten. Så tog han sön med sig och gick in i berget, så bad han gubben vänta en stund. Strax kom berggätten tebaks å då hade han gullbässen med sig, ullen var tå guld så det sken av bässen, så det / gjorde ont i ögonen på gubben. "Här hardun! Men kom hem män om åtte dar etter sol, slô tre slag på dôrra när du kommer!" sa berggätten. Det lovade gubben. När gubben kom hem tog käringen saxen och klippte bässen, så "kara" hon å spann å det blev stora härvor gullgarn av gullulla. Varje dag fick hon klippa honom, ty ullen växte igen varge natt så den blev lika lång som förut. På åttonde dagens kväll tog gubben, efter det solen gått ner, och for till berggätten med bässen. Han gjorde som berggätten sagt, slog tre slag på dörren, å då kom berggätten ut.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh00747, upptecknad 1926. Texten är här förkortad.

Sägner om tomtar, bergättar. (Silleruds socken, 1926)

Det var på ett ställe här i Sillerud som heter Sandtegen, där fanns en tomte. Varje kväll sågs han ifärd med att elda i en stor asp, lågorna slog högt över toppen på aspen. Ingen vågade hugga omkull trädet, men en natt hade det blåst omkull. Trädstammen var ihålig och i dess inre fanns det rullar, som liknade brunt papper. När man lade dessa på elden så "rektit pep di å spratt å jämra säj". På den stora Tokilsskogen, fanns för mycket länge sen, på sextonhundratalet en berggätte. Denna hade rôvat en vallflicka, man såg aldrig till henne. Men en jul kom hon till Lisslerud och ville / ha "julehalm". Hon hade innan hon gick från berggätten, lovat honom att ej tala vid någon människa, flera ord än, "vell ha julehalm". Men i stugan hon var inne talade hon till spiseln, ty det var ej farligt. För spiseln omtalade hon att hon var hos en berggätte. Husmodern, som var i ett annat rum hörde samtalet, på så vis fick man reda på var "ho höll säg". (bodde) Sedan såg ingen henne något mera. I "Annersnäsknatten", som ligger vid sjön Elgsjön, bodde för mycket längesen en berggätte. En präst vid namn Tranius, mötte denna berggätte en gång, på "sônnsbroa", strax nedanför Silleruds prästgård. "Hôrifrå ä du?" sade prästen. "Ja ä ifrå Annersnäsknatten, å skulle gå te Lövnäsknatten, te bror min te julekväl. Dä ä sô ille å bo i hossekulle, / ja får inte väre ifre för skreckeli skockeli skrälle". Sade berggätten. Det var då Silleruds gamla kyrka hade byggts. Skreckeli var kyrkklockorna jätten menade, dessa tålde inga gättar. Mötet mellan prästen och gätten var dagen före julafton, och trots den myckna snön och starka kylan, gick gätten barfota. På ett ställe som det fanns berggättar i skogen, kommo dessa före jul till stugorna och lånade "brännvinsgången" och "mäskekäla". När dom kom hem med dessa var "brännvinsgången" halv med brännvin. Men detta tordes man ej dricka av, ty det kunde vara förtrollat.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh00747, upptecknad 1926.

Vaggvisa. (Silleruds socken, 1926)

Ekorrn han geck uppå änga å slog, men då må du tro han snorde. Kråkene raka å duvene drog, å store grå katten han körde. Sô sant va dä som fôlongen gol, å köcklingen didde si gamle mor, sô sant var dä som ja saô. Jag låg e natt å drömde om en katt. Ja drömde denne visa va bakvänd. Dä va två katter di byggde en båt, di byggde den båten på lo-én. Dä va två duver di trampa en hök, sô jaga di höken ôt skogen. Sô sant va dä som fôlongen gol, å köcklingen didde si gamle mor, / sô sant va dä som ja saô. Jag låg e natt å drömde om en katt. Ja drömde denne visa va bakvänd. Jag geck mäj uti tallande skog, där stog dä två môrkene prästar. Dä brann två prästar, dä sang två ljus. De redo på sellskodde hästar. Sô sant va dä som att fôlongen gol, å köcklingen didde si gamle mor, sô sant var dä som ja saô. Jag låg e natt å drömde om en katt. Ja drömde denne visa va bakvänd. En gammal visa. En herre sô bôll, å en fröken sô grann, de sutto tillhop i det gröna. Den tappra Allonso så kallades han, och hon Eujine de sköne. Ack suckade han, ack i morgon jag går / åt främmande länder att stride, en rikares friaren hyllning du får, å han får mitt rum vid din side. Tyst grymme, tyst grymme var Emojines svar, och upphör att orätt mig göra. De heliga jungfrur till vittne ja tar, att lever du, dör du, min hand mina dar må dig eller ingen tillhöra. Han reste åt kriget men knappt, årets tider följt solårets slut. Så kom dä en friare i lysande stål å bjöd åt Emojine handen. Hans skänker å gull å förledande blick, snart kommo dess eder att vackla. Det kvinnliga hjärtat i snara han fick. Å snart tändes brölloppets fackla. / Och nu hade prästen välsignat vårt par, ren dracks ur det gullprydda kornet. Å nöjen å skämt gåvo liv åt envar, när tolvslaget dånar ur tornet. Då först hos Eujine med häpnad blev sport, en främmande sitter, objuden. Hans blickar ej flyger kring gäster å bord, dem hade han fästa på bruden.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh00747, upptecknad 1926. Texten är här förkortad.

FAQ

Var ligger Prästen som visade pigorna sanningen, Husbacka?

Prästen som visade pigorna sanningen, Husbacka ligger i Värmland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Värmland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.