Sägner från Mofalla socken

Västergötland · Sverige · Sägenplats

3 uppteckningar ur folkminnessamlingarna från Mofalla socken i Västergötland, gjorda 1937–1941.

Svartkonst. (Mofalla socken, 1937)

Det var en, som kalla "Hajarn" här i Mofalla, han bodde på ett ställe, som hette Hagen. Han kunde "stämma blod", och han tog bort "vark", det läste han bort. Han läste också över det, när de kom och blödde, men han "muttra" tyst, man hörde inte vad han sa. En, som hette Skön, han bodde här i Fagervalla, han kunde bota kreatur och "förgöra" sådana också, om någon ville. Han gjorde droppar till folk, "Sköns droppar." T. ex. mot blodförgiftning och "Sköns pulver", han lämna recept, så fick de köpa på apoteket och koka själva, det sista var mest / för kreatur. Det var en, som kallades "Stenbäcka-gubbe", men jag har trott, att han bodde i Värsås, det är ett Stenbäcken där. Denne Stenbäcka-gubbe kunde släcka eld, han var född med segerhuva. Det var eld en gång i ###skogen i Värsås, och då var de efter honom, och han gick runt om elden, ô den slocknade. Det har jag hört, men det är länge sedan. Det var ett folk i Varola, som inte fick smör, när de kärnade. De var efter Göta-Lena, ô hon tala om för dem vem som förgjort kreaturen, det var deras grannar. Och så sa' hon, att de skulle komma därifrån och vilja låna något tidigt på morron, Men de skulle inte låta dem få det, då gjorde det ingen nytta det hon / gjorde. Och de kom, också därifrån tre gånger och ville låna olika saker, sist ville de låna synålar. Men de fick ingenting. Och så grävde Göta- Lena ner något i ladugården, men jag vet ej vad det var. Men sen gick det att få smör av grädden, av samma grädde, som de kärnat så länge på. De, som är födda med segerhuva, ska visst förvara den huvan och så sätta den på sig, när de ska gå omkring eld för att släcka den. Göra-Lena botade sjuka också. När de byggde Brunntorps bro här över Tidan, var det en provisorisk bro bredvid den, och de vägfarande där fick betala en avgift, när de gick eller åkte över där, och detta / skulle brobyggaren ha. Men de pengarna kom bort, och då var brobyggarn till Göta-Lena. Hon fråga, om han ville ha ut ögat på tjuven. Det ville han inte.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh04068, upptecknad 1937. Texten är här förkortad.

Spökeri (Mofalla socken, 1941)

Och så var det, att såna som omkom i våde eller olyckor, om de visade sej, skulle man aldrig tala åt dem. Det var ett par i Ebbetorp, som brände inne. Det var karl och fruntimmer. Min morbror var hos dem och snickrade, och han upptäckte branden på natten. Han väckte dem och fick ut dem, men sen hade de gått in själva och blivit innebrända. De kom flera gånger till morbror sen om nätterna. Till slut måste han tala åt dem. Då talte den ena om, att han skulle haft elva och den andra tretton år kvar att leva, och de fick ingen bestämmelse, innan de åren var ute utan fick fara. Detta hände när jag var tio år eller så. Klockare Eriksson i Mofalla skyllade de inte för gott. Min morbror talte om, att han tog ben och spik och kistor / och allt sånt på kyrkogården. Men så spökade det också när honom så uselt, så han kunde få springa ut på natten i bara skjortan. – Gullringar och annat hade han hittat på kyrkogården och tagit med sej hem.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh04647, upptecknad 1941.

Födelse och dop (Mofalla socken, 1937)

Trollen kunde komma och förbyta de nyfödda barnen, det har jag hört. Därför fick man ej släcka i spisen förrän de var döpta. När de skulle med barnen till dopet, så hade de lindat in ett psalmboksblad på dem. En kvinna, som ej var kyrktagen efter sitt barns födelse, skulle ej gå ut efter solens nedgång.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh04068, upptecknad 1937.

FAQ

Var ligger Sägner från Mofalla socken?

Sägner från Mofalla socken ligger i Västergötland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Västergötland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.