Häxan och trebandskvasten, Södra Finnskoga

Värmland · Sverige · Sägenplats

En kvast med tre band fick man inte ha — kom en häxa och bad den slänga upp dörren, så lydde den.

I Södra Finnskoga varnade man för att hålla en kvast med tre band. Kom en häxa och bad just en sådan kvast att slänga upp dörren, så gjorde den det. På skärtorsdagskvällen sägs häxorna ha varit ute för att samla på sig av allt möjligt, fulla förningar att föra med sig till den lede.

Skörden och tröskningen (Södra Finnskoga socken, 1937)

Det fanns elakt folk som inte unnade att en skulle få något gott åt kreaturen. Det förekom här på Finnskogen, att sådana där elaka käringar gick till en granngård om midsommarnatten å tog kraften ur gräset. De hade ett lakan å drog, där gräset var som bäst å tog daggen ur det. Se’n var det ingen kraft kvar i det. När de kom hem med daggen, så fick kreaturen dricka ur den. De sista stråna av havre som en skar för året tog en särskilt och gjorde en ”löcknek” av. Den knöts ihop lock efter lock så att topparna kom att hänga efter en sida. En lock för var ko. Om julkvällen löstes hon upp, å då fick korna var sin lott av den. Kärven kallades för ”löcknek”. På logen och i ladan fanns det ”tômt.” Det skulle inte gå an att tröska om kvällarna för att en hade ”tômt”. De pack på logen om natten, om de inte fick fred på kvällen. Om en var snäll mot dem så blev det drygt det en hade i ladan. Mins talas om att di vak ut en tömt på ett ställ. Han kom med tre små ax å bar på ryggen. När han kom in på logen så kasta han ned dem på golvet å pust. Bonden, som stod på lur sa: Dä skull du int pust för. Men då sa tomten att han fick se på annat, när han hade burit bort så mycket som han hade burit dit. Se’n förslog ingenting i ladan. Det fanns inte något annat att tröska med än slaga. Å när en skull trösk, så lade en upp två rader med axen mot varandra ungefär mitt på logen. Först tröskades kärvarna över en gång. Sedan löstes de upp och breddes ut litet och så tröskade man på dem igen. Sedan vändes det med slagan och tröskades igen. Var det råväder och segt att få ur så fick det vändas och tröskas flera gånger. En eller två tröskare tröskade i lag. Lättast gick det om en var två i lag som kunde hålla takten väl. Tyngre gick det om den ene var ovan, så att han trösk i otakt. Brukade att börja tröska sedan kölden kommit. Säden gick ur bättre, om det var några grader kallt. Det blev mest på förvintern. Det var bästa tiden då. Helst ville en ha färdigtröskat till julen.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (DAG), arkiv-id ifgh04079, upptecknad 1937. Texten är här förkortad.

Häxor och trollkarlar (Södra Finnskoga socken, 1937)

En trollgubbe hette Blåsman. Han hade "gammel-Erik" till hjälp. En gång så hade en häst blivit borta på skogen. Blåsman fick veta det å sa till ägaren: "Det skall inte stå på förrän hästen skall vara här." Det dröjde inte länge förrän hästen kom ur skogen så att han flås och fradgan stod över hela kroppen. Han skeck "gammel-Erik" / djävulen / efter hästen, det var inte mer med det. Vid kyrkan hade slik trollgubbar och trollkäringar mycket att göra. Jag vet att de tog av sig skorna och hade jord med sig hem i dem från kyrkogården. Kyrkojord var bra att ha när de skulle trolla. Sådan jord hade de i påsar som kalven fick suga på för att han skulle / bli ett fint djur. Ben tog de med sig från kyrkogårdar. En käring i Röjden hade plockat med sig alla slags ben, för att hon skulle ha att trolla med. Jag var med vid kyrkan och lade tak. Då hittade vi "trollpôser" under kyrkotrappan. Folk hade gömt dem under trappan. Det var hyskor, hakar, tagel, bly, jord och små ben i dem. En liten påse av tyg, som det låg i. Så var det knutet en lintråd om mulen. Oblater tog de med sig hem. Den skulle en skjuta på, så sköt en inte bom sedan. Om en tog en kula i munnen, när en gick till nattvarden, så skulle den kulan bita. Den tog inte fel. Det brukade Blåsman göra. Pallin i N. Finnskoga kunde stämma blod, ta reda på tjuvgods och allt sådant. Han gjorde dotter sin tokig. Men han kunde inte göra det tillbaka. Det var flera han trolla på på det viset, så att de inte fick behålla förståndet. / Han skulle ha svartkonstbok. När han skulle till att dö så fick de bränna upp den. Om en annan hade läst i den och gammel-Erik hade kommit så hade det inte gått att göra sig fri från honom. När Blåsman gick omkring en brand, så tog sig inte elden över där han gått. Han hade den kraften. Kvicksilver bruka di allt my å ha mot trolldom. Far hade en mässingdosa som han hade kvicksilver i. Den bar han på sig jämt. Han påstod att han var starkare när han hade den med sig.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh04078, upptecknad 1937.

Dödstro och begravningssed (Södra Finnskoga socken, 1937)

En trodde, att den sjuke hade gjort något ont som han skulle bekänna, innan han kunde dö. Jag vet om en som inte kunde dö förrän han fick bekänna. Han hade tagit livet av svågern sin. Det bekände han för prästen. Jag hörde talas om av gammalt folk att spjället ställdes upp när någon skulle dö. Man kasta varme efter kistan, så att inte den döde skulle gå igen. Halmen, som den döde legat på, brändes upp. Förr i världen kördes liken på släpor. Ända till 1833 hade vi ingen annan begravningsplats än i Dalby. Ingen kyrka fanns här heller. Toll-Hans dog på hösten. Då kördes kistan på släpa. När de kom på en myr, så var de tvungna att lämna honom där. De tog sig inte längre med honom. Det led mot kvällen. Innan de lämnade kistan, så gjorde de en eld en bit från henne [kistan]. Om natten hade björnen varit där och slagit sönder kistan och ätit upp gubben. Det var bara några ben kvar, när de kom dit på morgonen för att fortsätta färden till kyrkan. Det var inte så ovanligt att den döde själv begärde att få en sak med sig i kistan. Det blev aldrig nekt. Det gick inte an än att göra som den döende bad. Eljest fick en ont av honom. En såg noga efter vilken fot hästen tog först, när en satte i gång och skulle till kyrkan med liket. Om han tog vänstra foten först, så blev det en kvinna som dog först. Tog han högra, så blev det en karl. Graven fylldes igen av karlarna, som var med i liktåget. Om det ”sang” i kistan, så att det lät som att kistan var tom, när de första skovlarna jord kastades på henne, så var det ett märke på att den döde inte var salig. Då var det en töcken som geck igen. Det var en ”vålnad” som en såg efter den döde. Han var som när han gick här på jorden. Men det var många som skrämde sig själva och tyckte att de såg.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (DAG), arkiv-id ifgh04079, upptecknad 1937.

FAQ

Var ligger Häxan och trebandskvasten, Södra Finnskoga?

Häxan och trebandskvasten, Södra Finnskoga ligger i Värmland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Värmland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.