Dörren som öppnades för trebandskvasten, Stora Kil

Värmland · Sverige · Sägenplats

Den lede ropade utanför: "Trebandskvast, lät opp!" — och eftersom kvasten hade tre band gick dörren upp.

Från Stora Kil berättades en historia som en mor fört vidare från sitt hem: det var inte bra att ha kvastar med tre band. En gång kom den onde till ett ställe där just en sådan kvast fanns. Han ställde sig utanför och ropade åt trebandskvasten att öppna, och då gick dörren upp. Därför aktade man sig för att binda kvastar med tre band.

sjukdomar och folkmedicin (Stora Kils socken, 1931)

Det sades, att "frökrav" (sådant som "frö orna gav ifrån sig i vattnet om våren) skulle vara bra bot för frossa. Jag fick själv förtära sådant då jag hade frossa ("flônsa"). Det blandades med dricka, så att det skulle bli någorlunda smakligt. Vid tandvärk var det mycket vanligt att man sökte bota den genom att sätta blodiglar på tandköttet. De fick sitta och suga blod så länge till dess att de själva släppte taget. De kunde sitta och suga till dess de sprack. Jag vill minnas, att det räknades som ett bra tecken, att de sprucko. Det fanns personer, som hade sådana där i butelgen. / Och jag vet de personer so "pecka" (petade) sig i tänderna med stickor, så att de fick blod på stickan, så gick de till ett av vatten kringflutet träd och skar upp litet av barken och stack in stickan där, sedan klämde de barken till trädet igen.Andra gjorde spikar rödheta och stack på tanden. En del ansåg att salt skulle vara mycket förmånligt och lade i den meningen salt på tänderna. Det sades, att tanden skulle spricka sönder av det. Det var bra, om man på ett eller annat sätt fick tanden att "flyga sönder." Bölder. Jag vet att de tog en kopparslant och kletade av böldens var på den, sedan gick de till en korsväg sedan solen gick ned och kastade slanten mitt i korsvägen. Kom en annan person och tog upp den slanten, så fick han bölden. Barnen varnades alltid för att ta / upp det ena eller andra föremålet som de fann på vägarna. Man sade, att det kunde finnas "uschliket"(?) i det. En näsduk kunde de kanske ta upp. Men var det så att man hittade ett föremål och tog det så skulle man spotta tre gånger på det innan man tog upp det. För vad sjukdommins jag inte, men jag mins, att de hämtade stenar, som fanns i nordrinnande vatten, vilka de sedan värmde vid elden och höll intill kroppen. "Ryggskôtt". För denna åkomma brukade de "ådra sig." "Ränna", "skitränna" (Diarré) mot detta onda tog man i "spansk peppar." Kikhosta. Den vanliga medicinen var stomjölk. "Späbörda" (inflammation i brösten).

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh02464, upptecknad 1931. Texten är här förkortad.

vattenväsen (Stora Kils socken, 1931)

