Lucifers osynliga släkte, Dalby

Värmland · Sverige · Sägenplats

När Jesus kom gömde sig de osynliga av blygsel – och fick för alltid förbli dolda.

I Dalby i Värmland berättades att Lucifers släkte var alla de osynliga väsen som fanns. När Jesus gick fram blev de blyga och gömde sig för honom, och då sade han att de för alltid skulle få förbli osynliga och dolda. Så förklarade sägnen varför det fanns en dold värld bortom människans syn.

Tomtar (Dalby socken, 1936)

En gång skulle jag gå till Bograngen. Det började att bli skymt på kvällen. När jag kom inemot Klarabron, så fick jag se en lång rad med små gubbar. De kom uppifrån backen å sprang rätt över landsvägen å nedåt älven. Men inte ett ljud hörde jag. Det var som skuggor. Det kunde inte vara annat än tomtegubbar. De var ute om kvällarna å sprang. De gick till främmande gårdar å tog med sig hö å det de kunde få tag i. På ett ställe hade de en tomtegubbe i kvarnen, som stod i en fors. Den tomtegubben hjälpte till i kvarnen. Om mjölnaren ville ha mjöl siktat, så var det bara att han ställde det på en viss plats i kvarnen om kvällen, så var det siktat till morgonen. Mjölnaren hade / fått se tomtgubben en gång, å då var han så trasig. Då bad han gumman sin att hon skulle väva å sy en kostym åt tomten, som han skulle få till julafton. Det gjorde hon. När det blev julafton, så tog mjölnaren kläderna med sig å hängde dem i kvarnen, så att han skulle få ta dem om julkvällen. Men nästa gång som mjölnaren kom till kvarnen, så stod tomtgubben i dörren, å hade de fina kläderna på. Innan han blev borta, sade han: "Grann gôsse vill int sekt mjöl mer". Det var på ett annat ställe, som tomtgubben inte var belåten utan kom å visade sig. Det var på kvällen när folk satt å åt så kom han in å bad att de skulle komma med honom å få traktering. De gick med. Det var så fint alltihop. Det fanns inte lort på något ställe. Å han hade ställt fram mat på bordet. De skulle sätta sig intill, men då började det å "skvâl" ned på bordet, så alltihop / blev förstört. Då talade tomten om att var gång som han skulle äta så "pess" hästen, så att det rann ned på bordet. Husbonden fick lova att han skulle flytta stallet. Min far såg tomten i stallet en gång. Då hade han en svart hatt med breda brätt. Annars så brukade han ha en röd mössa på huvudet. Tomten tyckte inte om mer än en häst. Om det var två hästar i stallet så fick inte mer än den ene. Den andre fick stå med tom krubba.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03821, upptecknad 1936. Texten är här förkortad.

Tomtar (Dalby socken, 1936)

Tomtar har det funnits sedan länge tillbaka. En gång kom jag att sitta å prata om kvällen å glömde bort att ge hästarna nattfoder i rätt tid. När jag kom in i stallet, så fick jag en smäll med flata handen så det spel för öronen. "Jag skall nog ställa så att hästarna får mat", sade jag, "så du skall inte bry dig om detta." I stallet var det slika tomtgubbar. Hästarna trivdes så bra. De var tjocka å feta, å det let aldrig någon nöd på dem. Men så hittade de på att vilja ha stalldörren öppen på en glänt om natten. Detta tyckte jag inte om. Jag knöt fast dörren, men på morgonen var den uppe som vanligt. Nästa kväll knöt jag igen säkert med många knutar, men / om morgonen, när jag kom dit, så stod dörren öppen. Då hittade jag på att ställa henne på en glänt om kvällen, men då var hon stängd på morgonen. Vi hade långt timotejhö till hästarna. Jag gick å lade tre stenar på höet, så att inte hästarna skulle dra ned höet under benen på sig. Men på morgonen var stenarna ur krubban. De låg i en hög ijämter krubban. Det var ingen annan än tomten, som hade tagit dem ur krubban. Jag fick aldrig se honom, men det var många av de gamle, som hade sett honom. Han var liten å gammal. Klädd var han som en människa med grå kläder, kolt å knäbyxor å en röd luva på huvudet. Han hade stora händer å fötter. Huvudet var stort som på en gammal människa. Hår å skägg växte vilt. Om en ville ha nytta av honom, så fick en inte väsnas med honom. Om en skulle vara / i husen så fick en hålla sig tyst. Om en sköt över stallet, så flyttade han. Det tålde han inte. Men tomten ville allt folk ha, om de såg att de hade honom. De drog till det ställe där de var. Jag vet inte om en kunde skaffa tomtar till nybyggen, det var nog så att en råkade att bygga där de bodde, å se'n hade en dem för all tid, om en ville. Om julkvällen skulle tomten ha av julmaten. På Brattmon hade de tomtgubbar. Den ene hästen var så fet att det sken av den, men den andre var skran å utfallen.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03821, upptecknad 1936. Texten är här förkortad.

Gastar (Dalby socken, 1936)

Kvinnfolken mördade barn. Det blev gast av ett sådant barn. Det hörde en så mycket talas om, å jag har hört gasten själv en natt. Barnungen grät. Här på Svansåsen finns det en "lok" (=litet tjärn). När en gick förbi där om natten, så kunde en få höra gasten. Där i "loken" hade de kastat i ett litet barn. Men så var det en som gjorde slut på det. Han fick höra skriket. Då sade han: "Är du karl så skall du få heta Jakob som jag, å är du kvinnfolk så skall du få heta Sara som hustrun min". Se'n blev det tyst på det stället. Det var ingen som hade haft mod att tala som han, för de var rädda att de skulle bli fast där å få dö där. / Det var på fler ställen som en fick höra sådant. Det var en jänt som gick å jätt. Hon fick barn å grävde ned det i en myrstack. Så var det en karl från Berget som gick på fågellek. Han ville vila å lade sig på en myrstack. Han hade gjort upp eld å så låg han en stund. Så blev det skrik å jämmer i myrstacken. Han skulle försöka å säga som var brukligt vid sådana tillfällen, men han sade fel, å det blev hans död. Han sade: "Du får mitt namn" utan att nämna något mer, å det gick inte bra. Han å bror min låg sjuka på en gång. Men han gick inte genom. Men han fick sjuken på myrstacken, å den sjuken kunde inte doktorn bota. Det är inte värst länge sedan de hörde nol på Strana, att det "snufs å gret". Det var en sådan stackars varelse. - Det var inte farligt om en kunde läsa rätt. Om en inte kunde det, så var det bäst att gå mol tyst som / om en inte skulle ha hört något. Det var på ett annat ställe som hon hade grävt ned barnet i en mosse. Å jämt om kvällen så skrek han. De höll på att skrika så länge tills så många år hade gått att de varit färdiga att dö.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03821, upptecknad 1936.

FAQ

Var ligger Lucifers osynliga släkte, Dalby?

Lucifers osynliga släkte, Dalby ligger i Värmland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Värmland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.