Målaren och den onde i Fryksände kyrka

Värmland · Sverige · Kyrka

När den onde skulle målas i Fryksände kyrka rev han ner målaren två gånger — tills denne hotade att göra honom sjuttio gånger fulare.

I Fryksände gamla kyrka skulle en målare avbilda den onde och helvetet, men fick ingen ro för sitt arbete. Två gånger ska den onde ha kommit och rivit ner honom. Till sist hotade målaren att avbilda honom sjuttio gånger fulare än han verkligen var, om han inte lämnades i fred. Efter det fick han arbeta ostörd.

Vattenväsen (Vitsands socken, 1936)

I min barndom, så var det många sagor som en fick sitta å höra på av de äldre, å det kommer jag ihåg att en gammal gumma, som vi brukade å vara å leka hos ibland, talade om att hon hade hört att Näcken kunde spela. För när hon var ung, så hade några ungdomar satt sig ner vid sjön en söndagskväll, å då fick de höra Näcken utåt sjön. Det var inte alla som hörde det granna spelet, men gumman hade hört det, å så levande vackert hade hon inte hört varken före eller sedan. Melodien satt i huvudet på henne, men hon kunde inte sjunga den. "Men I får aldrig se Näcken", sade hon, "men, om I är riktigt snälla, så kanske att I får höra honom." Det var på kvällarna en skulle få höra honom. - Hon talade om, att / han hade blivit bunden en gång, för han hade syndat så mycket. Å när han spelade, så klagade han å grät för att han inte kunde bli förlossad. - Det mins jag ju att en skulle binda Näcken först, om en skulle i å bada på något ställe. Då tog vi stenar och kastade utåt vattnet så långt vi orkade. Vi spottade på stenarna, innan vi kastade dem. För det var inte utan än vi trodde på att Näcken fanns i min barndom. Om en fick se virvlar i vattnet, så var det Näcken som var under dem. Å virvlar var farliga, för de kunde ta en med. "Fôrsgôbben" skulle vara en liten hårig gubbe, som höll till där det var fall el. fors. Om det var en kvarn vid forsen, så var han herre i den, för det gick inte an att ta sig för något som inte "fôrsgôbben" tyckte om. Å det visste mjölnaren så väl, hur han skulle ställa med "fôrsgôbben". Men det kunde vara kvarngubbarna som ställde till oreda i kvarnen ibland, å då var / inte "fôrsgôbben" nådig. Han stannade kvarnen, så att inte människa fick kvarnen i gång förrän han drog på själv. Då var det inte annat än att stänga dörrarna å gå ur kvarnen. Frampå morgonen kanske kvarnen började att gå. Mjölnaren hade gott utav honom. För om han somnade, så behövde han inte vara rädd för, än att han blev väckt när den tiden var. Det trodde allt folk så säkert på.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03742, upptecknad 1936. Texten är här förkortad.

Pukharar. (Vitsands socken, 1927)

En del som var riktigt trollkunniga kunde göra sig pukharar. De gjorde dem utav ullgarn och strumpstickor och så hade de väl något mera också, och så läste de väl något över dem så att de blev levande och då såg de ut som vanliga harar. En kvast med skaft på var det de hade till hals och huvud på pukhararna kommer jag ihåg. Själva kroppen var av ett ullgarnsnyste och benen av strumpstickor. Så det var ett underligt djur. Ja, de band gummans huvudkläde utanpå alltsammans också, var sant. Pukhararna skickade de sedan ut att dia andras kor och sedan bära hem mjölken. Då kom de skuttandes hem och spydde ut mjölken i holkarna som var utställda, men det måste vara litet mjölk i förut. Pukarna lämnade "pukedynga" efter sig ibland. Fick man tag i den och lade en vitglödgad hästskosöm i så var ägarinnan tvungen att komma och bedja om vatten. Men det skulle man inte ge henne något. För om hon fick vatten så hade man ingen makt över henne, men om hon inget fick så blev hon ansatt av en forfärlig värk. Pukedyngan var gulvit och slemmig. / Uppe i Fagerberg där jag bodde innan jag for till Norrland och där käringen min var ifrån, hade de mycket att göra med sådant där. De försökte att sätta skott åt kräkena för varandra och pukharar skyllde de på varandra att de hade. Spöken såg de också och Skam gick livs levande och spökade nere i backen där ibland om nätterna. Så kom prästen dit och skulle hålla ett husförhör, och när det var slut och husförhörskalaset hade börjat så gick jag fram till prästen-han hette Arrhenborg-och sade till honom att det var väl han kom för där var de hedningar allesammans. "Det är väl inte möjligt" tyckte prästen. "Jo", sa jag, "Skam går livs levande nere i backen här ibland". "Det var rysligt" sa prästen, men han tyckte visst inte att det var omöjligt. "Och så har de pukharar här", sa jag. "Det menar du inte", sa han. "Jo", sa jag, "jag har sett dem själv". Då gick prästen ifrån mig. Men sedan for han och skrev mig som mindre vetande i kyrkboken.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh00961, upptecknad 1927. Texten är här förkortad.

Trolldom, "spertus" (Vitsands socken, 1927)

Ändå till fram på 90-talet höll de nog på med sin trolldom här i trakten, åtminstone i skogarna. Så länge jag bodde kvar här höll de på och jag började inte resa uppåt Norrland förrän 1888. De var särskilt svåra till att sätta skott på hästar och kor. Om de ville hämnas på någon, så gick det lättast på det sättet. Ett sådant skott gick in genom munnen för det syntes aldrig något så efter det. Men när ett djur fick skott, så kunde det dö knall och fall. När de ”snudde” ett sådant djur, så brukade de hitta skottet. Det kunde vara som ett nyste av hår med nubb och stickor och allt, möjligt skräp ini. Det kunde tränga ända in emellan köttet och huden. Men genom munnen måste det ha kommit, för det syntes aldrig några märken utanpå. Människor kunde få skott också, men det var inte så ofta. En del hade försvurit sig åt djävulen för att kunna trolla riktigt bra. Då fick de en ”spertus” av honom. Spertus såg ut som en tordyvel. De brukade ha honom förvarad i någon liten ask och de matade honom med att spotta i asken ibland. Spertus drog pengar till dem så att de blev / mycket rika, men i stället skulle djävulen ha dem, när de dog. Trollpackorna hade väl också försvurit sig åt djävulen. Var påsk for de till honom och då red de på en kvast. De for upp genom skarstenen. För att de inte skulle kunna komma in i ladugårdarna och göra illa vid korna, brukade de stryka kors av tjära på dörrarna om påsken och så hade de psalmböcker i fönstret. Ifall man hade silverkular kunde man skjuta ner trollpackorna, när de kom farande. Det skulle ha varit en dräng här någonstans som sköt sin egen matmor i låret så att hon blev halt sedan. Det var ingen som hade vetat om jämt att hon var trollpacka. För det såg ut som om de skulle ligga hemma i sängen på natten, men i verkligheten var de ute och for. De kunde ta livet av folk genom att rita upp en bild utav den som de ville åt på en björk och slå en spik i. Då blev han sjuk, och om de slog in spiken helt och hållet så dog han.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh00961, upptecknad 1927. Texten är här förkortad.

FAQ

Var ligger Målaren och den onde i Fryksände kyrka?

Målaren och den onde i Fryksände kyrka ligger i Värmland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Värmland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.