Sägner från Gällstads socken

Västergötland · Sverige · Sägenplats

3 uppteckningar ur folkminnessamlingarna från Gällstads socken i Västergötland, gjorda 1934.

(Spiritusse) Djävulen (Gällstads socken, 1934)

Det troddes att "Spiritusse" var "den onde" själv, som tog sin bostad hos den människa som "skrivit bort" sig. Personer som gjort detta hade alltid en "spiritusse". I slutet av 1700-talet bodde på gården Hägnen i Gällstad en mycket "led och ogudaktig" man. Han hade skrivit "kontrakt" med "den onde", att denne skulle giva honom "tur" i kortspel ( vilket var hans lust.) samt "lycka" i varjehanda saker. I gengäld skulle han få bo i mannens hus. Det troddes att "den onde" var så att säga husvill och måste hyra sig in hos än den ene, än den andre av sina undersåtar. Mannen gjorde ett litet rum på vinden och här fick ingen annan än han själv gå in, men husfolket hörde ofta högljudda samtal från detta rum. En gång var det en person, som tänkte gå in där, för att träffa mannen, men möttes då av en stor svart hund med eld i munnen. Från den stunden våga ingen glänta på dörren där. Mannens hustru skulle varit mycket snäll och gudfruktig, men behandlades mycket illa av honom, mäst därför att hon läste Guds ord. Hon upphörde likväl ej därmed, utan läste och bad för / mannen. En gång då han sparkat från henne bibeln, hade hon gått upp på vinden och satt sig att gråta. Här kom för henne många underliga tankar och frestelser. Hon skulle snart föda barn och hon tänkte på hur det skulle bli, som hade en sådan far. Kanske det voro bäst taga sitt liv, tänkte hon. Som hon så tänkte, öppnades dörren till det hemlighetsfulla rummet och en svartklädd man kom ut, med ett rep i handen. Han gick fram till hustrun och visande på en krok i taket, sade han: "här är en krok, och här är ett rep. Det är bättre att du gör kvitt dig, än att leva med din man." Hustrun visste att det var "den onde" som ville ha även henne, men hon kände ingen fruktan. "Nej, du" sade hon, "gå bort ifrån mig, med mig ha du inget att göra." Sedan börja hon åter bedja, både för sig själv och för sin man. Två månader därefter fick hon ett barn, vilket dog just som det såg dagen, och några timmar därefter dog även modern.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03286, upptecknad 1934. Texten är här förkortad.

Gasten och vargar (Gällstads socken, 1934)

I mina föregående uppteckningar har jag nämnt något om de gamlas föreställningar om "Gasten". Jag tänkte nu nämna något om sjukdomar som troddes förorsakas av gasten och som benämndes: "gastkramning" samt botemedel däremot. Om en person, som en kväll var ute och gick, plötsligt kände sig illamående, troddes han genast vara "gastkramad". Det första han då hade att göra när han kom in, var att ställa sig framför spisen, ifall det brann i denna, i annat fall skulle man skyndsamt göra upp eld, så skulle han värma händerna och "gnida" sig i ansiktet och för övrigt på alla "bara" ställen av kroppen alldeles som när man tvättar sig i vatten. Var gastkramningen av svårare beskaffenhet, skulle man släppa ned en "glöv" (ett glödande kol) mellan kroppen och kläderna, dock måste man se till att kläderna drogos så långt från kroppen att glöven varken brände kroppen eller kläderna. Den svåraste "gastkramningen" var naturligtvis den som man fått genom "slag" av gasten. Det hände ibland att personer ej kunde "tiga å" gasten (låta bli att tilltala honom, skratta åt honom etc.) och då fingo de sig en "hurril" eller "öringe" (örfil) så de stodo på huvudet, vanligast blevo de också "förverade" (förvillade, vilsna och råka ej hem. Det berättas särskilt om en person, som på detta sätt blivit förvillad och ej kunde råka hem, när han så på morgonen "kom till sig igen" då gick han ner på "kila" (åstranden). När en så illa "gastkramad" person trött och förbråkad kom hem, skulle man ävenledes taga en "glöv" och med denna "rita" en ring omkring det ställe där man fått slaget, t.ex. på kinden, pannan, knäet eller varhelst "slaget" tagit värst. Ett annat botemedel mot "gastkramning" var att taga en "lingarnshank" och kränga över huvudet tre gånger, samt mellan varje gång spotta genom garnet. Ävenså skulle man "fangna" (famna) dörröppningen korsvis. Detta vid "millare" "gastkramning", vid svårare däremot måste det vara eld. Ibland kunde man få "blånôp" (blåmärke, blånyp) av gasten.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03417, upptecknad 1934. Texten är här förkortad.

Vattenväsen (Gällstads socken, 1934)

Enligt vad de gamla berättat bodde i åar och vattenfall och i synnerhet i kvarnfall ett övernaturligt väsen, som kallades näcken. Min far har berättat, att han av personer, som sett honom, beskrevs som en liten gubbe, omkring en halv aln lång och med en liten fiol under armen. Han var klädd i grå eller grön kolt. Många skickliga fiolspelare sades ha lärt sin konst av näcken. Det tillgick på så sätt, att man tog fiolen med sig och satte sig vid åstranden och började spela. Oftast fick man sitta och vänta förgäves, men många gingo därifrån som de skickligaste spelemän. Den man, som lärt sig spela av näcken, var gamle Kvarnhultarn. Han kunde spela "näckens polska", och när han började spela den, var det omöjligt att sitta / stilla. Enligt sägnen skall den som får höra näcken spela och som då börjar dansa, ej kunna sluta därmed förrän solen går upp. Vid den s.k. Prästkvarnen i Gällstad (enligt andra berättare i Möllebo av samma socken) skulle det funnits en mjölnare som stod på förtrolig fot med näcken. På den tiden var det vanligt, att man fick vara vid kvarnen över natten, och många gånger hade näcken kommit in i kvarnkammaren med sin fiol och en lykta och börjat spela. En gammal sagoförtäljare, Johan på Högen (död 1931, 82 år gammal) berättar, att en gång när näcken kom in och spelade i ovan-- nämnda kvarn, var det en bonde som började dansa, då näcken spelade. Men det skulle han inte ha gjort, för han kunde inte sluta med dansen förrän när det började dagas, och då var sulorna på hans stövlar, strumporna och delvis även fötterna utslitna. En gång blev emellertid mjölnaren osams med näcken, som blev så ond att han gick till kvarn- / hjulet och drog detta baklänges. Mjölnaren hade då intet annat att göra än att slänga en eldbrand i vattnet, vilket förtog näcken hans makt.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03290, upptecknad 1934. Texten är här förkortad.

FAQ

Var ligger Sägner från Gällstads socken?

Sägner från Gällstads socken ligger i Västergötland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Västergötland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.