Ortens benämningar på manliga vattenväsen vid hav, sjö el. flod: "näcken", "bäckhästen", "forsgubben," "strömgubben". Det var ett och samma väsen under olika benämningar. - Förr i världen fanns s.k. bäck-kvarnar eller skvaltkvarnar. De voro bygda vid forsar och vattenfall. Vid sådana kvarnar uppehöll sig "strömgubben" eller "forsgubben." Om det blev något i olag med vattenhjulet eller i kvarnen, så fick han skulden. Han stoppade kvarnen när han ville. Om de svor eller bråkade i kvarnen på kvällen så stoppade han vattenhjulet och ingen mänsklig makt kunde få det i gång förr än / han ville. Det kunde hända, att han inte satte i gång kvarnen förr än efter ett par dagar. - Han kunde spela. När han var vid gott humör så lät han folk höra fina låtar. Men det var blott en enda liten stund som han lät höra sig. Har inte hört talas om, att man sett någon. Hithörande talesätt: "ta mäj näckingen," "Dä ska´ näcken göra," "näcken må ta honom," "dä kan du ge däj näcken på," "gå dit näcken ä," "nej så ta mäj näcken jag det gör," "dä ska näcken veta," "om inte näcken är framme", så skall det eller det gå, "dä va´ allt rene gröne näcken," "dä va´ näcken", har du kunnat göra det och det, sablar i den näcken!" Ortens benämningar på kvinnliga vattenväsen: "sjöråa". Har inte hört att / man talat om annat sjöråa. Hon bodde i sjön. Skulle man träffa henne så var det på sjön. Hon kunde råda över vind och fiske. När hon ville kunde hon ställa till med storm. Men det var aldrig farligt förr än hon visade sig i en halv båt. Har aldrig hört talas om att hon hade en hel båt, ständigt en halv. Inte riktiga segel utan "gransegel", d. v.s. en granbuske. Den busken hade hon i båten och satt och höll i den. Hon seglade alltid fort. Det ville till att någon skulle kunna kappsegla med henne. Om de satte till med alla klutarna, så lyckades de inte komma undan ändå. Hörde aldrig talas om annat än hon var ensam. Ibland traktade hon efter att få folk ned till sig i djupet.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh02463, upptecknad 1931. Texten är här förkortad.

Tid och tidsindelning (Stora Kils socken, 1931)

Med uttrycket "i grevens tid" menas i sista ögonblicket. Ex. "nu kom du i grevens tid", d. v. s. i sista ögonblicket Dygnet Uttryck för hela dagen: dan i änne, "Han ä kár hela dán". Man indelade dagen i "ökt" fordomdags. Man talade t. ex. om môraökta å "àftaökta, el. kvällsökta. Man brukade vanligen beräkna tiden mellan vissa måltider, som emellan frukost och middag, middag och kväll. "Kvällsvàt". Härmed menas den tid på dygnet då solen lämnat oss. Det blev vat då. Alla tomtar och spöken kom fram. / Man skulle hålla sig så tyst som möjligt. Det gick inte an att bullra eller väsnas efter solen gick ned, ty då blev det buller hela natten. Så skulle man akta sig att man inte kom ut för sådana väsen efter den tiden. Uttryck för gryningen: dàgbräkking. Just vid den tiden försvann allt som hörde till Lucifers släkte. De kunde inte tåla solen. Om någon blivit sittande fast någonstädes, så blev han löst då. De kunde inte hålla honom längre. Kväll (kväl). Beteckning för skymningen: kvällning, sömming. I forna tider, då man inte hade så gott om lyse, brukade man sitta i mörkret en stund på kvällen för att man skulle slippa offra så mycket ljus. En sådan stund kallades sömming. / "Sette e stönn i skômraske." Högsta natten: hökste nátta. Mellan kl. 11 och 12 var d. s. k. "spöktimmen". Då voro alla spöken ute. Gengångare brukade vara uppe den tiden och särskilt på tolvslaget. Om man var ute den tiden skulle man läsa "Fader vår". Då slapp man att se något "styggt". I forna tider brukade de, som inte hade ur "rätta sig efter solen". De satte en spik på fönsterhyllan eller gjorde en skåra. Kl. 12 på dagen föll skuggan på skåran. Veckan och månaden. Benämning på den som förlorat rätta dagen: vèkkvilsen, vèkkvill. Onsdagskvällen brukade nämnas som "lelle gùsilôvskväl" och lördagskvällen som gùselôvskväl. Dessa kvällar brukade pojkarna besöka / flickorna. Särskilda namn på vissa veckor: dömmelvèkka, pèssvèkka el. kvènfôlkvèkka, minskevèkka.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh02470, upptecknad 1931. Texten är här förkortad.

FAQ

Var ligger Dörren som öppnades för trebandskvasten, Stora Kil?

Dörren som öppnades för trebandskvasten, Stora Kil ligger i Värmland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Värmland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.