Sägner från Torsö socken

Västergötland · Sverige · Sägenplats

3 uppteckningar ur folkminnessamlingarna från Torsö socken i Västergötland, gjorda 1926.

Naturväsen (Torsö socken, 1926)

Det var ett par fiskare, som hade farit i land för att rasta. De lade sig att sova och kröp in med huvudet i en säck. Då kom det ett fruntimmer. Hon sa: "Mycket har jag sett men aldrig maken, fyra fötter och inget huvud; jag har sett Bromsö i åker och äng tre gånger. Jag skall gå hem till min mors mormors mormor och fråga om hon har sett så'nt." I Marberget spökar det. Jag var där och skar gräs. Nere i berget prata det och stenar flög. Jag hade inte ont av det. I Knipeberget var det en gång in. De sa, att man kunde gå in, tills man kom till en järndörr, men den var låst. Min mor tala om, att hon och morfar var ute och drog noten. "I all sin dar, sike litet / barn, som går där" , sa hon. "De är le inget barn," sa morfar. "Jo, da' går ett barn där," sa hon, men då var det försvunnet. Ett fartyg gick till Karlstad med spannmål. Då kom det en kvinna upp ur sjön och sa de skulle ankra. Det gjorde de. Hon sa lik skepparen han skulle kasta lasten i sjön. Det ville han inte först. "Men du skall få betalt," sa hon. Då kastade han lasten i sjön. Då tog hon honom med sig ner. Han gick på en grann grön väg, och så fick han betalning för lasten. Sen forslade hon honom tillbaka, och sen fick han god vind. Sjöfrun kunde segla i motvind hon. Då hon visade sig blev det storm. Det var en, som hette Pär. Han var ute och fiskade. Då hörde han någon ropa: "Pelle far i land" Det susar i gröntall och tåsar (=brusar) på Blåhall far i land, jag väntar främmande från Åmål!" / Det var Gottfrid i Limboden. Han ville lära sig spela. Han gick ut tre torsdagskvällar för att lära sig av Näcken. Så fick han se en stor, grå gubbe. Han blev rädd och sprang. Sen har han aldrig rört vid ett spel. På Rykenhamnskulten brinner det ljus varenda kväll, och de påstår det lyser än. Mina morbröder var och skulle bada. Då kom de en hel flock med kreatur och skulle bada. De klappade dem. De gick hem och talade om det. Blodröda kor var det de hade sett.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh00735, upptecknad 1926. Texten är här förkortad.

Naturväsen (sägner) (Torsö socken, 1926)

Det var förr de låg i Lidköping och köpte spannmål. Det var en, som låg där med en skärgårdsjakt och hade full last. Då de skulle kasta loss, kom det en fin fru och frågade, om hon fick köpa lasten. De kom överens, och hon följde med på jakten. Då de kom till Lurö Bratt, sa hon: ”Nu ska ni inte bli rädda, det är inte farligt.” Så hoppade hon i sjön. Rätt som det var kom det upp stora lårar till spannmålslasten, och så kom hon upp själv med en duk med en knut i var snibb. ”När ni lossar den första knuten, får ni en liten vind,” sa hon, ”när ni lossar den andra, får ni en bättre, och vid den tredje får ni så mycket vind ni behöver. Men den fjärde knuten får ni inte lossa.” De lossade de tre knutarne och fick tillräcklig vind. / Men de lossade den fjärde också. Då for de upp i luften, och man såg aldrig till dem mer. Sen hittade de många år efter, när de grävde i en mosse uppe i Värmland, en precis likadan båt. Det är mycket de kan hitta i så’na där mossar. Det finns två sjöfruar i Vänern, den ena bor vid Lurö Bratt, den andra i Knipebergen. En som hette Pär i Holmsundet satt och metade. Då fick han en barnunge på kroken. Han tog av sig halsduken och band om den och kastade ut barnet igen. Då kom Sjöfrun upp. ”Tack skall du ha Pär, du skall aldrig vara utan fisk, du,” sa hon. Sen fick han alltid fisk, om han också satt ända invid stranden och metade. ”Fick du nå’n fisk?” brukade de fråga honom. ”Jag tog så mycket jag behövde, sedan for jag i land,” sa han. En gång när han var ute på sjön hörde han en röst ropa: / ”Det susar i tall och brusar på Rödhall, frua väntar främmat, far i land, Pär!” Då for han i land, och snart blev det en förskräcklig storm ute på sjön. Det var en annan de kallade Sjött i Lapperud (### # ######). Han fick också ett barn på kroken. Men han kastade ifrån sig alltihop och for i land. Sen metade han aldrig mer. Han blev liksom litet konstig.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh00735, upptecknad 1926. Texten är här förkortad.

Naturföremål (Torsö socken, 1926)

Johanna på Backen hade sett spöken vid ”den store sten”. Hon skulle gå hem en kväll. När hon kom nära stenen, såg hon två karlar utan huvud vid den stenen, där barnet skrek. Där hade ägt rum ett barnamord en gång. Två gånger såg hon två ljus där. En, som gjorde dagsverken på Fågelö for hem, och när han kom vid stenen, hävdes något tungt på lasset. Då tog han betslet av hästen och spottade genom munnen på hästen. Men då han reste sig, och hans huvud kom högre än hästens, fick han en örfil. – Stenen vände sig, när kyrkklockorna ringde. Folk var så rädda för ”den store sten”. De borrade hål i en björk och stack in var och blod, om de hade något sår, och täppte till. / Då de hade tandvärk petade de med en spik i tanden och slog in den i björken. Det var farligt att röra den. Det började spöka i Marberget på Bromö. Sen flyttade det sig till Boda. Allting rörde sig och flyttade omkring. I Hillartorp spökade det också. Tvättad ull började fara runt ute på backen och möblerna inne; en gräddkanna, som stod i farstun började fara runt. Vart de gick följde det ”stolla eländet” med. Kreaturen stod lösa i lagårn, och allting snurrade runt.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh00735, upptecknad 1926.

FAQ

Var ligger Sägner från Torsö socken?

Sägner från Torsö socken ligger i Västergötland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Västergötland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.