Sägner från Västerplana socken

Västergötland · Sverige · Sägenplats

3 uppteckningar ur folkminnessamlingarna från Västerplana socken i Västergötland, gjorda 1938.

Tomtar (Västerplana socken, 1938)

Det finns ett par stora stenar efter landsvägen inte långt från kyrkan. Där skulle det vara ”tômtepesar”. Farfar hade sett dem där. Di hade hoppat upp och ned på stenarna. Men när han kom närmare inpå stenarna så var det som små eldklot, som rulla under dem. I ladugården på Blomberg skulle en hålla tyst om kvällarna, eljest så gick kreaturen lösa på morgonen. Det var ”tômten” som ville ge betalt, för att han inte fick fred om kvällen. En gång så kom en piga in i ladugården och blåste i händerna, för hon frös om dem. Då var det någon som stack ett par ullvantar i händerna / på henne. Hon tog vantarna på sig. Sen glömde hon att lägga ned vantarna i ladugården. På morgonen när hon kom dit så stod ”tômten” vid dörren och sade: ”låna vantar, men gav däj inte vantar”. Då fick hon skynda att frakta dem tillbaka. Det var på ett ställe som di hade en ”tômtepese”. Han var så duktig och tröskade var natt. Det blev jul och då ville husmodern belöna honom, så hon hade sytt kläder åt honom. På julafton så fick han kläderna. Se’n tystna det på logen. Bonden undrade vad det var fatt så han gick till logen en kväll. Tomten kom och visade sig och sade: ”Granna kläder – trösker inte mer.” Han blev borta från gården.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh04152, upptecknad 1938.

Tomtar (Västerplana socken, 1938)

”Tômtepesar” var det mö. Det fanns nästan i var gård. Folk var så rädda om dem. Man ställde ut mat till dem och ordna för dem. Om julkvällen fick de smaka på julgröten. Och jag hörde talas om att på ett ställe hade de sytt nya kläder åt tomten till jul, för att han skulle betjäna dem. Men de bedrog sig, för när han hade fått kläderna, så tyckte han, att han var alldeles för fin att arbeta mer, så han flytta från gården. Tomten tog ingen mat, som ställdes ut om dagen. Men om natten passade han på att ta den. Mor hörde allt till dem som ställde ut mat, för hon var rädd, att om det / fanns en tomte å han inte fick mat, så skulle han dra från oss i stället för att dra till oss. Ju bättre en pysslade om honom, ju bättre trivdes han. Han hjälpte till att arbeta om natten. Han môka lagården, gav kreaturen, ”trâsk” /tröskade/ och sådant. Hästen gav han mat och ryktade. Han gav en tur till kreatur. Men en var rädd för honom också, för han blev ond ibland. Då smällde han till en med den stora handen, för han hade en stor hand. – Tomten var vid pass en halv aln lång. Hade röd luva på huvudet.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh04152, upptecknad 1938.

Häxor och trollkarlar (Västerplana socken, 1938)

Flera gånger i min barndom kom det finnfolk och hälsade på i stugorna. Di var inte välkomna, men en vågade inte att köra ut dem heller. Mor kasta eld ur spisen efter den för att de inte skulle kunna trolla eller göra något ont. Om en gjorde kors med handen eller med kniven mot den en trodde om ont, så kunde han inte göra en något. Det var farligt att komma in i en ”vervel”. Sådana kunde riktigt förvrida folk. Folk blev ”vänstersnodda”. Var farligheter i verveln. Di som ville befatta sig med att ta mjölken från andra, tog ett strumpeband och knöt fast det i spisen och mjölkade. / Se’n om en gick och strök andras mjölkkor över ryggen så fick en tur till deras mjölk. Främmande personer fick inte gå in i ladugården, för en var rädd för att di skulle ta mjölken med sig. När trollpackan for till Blåkulla, så sade hon: ”Här ôpp och härut till helvetets port och samma väg tillbaka. Men drängen som låg och hörde på, skulle försöka fara efter. Han fick stanna i skorstenen om natten, för han sa inte som hon.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh04152, upptecknad 1938.

FAQ

Var ligger Sägner från Västerplana socken?

Sägner från Västerplana socken ligger i Västergötland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Västergötland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.