Sägner från Ekby socken

Västergötland · Sverige · Sägenplats

3 uppteckningar ur folkminnessamlingarna från Ekby socken i Västergötland, gjorda 1940–1941.

Spöken (Ekby socken, 1941)

Sådana snodde inte omkring var som hälst, ty de hadde sina givna platser som var helgade åt dem och där fick de hålla till. Visste man vilka dessa voro, så var det ingen risk att stöta på dem. Kunskapen om var de höll till, fick man av någon som såg i syne om man betalade honom bra. En som såg i syne, såg endast spöken från sin egen socken, så skulle man färdas vida omkring, var det bäst att ta reda på sådana i var socken. När Storegårdsbonden dog på 1870talet fick de inte skotta igen graven på tre veckor, för han skulle var natt upp och titta på sin fine gravsten som de rest över honom. Kastade de över kistan så på morgonen låg jorden spridd över hela familjegravsområdet. / Soldat Ek Ekby Spöken 2. Det var aldrig någon risk att spöket slängde någon jord över från sin gravplats till någon annans, för bönderna var lika snåla om jorden sedan de var döda som när de levde. Stava på Fjället hade blivit änka och satt i sin stuga söndagen efter det hon jordfäst gubben och firade mörketimme. Då hörde hon tydligen tre stånkanden och gubbens röst som sade "I korsmässan är du hos mig" och den dagen dog hon också. Stava på Fjället hade förmågan att se i syne och hon omtalade att spökena såg ut som stora svarta hundar, men den de bet fick blåmärken, som efter fingrar, men lillfingren saknades alltid bland märkena. Hon sade också, att spökena kunde följa efter den de ville åt men spridde de ut en näve kyrkogårdsmull bakefter sig så kom de ej över. Andra trodde att spökena inte fick ro förrän de ringde själaringning över Kungen när han vart död.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh04541, upptecknad 1941.

Vattenväsen (Ekby socken, 1940)

När de hade lekstuga och fått tag i en obekant speleman, skulle de titta under armbågen på en mödom, om det var näcken kunde de då se det. Hade de fått honom till speleman och han stämde upp Näckens polska, så kunde de inte stanna, förrän blodet trängde fram ur fötterna. De kunde ock stanna om de skar av strängarna på fiolen så han filade på bara träet. Min farfar trodde på Näcken. Var vår vid gäddeleken offrade han en silverslant i sjön, där näcken sades bo i vaken. När han slaktade får offrade han tarmarna i samma holj. Det var en som hette Brobackarn, som hade strandrätt, den var så brant, att de andra, som också hade strandrätt med nöd och näppe kunde få hästen att dra plogen, men Brobackarns häst sprang upp och ned med plogen efter / G Ek Ekby Vattenväsen 2 sig i fårorna. Men bara om torsdagarna plöjde han, och hästen han hade var vitbrokig. Näcken kunde komma som en stor häst och då satt det en svart en på ryggen på honom, som elden lyste ur halsen på. Ibland kunde Näcken komma upp i dammen och leka med gäddorna. Om Lusse var Näcken med och malde, men ingen fick mala mer än en halv tunna. Försökte någon fuska, ramlade lapparna ur kvarnhjulet. I Tidan hade en bonde stor fiskelycka och den hade han fått för det han förärade sjöfrun ett par vantar vart år i islossningen.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh04485, upptecknad 1940.

Troll (Ekby socken, 1941)

Dessa voro ute på jakt efter hednakvinnor, ty innan de voro kyrktagna efter barnsäng kallades de för hednakvinnor av de gamla. En sådan hade en gång gått nere vid ån och skurit vass och var så ivrig att hon inte såg att solen gick ner. Precis som solen dalade, kom det krokiga och fula karlar från alla fyra väderstrecken. Hon förstod vad det var frågan om, men hon visste också bot för kvickt tog hon kniven och vände en torva och satte sig på och där fick hon sitta och de stod runt om henne och glodde med ögon som voro som rovor i huvudet när solen gick upp försvann de och hon kunde gå hem. En annan kvinna var en gång på vandring / L. W. Ek Ekby Troll. 2 i skogen mellan Utby och Jula. Hon hade tre nystan i en påse. Som hon gick där i skogen så röt det till "Tre nystan är dina men det fjärde är mitt". Hon blev rädd och tittade i påsen och där låg det verkligen fyra nystan. Det var ett grått som inte låg stilla utan bara snurrade, som hon inte kändes vid. Detta tog hon och slängde in i skogen och i det samma blev det en blixt och en knall som om de avlossat ett kanonskott invid örat på henne. "Nu kan du gå, men knyt för påsen en annan gång!" röt det till ur skogen och sedan blev det tyst.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh04541, upptecknad 1941.

FAQ

Var ligger Sägner från Ekby socken?

Sägner från Ekby socken ligger i Västergötland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Västergötland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.