Sägner från Sävare socken

Västergötland · Sverige · Sägenplats

3 uppteckningar ur folkminnessamlingarna från Sävare socken i Västergötland, gjorda 1947.

Husdjur (Sävare socken, 1947)

Det fanns allt en del häx kvar i min ungdom. Jag kommer ihåg att när man skulle leda bort ett djur, så kastade man in en pinne eller något i det tomma båset för att det inte skulle stå tomt. Blev det stående alldeles tomt, så fick en inte tur till djur i det båset. När kreatur löstes ur båsen, så fick man inte släppa ned bindlena på golvet. Man skulle knäppa dem och hänga upp dem. När kon hade kalvat, så lades stål framför dörren. En fick inte glömma att en yxa eller annat stål låg där. När en hade varit borta till tjur med en ko, så skulle en slänga en hink vatten i röva på henne, för att hon skulle ta sig med kalv. När far hade köpt ett kreatur, så skulle det in i / stugan, innan det fick komma in i fähuset. Det var detsamma om det var häst, ko eller svin. Det skulle trivas om det fick komma in i stugan först. Gamla konamn: Stjärna, Jälma, Böna, Svarta, Gulla. De kallades vanligen efter färgen. Mor hade en stålbit med fyra hål i, som hon lade i mjölk kärlet första gången hon mjölkade kon, som hade kalvat. Så täckte hon över mjölken, innan hon gick in med den. Om det var blod i råmjölken, så hade kon varit ute för mjölkaharen. Mor gav kon dricka, när hon hade kalvat. I drickan lade hon en sill och aska ur spisen och en stålbit (Mor f. 1820 i Husaby.) När korna skulle lösas ut första gången på året, så skulle en yxa ligga vid tröskeln. Gick de över den, så skulle de inte få ont i benen. Det var också bra mot trolldom. Det var bäst att föra in korna, när de mjölkades. Då fick man inte så ont av mjölkaharen. Det var en gumma i Symmerby, som hade det för sig. Jälmiga kor var bra kor. De mjölkade bra. / Det var ingen bestämd dag för, när man skulle sluta att beta kreaturen ute. Det berodde på vädret. När kylan kom, så ställdes de in. Men vid Mickelsmäss brukade allt den tiden vara inne. Bina trivdes inte i kupan, om de fick påhälsning av myror och tjuv bin. Om två blev ovänner om en kupa, så dog bina. När de svärmade så slog man på en flaska och kastade vatten på dem.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh05199, upptecknad 1947. Texten är här förkortad.

Lucia (Sävare socken, 1947)

På lussemorgonen gick alla i huset upp i otta. Mor gick upp först. Hon tände i spisen och kokade lussekaffe. När hon hade det koket, så bjöd hon på kaffe och fyrhjulingar. Alla de andra hade inte stigit upp ännu. De fick kaffe på sängen. Men en stund efter det de hade druckit kaffe, steg de upp. Då hade mor dukat fram lussebiten på bordet. Det var smörgås, ost och en brännvinssup på man. Detta skulle vi har för den långa nattens skull. När lussebeten var spisad, så lade vi oss och sov en stund. Man skulle sova på lussebeten. Vad det skulle vara bra för, vet jag inte. Men sådant var det här. Kreaturen fick lussebete. Det var gott klöverhö. Sedan fick de foder i vanlig tid på morgonen, men då fick de inte annat än halm. / Somliga klädde ut sej, å lussa till andra. De klädde sig i gamla kläder, satte skägg på hakan och styrde ut sig, så att ingen skulle känna igen dem. De bjöd på kaffe och brännvin. Eller också blev de bjudna. En del hade ingen traktering. De gick i stugorna för att få traktering i stället. De kallades för lussegôbba. Lussenatten var den längsta natten på året. Det var onda makter ute den natten. Trollen var ute och alla döingar. Det var bäst att en korsade för sej, om en skulle ut i något ärende den natten. Mitt i natten var det värst. Om en arbetade med något som gick runt, så fick en olycka med det. Ingen kläddes till lussebrud den tiden. Det hade jag inte hört talas om förrän tidningarna började skriva om det. Någon lussevisa minns jag inte. De vanliga arbetena utsällades på lussedagen.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh05199, upptecknad 1947.

Häxor och trollkarlar (Sävare socken, 1947)

En del kunde ta kraften från hästarna och föra över på sina egna. En skulle vara rädd för krämarna för de kunde det. De slog ett slag med piskan på ens häst. Om man hann att slå ett slag istället, så fick hästen kraften tillbaka. Far (f. 1822 i Träsberg) var ute för en finngumma. Hon kom och ville ha ull. Men han var inte sinnad att ge henne någon ull, utan hon fick gå. En stund efter det hon hade gått, så kom det två stora vargar och hoppade in till svinen och skulle ta dem. De bet den ena suggan, så att hon dog. Det var finngumman som skickade dem. Om det kom någon, som tänkte att trolla på en så skulle en ge honom ett slag för munnen, så att han blödde. Sedan orkade han inte trolla. / Finnagöbba (=virvelvinden) var farliga. Kom en sådan på en, så skulle en kasta en kniv eller stål. Så skulle en spotta tre gånger. Sådana kom ibland om sommaren, när en var ute på åkrarna. Det var häxeri. Det var finnarna, som kom i sådant väder. Jag minns en gumma här, som mjölkade i en gärdesgårdshank. Jag såg hanken. Det var en vanlig hank. Folk påstod att hon drog till sig mjölk med den.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh05199, upptecknad 1947.

FAQ

Var ligger Sägner från Sävare socken?

Sägner från Sävare socken ligger i Västergötland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Västergötland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.