Sägner från Landvetters socken

Västergötland · Sverige · Sägenplats

3 uppteckningar ur folkminnessamlingarna från Landvetters socken i Västergötland, gjorda 1937–1948.

Gastar (Landvetters socken, 1937)

Ja, den hörde jag förstås. En Kristi himmelsfärdsnatt kom jag från stan och gick om Landvetter. När jag kom på Backa gärde var jag så trött och sömnig och så la’ jag mig där. Och när jag väl hade lagt mig fick jag höra ett förskräckligt jämrande som en människa vart riktigt i nöd. Då gick jag upp och när jag hade gått en bit blev det tyst. Så när jag kom bort till Stjärnås talte jag om det där. ”Jo”, sa mora i Stjärnås, ”det skall jag säga dig, det var gasten”, för jag visste först inte vad det var. ”När jag var liten och körde till stan”, sa’ hon, ”kunde jag få höra den mot oväder”. Så en gång jag var i Björed talte jag om det där. Då skratta de och sa’; ”Jaså, då hörde du Ammon”. Då talte gubben i Björed om, att i hans barndom var det en karl som gick ikring och så fick han ligga i deras lada en gång. Så när de kom dit på morgon var gubben död. Så körde de bort ’en till en kulle och den / kallar de Ammonkullen och det är borta vid @. Och det skulle la vara den gasten för i den gubbens barnaår hade han också hört’en. En natt gick jag härifrån och till Frölunda. Jag var väl en 16, 17 år och så gick jag över Lindome och Kållered. Och det var så mörkt när jag kom nära Kållered och där är ett hörne där är hemska berg på bägge sider och så skrek där en späd barnunge. Men jag vet inte vad det var för det var långt från hus, men det kan ju hända, att det var någon som gjorde av med en liten barnunge där. Gastar skulle vara döda människor antingen efter självmördare eller mördade. Vem vet hur den där Ammon hade dött som de hitta död i ladan. Han hade kanske tagit livet av sig. Jag har ock hört talas om, att gastarna förföljde folk riktigt. Det var en som bodde härnere. Det var visst från Bälinge han var kommen. Han var la 80 år när han dog och nu har han varit död i 50 år. Han talte om han var ute och gick, trötter var han också. Så la’ han sig och det var på ett ställe, där det / hade varit en galgbacke en gång i tiden., men det brydde han sig inte om.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03974, upptecknad 1937. Texten är här förkortad.

Ordstäv (Landvetters socken, 1948)

”Väla tämmer la dôm” sa han som skulle tämma stuta. ” De e’ en sådden fare (farsot) som går” sa han som kom under kärra, så hjulet gick över nacken. ”Betti môra” sa han som vakna i mörkninga (skymningen) ”De lygner la allti nôt” sa käringa när ho satte sopekosten för dörra. ”De’ e’ inte gott å håga allt,” sa han som gick åt skogen och glömde yxa. / ”Ja e’ nyss hitkommen” sa han som låg i ålekista. (Det var en som skulle stjäla ål men ålkistan var låst. Då kröp han ner i den, men kunde inte komma upp igen, utan fick ligga där tills ägaren kom.) ”De e’ gott o. få lite salt i livet”, sa han som stal korven. ”Inga orning”, sa katten när han ble’ utkörd julafta. En ska ljuga lång o. smalt, så de går i folk. De en inte gör i ti’ får en göra i oti’. Ja säljer mi kaka på torget, så sk---r inte råttera i mjölet. / Smen’s märr o. skomakarns käring får ofta dansa barfota. Har en ingen mat ska en ställa te kalas, har en ingen ve’ så ska en bygga. Du har för lite talg på tomma. Slätta hörer, buska ser. Odygda kommer ifrå skogsbygda ner te slättbygda o. tigger ve’. När nek läggs på ren ska piga spinna en kvällsten. (Man skulle börja ”göra kvällseta” i skördetiden o. då hinna så mycket på kvällen, efter utearbetet, som att spinna en ten garn. / ”De e inte gott o. veta var haren har sin gång” sa den som satte snara på taket. Kan du inbilla bönnera att hara’ värper ägg? De’ e’ konstia hara, di gröne. Ja’ tycker ja’ hör mina lus hosta, Ja känner mina lus på gången. I nödens ti’ tar höken skator. När en talat om berga e’ trolla i första. I oti’ ska en troll dräpa, annars dör dej inte. ”Själv gjort får själv ha’t” sa trolla. / Den som inte har vett så brukar han ovett Den som gärna vell sjonga får allti’ nå’t te visa. De som e spunnet i trå’n de setter la där. De bätter o. gå kringelikroka än ligga i o. ropa. Två stora trivs inte i samma påse. Di store känner varandra, di små spänner varandra. En får la vänta o. lyfta på hatten tess @ kommer. De går inte o.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh05315, upptecknad 1948. Texten är här förkortad.

Häxor och trollkarlar (Landvetters socken, 1937)

De trodde allmänt på att det fanns de som kunde ta’ kraften från hästarna. En som var från Töllsjö hade varit på marknad i Alingsås och han körde ikapp en annan. Så tog båda två in på ett ställe och ställde in hästarna. Det var en ung redig häst som han hade. Men då kom den andre och klappa hästen på manken och sa’ ”Det var en redig häst du har.” ”Så när jag skulle köra,” sa’ han, ”fick jag inte hästen till att springa, han fick gå i skritt.” Så fanns det sådana som kunde idka litet trolldom. Den var en som kallades Österbergska. Hon var från Värmland eller Norge. Bland annat blev hon kallad till prästen för att han skulle förhöra henne och han trodde naturligtvis inte på det. Så sa’ han till henne: ”Kan du trolla så skall du få ta’ min bästa ko!” ”Ja” sa’ hon, ”jag skall ta den och så skall jag ta en varje år.” Och därefter dog en ko varje / år för prästen. Så hade käringa en son som hette Bengt och honom ville hon gärna lära att trolla, men det fick inte. Så sa' hon: "Jag kan inte läre min Bengt trulle." ### hade alltid en svart fågel. Det var en korp. När de begravde gumma satte han sig på kyrktornet. Sen försvann han förstås. Korpen hade hon haft i huset. Trollkäringera skrämde folk så de kunde få dem både ### det ena och det andra. Det var en som kom in på ett ställe och bad om pengar. Men där sa' de: "Ni har inga pengar att ge bort." "Jo, "sa' käringa, det skall ni inte säga mig, ni sålde en ko häromdan och där ligger portmonnän bort på klocka." Men det kanske hon hade fått reda på på stället bredvid och så trodde folk på henne. Där fanns en kvinna som de kunde gå och fråga om allting. Det var en mansperson som hade försvunnit och de ville ha reda på var han fanns. Så sa' hon: "Där och där ligger han." Så gick de dit, men så fanns han inte där. Så gick de till henne igen och då sa' hon: "Ja, de har sedan flyttat honom." Så fick de hålla på flera gånger, för de flytta honom / till flera ställen. Men äntligen fick de tag i honom.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03974, upptecknad 1937.

FAQ

Var ligger Sägner från Landvetters socken?

Sägner från Landvetters socken ligger i Västergötland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Västergötland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.