Sägner från Partille socken

Västergötland · Sverige · Sägenplats

3 uppteckningar ur folkminnessamlingarna från Partille socken i Västergötland, gjorda 1942.

Bortbytingen (Partille socken, 1942)

Det var ett folk här på skogen inte långt från Åstebo som det skulle ha varit en bortbyting. Det minns jag gamle trodde på. Han var inte lik folk, för han kunde aldrig lära sig att gå. Han bara kröp på govet och backen. Han var rädd för folk. Och han kunde inte tala så att folk förstod honom. Det skulle vara ett troll som hade tagit det riktiga barnet och lämnat denna krymplingen. Det gick inte att få det riktiga barnet tillbaka, för det hade trollet tagit in i berget. Trollen bergtog barn. Om barnen lämnades hemma ute, så kunde de bli bytta. Det gick inte att se trollet. De gamla kallade en sådan för bortbyting. Och byting hörde jag också de sade. Det var samma sak. Mamma tala om att det var ett folk som hade fått en bortbyting. När han blev såpass stor att han kunde vara ute så fick han krypa omkring på [...]. Men en gång så fick de se att han satt och lekte med den stor orm. Då blev de rädda. Men nästa dag släppte de ut honom igen och han kröp till samma plats som förut, och ormen kom till honom. Då visste de att det var inte rätt ställt. Då började de piska barnet. Varje torsdags kväll, så tog de barnet med sej ut och piskade det länge så att det skrek. Tredje torsdagskvällen, så kom det ett troll springande med en unge, på ryggen. Det kom fram till henne, som slog. Här har du ditt barn, bara jag får mitt, så elak har jag inte varit mot ditt som du har varit mot mitt, sa' trollet. Så fick de sitt barn tillbaka och trollet tog sitt.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (DAG), arkiv-id ifgh04789, upptecknad 1942.

Vattenväsen (Partille socken, 1942)

I Kåsjön sa di att näcken var. Så var det en tjärn som hette Åstebo tjärn, där var sjöråa, så dit skulle en inte gå. De äldre skrämde en för det. Det var inte så ofta de badade, men om man gjorde det, så skulle man kasta en pinne eller en sten i vattnet för att inte näcken skulle ta en. Näcken skulle se ut som en gammal gubbe eftersom de gamla tala om. Han var så gammal så det hade växt grönt hår och grönt skägg på honom. Det var en som hade blivit fördömd och fick leva som en näck. Men han hade fått ett instrument med sig, så att han kunde spela, när han ville. Det var fiol. Och ibland spelade han harpa. Mamma brukade tala om, att när näcken spelade, så grät hon. Han kunde aldrig bli salig. Om han fick någon att byta med sig, så kunde han bli salig. Spelmän brukade tala om att näcken kunde lära bort konsten sin. Men då skulle han ha ett helt fåralår. Och så skulle man gå och sätta sig under en bro. Sjöråa var ett fruntimmer. Hon bodde i sjöarna och tjärnen. Så var de gamlas tro här på trakten. Det var ett tjärn, som heter Björndammen och där hade mer än en sett henne när hon var uppe och sprang vid tjärnet. Hon skulle ha kor också. Di påstod att de hade sett dessa också vid tjärnet. Jag vet inte hur det var, för de gamla hade så mycket konstigt att tala om.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (DAG), arkiv-id ifgh04789, upptecknad 1942.

Djävulen (Partille socken, 1942)

Vid klockstapeln hade min farbror sett den Onde. Det var månsken en kväll, som han gick förbi kyrkan. De voro flera stycken i sällskap och kom från en danstillställning. Då fick han se en stor hund, som satt vid klockstapeln. Farbror ville inte tala om det för de andra. Sådant skulle man hålla tyst med till dagen därpå. Och gick inte an att tala om det med detsamma, för då blev man sjuk. Men nästa gång han träffade dem, frågade han, om de hade sett något konstigt vid kyrkan men det hade de inte sett. Det var bara farbror, som såg det. Andra hade sett den hunden mellan kyrkogårdarna. Det var den Onde, som skulle vakta de sina. De flesta fruntimmer var rädda för att gå förbi kyrkan om natten, för de var rädda för, att de skulle få se något sådant farligt där. Och det trodde det stora flertal, att han höll till vid kyrkogården. Så skulle man få se honom, så skulle det vara där. Di sa, att den som kunde stämma blod, hade försvurit sig åt djävulen. Och alla som kunde trolla och hade sådana konster för sig, hade gått i förbund med honom. Namn på djävulen: Djävulen, den elake, den onde, hin onde, hin. Di sa allt att han var med, när barn skulle födas men hur det var med det, kan jag inte säga.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (DAG), arkiv-id ifgh04789, upptecknad 1942.

FAQ

Var ligger Sägner från Partille socken?

Sägner från Partille socken ligger i Västergötland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Västergötland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.