Sägner från Seglora socken

Västergötland · Sverige · Sägenplats

3 uppteckningar ur folkminnessamlingarna från Seglora socken i Västergötland, gjorda 1927–1934.

När skam körde in i Seglereds brännhus m.fl spökhistorier (Seglora socken, 1927)

Gamla vägen ifrån Seglered uppåt Ingeshult. Första historien (berättad av min moder L.H. efter sin fader And. Persson f. 1798, som själv sett spökeriet) lydde som följande: Jag kom körandes uppifrån och skulle förbi Seglered. Ett stycke bakom Slätten fick jag se att det var någon som körde före mig med parhästar. Han körde vådligt sakta så jag sa' till honom: "Vem det är som kör före så kör undan så en kommer fram, det här går för sakta." Jag hade knappt sagt det förrän hästarna blev så stora och halsarne på hästa' så långa så de räckte långt upp i skyn och så börja det att köra fortare och när han kom fram till Seglered tog han av där och körde in i bränneriet. Se'n såg jag ingenting till. / I Skogboliden brukade folk möta likfärden I Roskaliderna fanns en stor svart hund och syntes av en del personer som var "i syne". Elden dröste ur mun och ögon. På gränsen emellan Seglered och Hulud, strax nedom en grind sågs en gråklädd huvudlös käring. I Hulu lund fanns gasten och likfärden. I Hulu klippa sågs en lång huvudlös gubbe (sågs av min farmoder en gång f. 1812). I Linkeshults ås fanns gasten, hörd av flere personer in i senare tider. En skollärare Gustavsson (smålänning) såg en natt när han gick över Lönnhults gärde en stor sugga, han slog efter den med käppen, men då försvann hon (i början av 1860-talet, förste skolläraren). Ovannämnde skolmästare skulle en gång nekat en tatterska (finska) nattlogi. Hon hade då yttrat, att det skall du ha nytta av. Skolmästaren var med och hjälpte till med svedjning en gång i Lönnhult. Efteråt gick han i Skrimsjö och badade. Se'n den dagen var han aldrig frisk utan tacklade av och dog en tid därefter, var mycket illa däran. ("finskans hotelser") / Två personer voro på hemväg från en tillställning en söndagsnatt. När de kommo i närheten av Lönnhult fick de höra hur det trask fyra på logen. Den ene sade då: Än är dom dj-e hemme och tröska igen", men då tystne det. På ett annat ställe i Lönnhults gärde gick två personer vägen fram.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh01067, upptecknad 1927. Texten är här förkortad.

Svartkonst (Seglora socken, 1934)

128. En del kunde maktstjäla hästar, genom att klappa till hästen på länden och säga: "Det är en fin hast du har." Då blev den hästen maktlös och svettig om en liten stund. Då skulle ägaren ta spåret efter den andres häst i handen, och så läste han nog något, men det vet jag inte, vad det var, och sen sa han: "Nu kan det vara bra", och sen var hästen bra om en liten stund. Då blev den andres häst svettig och maktlös. Om man kunde ta en groda levande ur munnen på en orm, som höll på att svälja den, utan att döda varken ormen eller grodan, så skulle man sedan kunna hjälpa en kvinna, som hade svår barnsnöd. Bara man kom, så födde hon barnet utan vidare. 126-127 Nej. 129-131. Nej. 132. Det var en gubbar och gummor, som kunde tala om, var något fanns, som blivit stulet. / 133. Det har jag hört, att de kunde. Det var en, som det liksom växte lus på. Hade hade förargat en, som kunde trolla lussjuka på folk. Men den som kunde den konsten, lärde inte ut den. 134. Det har jag också hört, men jag vet inte, hur de gjorde. Men om de stämt möte med ormen, och ormen var där först på platsen, så blev den som stämt det honom biten, så han dog. Den som stämt möte med ormen, måste vara där först, så han kunde ge ormen dråpslaget, när han kom. 136. Då skulle de ha en korpsten. När korpen har ungar, så om en unge dör, förstenas den, och får man tag på den och bär den på sig, så kan man göra sig osynlig. 137. Nej, det vet jag inte 138. I Seglora fanns en klockare, som kunde stoppa blod. När de kom dit, kunde gubben säga: "Gå nu hem, det är redan färdigt," och när de kom hem, var det bra. 139-40. Nej: x 141. Det var till mångahanda, man använde kvicksilver: att fördriva ohyra och att fördriva foster. Om en havande kvinna tog in kvicksilver, försvann havandeskapet. 142. Det kunde de, men det lärde de inte bort. (Det kunde han då) kommer en / gumma till en lagård eller en griskätte. Sa hon då: "Det var en liten va du gris du har," så slutade grisen att äta och den blev sjuk och eländig.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03373, upptecknad 1934. Texten är här förkortad.

Något om folkets liv i allmänhet (Seglora socken, 1927)

Förr i tiden var här som på andra ställen si och så med det dagliga brödet. De förmögnare klarade sig ju något så när hjälpligt. Värre var det för dem som ingenting hade. Innan potatisen kom odlades rovor till människoföda. Blasten togs mycket noga tillvara torkades och förvarades i forråd. Syre (rödsyran) repades, torkades, maldes o användes till bröd o gröt, molla o lindelöv användes till mat. Agnabröd o dråsabröd var en stående rätt for många. Blandsädes bröd (havre o råg eller korn) var för många sällsynt. Rågbröd var som vetebröd nu för tiden mycket bättre. "Det hade väl gått an om man fått äta havrebröd så mycket man villat", ha flere gamla personer yttrat. En gammal gumma omtalade att hennes fader fått dråsa havre (ej rengjord säd) på ett ställe. Han gick till kvarn med det och / när han kom hem med mjölet stöttes det i potatis med skinnen på o bakades pannkaka därav o han sade: "Men va dä va gott." Till att reda (smörja) pannan användes "raissla" i allm. fårtalg o annan talg svinister format i fyrkantiga bitar ungefär som tegelsten. Flere gamla har berättat att de varit utan mat i 3-4 dagar när de voro små. Till att jäsa brödet med användes s.k. "jälaflagor" jäst som tillvaratogs vid bryggd o blandades med mjöl knådades o torkades o förvarades. Det fanns två sorters jälaflagor; det bästa användes till bryggd Om någon hade hämtat eller lånat sadan jäst på något grannställe och fått det i kärl, skulle kärlet vara mycket väl täckt, ty om den som bar gick över rinnande vatten eller kastade sitt vatten medan han bar blev jäsningskraften förstörd. Potatiskål insamlades även o användes till mat, men den smakade frän o ond. En nu 96 årig man har omtalat / att en bonde fick slakta sin vita märr julafton ty de hade ingenting att äta till jul. Sovlet var i allmänhet sill, salt o vatten, någon gång kanske kött o fläsk. Dessutom fiskades o jagades o snarades det vilda som då fanns rikligare än nu, och som fick hjälpa upp matsedeln.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh01067, upptecknad 1927. Texten är här förkortad.

FAQ

Var ligger Sägner från Seglora socken?

Sägner från Seglora socken ligger i Västergötland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Västergötland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.