Lien som blev ett bockhorn, Stamnared

Halland · Sverige · Sägenplats

En slåtterkarl fick en lie som aldrig blev slö – men ett förbjudet ögonkast förvandlade den till ett bockhorn.

En karl i Stamnared, vars lie inte ville bita, fick av en främling en underbart vass lie på villkor att han aldrig tittade på dess egg. Lien förblev stenvass hur han än slog i tuvor och sten. Men en gång glömde han varningen och tittade på eggen – och då förvandlades lien till ett bockhorn.

Folkminnen fr. Stamnared. (Stamnareds socken, 1927)

Dottern min Alice f. 1907 tjänade i Stamnared en sommar för ett par år sen på ett ställe i närheten av kyrkan, som de kallar Lillerud. Och bonde talte hon om var i syne. En gång hade han ropat in en rock på auktion efter en gubbe däromkring, men när han tog rocken för att sedan gå hem, fick han se den döde gå över gården med rocken på sig. Då trodde Lillen att rocken borde stanna på gården och han gick hem utan rocken för annars hade gubben spökat till Lillens nästa natt. En annan gång hade Lillen mött en nattlig likfärd och förfärden slog in. / Urmakaren i Svennagård. Den präktiga klockan som hänger på väggen där och går med lodd (lod) är omkring tre hundra år gammal sade mor. Hon talte om att i början av 1600-talet bodde det i Svennagård som låg intill där Håkesgård nu ligger en bonde som var riktigt klok. Vad han hette ..... det kan jag knappt säga men jag väll minnas hon sade han hette Månsdensamme som höll trollpojken Truls från berget Björnöngen som vallpojke i 12 år för en bock. Som sagt Måns var mäkta klok, ty han gjorde klockor, och så köpte mina förfäder den här klockan för en spottstyver bare, - hurupass hågar jag inte - men för ett par år sedan var det ett par fina karlar från Borås och tittade på klockan. De bjödo mig 100 kronor för den, men jag tog inte, för jag tyckte att den få bli här i min tid, fast jag väl behövt hun dralappen. Näckaljus. Det lyste vid Skillingeån därvid Björnö i Nycklamossen Det var näcklalys. De offrade pengar till näcken för att få tur med årsväxten. Hl. Stamnared. uppt. 27 av Gunnar Johaansson efter Aug. Andersson f. 1882. / (Det omtalas att förutom Björnö ligger det ännu två öar i mossen. De kallas Spångö och Klingerö, men uppkomsten av den sistnämndas namn har jag inte lyckats få reda på liksom namnet på själva mossen, men de andras uppkomst är lättförklarligt. De kommer av djuret björn som hade ide i "ugnen" till Spångö då mossen var under vatten. Sade meddelaren. Lägenhetsägaren Aug.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh01117, upptecknad 1927. Texten är här förkortad.

Spökeri (Stamnareds socken, 1931)

3. Dödstro etc. Spöket ropar 1. Förr - ja för bara en 15 - 20 år sedan så brukte ännu hantverkare va på bygden med arbetet. Så hade vi en träskomakare ifrån Kungsära (Kungsäter). Det var en rikitg språkmakare, så hade du träffat den gubben så kunde du fått mycket att skriva upp för han kunde kantro. Jag har glömt historierna, men en talte han om så titt så den hågar jag ordagrannt: Jo, sade han i mina unga dar så tjänte jag i Skällinge. Men så hade jag fästmö i Stamnared, så hade jag en bra bit att gå, när jag gick till henne. Så en gång kom hon och hälsade på mig, och frampå kvällen skulle jag följa hem henne. Men, när vi hade gått en bit blev hon sjuk, blev barnsjuk men vi var mittför ett litet ställe vid Stomgden. / 4. Dödstro etc. Spöket ropar 2. så jag talade vid - talte om huru det var fatt och bad att vi skulle få tak över huvudet tills nästa dag då jag skulle få bud till Stamnared så hon kom hem. Torparen var en hjälpsam karl och sade: "Dägan ska vi väl hysa härinne i stugan och dig med, men vi ham så kroppet härinne, så du dår hålla tillgodo med att ligga i höet !" Det var jag ju nöjd med, men när jag hade legat en stund på rännet, så vaknade jag. Det var någon som ropat och det ropade omigen. "B.ä.r.n. !" ropte det. Och det höll på en stund. Sen blev allt tyst. Om det var en riktig människa ? Nej det var ett spöke som gick där. För det var en vandrare gubbe en gång som böstadt på där och ville ha haft hus över natten, för det var mitt i vintern och spräng köld så han kunde inte hölla sig ute. Men ingen kom ut - jag vet inte varför, gubben blev kvar och / 5 Dösdstro etc. Spöket ropar 3. ropade: "Bärn Bärn skläpp in mig jag varnar !" Det var emellertid förgäves, men på morgonen var gubben död på trappan. Sen spökade han där länge. Men han skrämde inte mig den gången, inte.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh02498, upptecknad 1931.

En jätte (Stamnareds socken, 1935)

Det var på den tiden då kristendomen blivit införd i vårt land, och man börjat uppföra kyrkor här och var. Denna kyrka som här skall omtalas är långt ifrån inte bland de första. (Den nuvarande kyrkan är bygd 1895 och troligtvis var till bara någon liten träkyrka, förut) Det säges ju att när kyrkklockorna började ringa, måste ju att både jättar och troll fly bort ifrån trakten, för de tålde inte höra klockklangen, och de försökte därför på allt sätt förstöra kyrkorna också. Nu var det en mycket fruktad jätte i trakten, Därför att han rev ner och förstörde de kyrkor man uppbyggde. Men hur det var hade man i lugn och ro fått uppföra en kyrka i Stamnared. En gång fick han höra klockorna kalla samman till gudstjänst. Då tog han en stor, många tusen kilo tung, sten och ställde sig på en kulle på flera mils avstånd från kyrkan, och slungade den med all kraft mot kyrkan. Men den nådde inte riktigt fram till kyrkan utan hamnade / i en backe, på ett par hubndra meters avstånd från kyrkan, som nu har namnet Smidjebacken. När nu jätten såg att han misslyckats, flydde han bort, ty han kunde inte utärda att höra kockorna ringa. Det säges att jättar och troll flydde över till de Norska bergen.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03659, upptecknad 1935.

FAQ

Var ligger Lien som blev ett bockhorn, Stamnared?

Lien som blev ett bockhorn, Stamnared ligger i Halland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Halland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.