Sägner från Skövde stad

Västergötland · Sverige · Sägenplats

3 uppteckningar ur folkminnessamlingarna från Skövde stad i Västergötland, gjorda 1939–1940.

Stadstraditioner (7) 1 (Skövde stad, 1940)

Betesgången var så ordnad om sommaren, att på ett bestämt klockslag släpptes korna och togs om hand av en kvinna, som var vallerska, hon drev dem till stadens ängar vid Skyttesledet, på kvällen drev hon dem tillbaka, då var och en fick ta sina. Djur, som inte mjölkades (gållkor) och årskalvar gick hela sommaren på bete på Billingen, vid oväder och om nätterna fick de söka skydd i öppna bodar, stolpar med ristak, som fanns här och där. Den gamlaste och stadigaste kon var bjällko. Dessa djur tillsågos i tur och ordning en gång om dagen av djurägarna. De som bodde utom staketet kunde ha ko, utan att äga jord. De fick slå dikesrenar på allmänna vägar och så fick de köpa slåttern på renarna mellan gränserna, stadens bästa allmänning var f.d. avrättsplatsen, triangeln mellan Värings och Karlsborgsvägen, vägskälet vid Marieberg. / Skom. A. Brandt Skövde Stadstraditioner (7) 2 Denna allmänning arrenderades också för grässlåtter av småfolket. I garpamossen fick de beta gratis men tjudrade. För att få skicka med kon till ängarna, måste de ha utfört något arbete för stadens gemensamma bästa, lagat bro, staket eller grind och som betalning förbehållit sig ett eller flera sommarbeten. Det var en vanlig sin att se, en kvinna gå och binda på ett par strumpor och vakta en ko, som betade på ländsvägskanten. Denna var fattigfolkets betesplats för sina kor. Vallsläppningen var gemensam för hela staden och tillgick så, att på visst klockslag så ringdes det i rådhusklockan och då stod vallpigan vid utfarten färdig att räkna och ta emot. Vilken drev som skulle användas bestämdes på rådstugan och berodde på om gärden eller ängarna skulle betas. Vallpigan var anställd och avlönad av rådstugen. Vallpigan kallades alltid vallareAnna - Lisa - Maja o.s.v. En annan vaktare som anställdes årligen i april var rågvakten, han hade till uppgift att under sommaren, tills rågen var inkörd, vakta råggärdet, för kreatur, tjuvar och tända eldar / Skom. A. Brandt Skövde Stadstraditioner (7) 3.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh04474, upptecknad 1940. Texten är här förkortad.

Vattenväsen (Skövde stad, 1939)

Spel Erik i Käpplunda hade sin konst av näcken, han hade gått tre torsdagskvällar till Persbergs fall och tredje gången kom Näcken, när han kom blev Spel Erik så rädd att han inte vågade ta lektioner, men Näcken hann i alla fall lära honom att skulle det vara fart i dansen skulle han vända på strängarna så basen fick kvintens plats o.s.v. I bäcken som rinner genom Våmb låg förr tre kvarnar, vid den nedre, som tillhörde Nerregården sades förr Näcken ha bott, tills de omkring 1890 rev kvarnen. Om de sutto tysta en sommarkväll, kunde de höra honom spela Näckens polska, men gick de till "Vasshjulet" och tittade, blev det tyst och de kunde bara se någon stock ligga och flyta i bakvattnet. Vid Åsbotorpasjön på berget Billingen bodde / Aug. Lagerkvist Våmb Vattenväsen 2. också en näck, han lärde pojkarna, som hade verkligt intresse och anlag att spela, men för att få lektioner måste de offra en vit päng i sjön var gång först. När Näckens polska spelades som vildast, förde de stråken nedanföre stallet på fiolen, ovanför stallet var strängarna då stumma. Den Näcken spelade bara polskor, och så hade han mycket annat för sig. Allt stål han behövde i sitt bo måste han ärligt förtjäna med drängaarbete. Han kunde dyka upp som en dräng på gården vid sjön och ta sommarstädja och maken till dräng att arbeta och vara "Nätter" i maten hade de aldrig haft. Att det var en näck förstod de sedan, för sina frikvällar ville han ha på torsdagarna och så var han inte noga med kontanter utan ville ha verktyg i lön. Moran på stället hade gjort i ordning en ny halmmadrass till sin "redie" dräng, men dagen efter var det sjögräs i madrassen. När han sedan flyttat på hösten kunde Åsbotorpasjön koka ett par dar och då höll han höstrengöring / Aug. Lagerkvist Våmb Vattenväsen 3. efter hemkomsten. Ett par bönder från Grönemad på berget hade fångat ho- (= Näcken) nom en sommar när han lekte med hästarna som gick på bete på berget. De kastade över honom en järngrimma och sen var han låst.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh04300, upptecknad 1939. Texten är här förkortad.

Spökeri (Skövde stad, 1939)

Bergman, som ägde Backgården var en hårdhjärtad karl som gärna använde käppen. "Johanna" såg honom ofta under sin livstid stå och titta ut genom fönstret med händerna stödda mot fönsterposten. Tre gånger såg hon honom också stå så och tita ut efter sin död. Det var hans dödsdag på kvällen, begravningsdagen och allhelgonadagen? Hans dotter hade varit i granngården på bakehjelpe och kom hem på natten. När hon kom till tröskel så stod där en karl som var så lång att han räckte upp till dörrposten. Hon förstod att det var något onaturligt och började läsa fader vår och Välsignelsen. Skepnaden blev under läsningen allt mindre och mindre och till slut rullade han utför gårdsplanen som ett klot. En skjuts med den då 10-åriga Spå-Karin och hennes far hade varit i Hjo och på hemvägen, då de befann / Liljeblad Spökeri 2. sig på Askestorpa ås i Forsby, detta var omkring 1830 berättade Spå Karin, då mötte de en skjuts på väg österut. Den var förspänd med två svarta hästar, som det lågade ur halsen på. I schäsen satt flera män. När de åkt ännu en liten sträcka så mötte de en ny schäs och denna var förspänd med två svarta bockar som det också lågade ur halsen på. När de färdats ytterligare ett stycke mötte de en schäs med två tuppar, svarta, som elden stod ur halsen på. I denna skjuts satt också flera männer. Sen kom ingen mer skjuts och de foro under tystnad hem till Säter och lade sig. Dagen efter kom en kvinna in från Öm och då frågade bonden vad det varit för fästligheter i Öm, det gick så mycket skjutsar i natt Jag vet inget kalas om i Öm, men det var en usel och elak kvinna i Bjärby som fick hembud i går. Hon hängde sig. "Nu kan du tala, Karin," sade bonden till sin dotter, som varit med till Hjo, och så fick hon berätta om alla mötena på Askestorpa ås. / Liljeblad Spökeri 3. Utanför Skara åt Marumshållet låg en gammal stuga som var illa beryktad och kvinnan var känd för lönnbrännning. Ville på Höjden var en dräng som tjänte i sin ungdom där i närheten.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh04329, upptecknad 1939. Texten är här förkortad.

FAQ

Var ligger Sägner från Skövde stad?

Sägner från Skövde stad ligger i Västergötland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Västergötland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.