Prästen Grevelius och Skam som hjul, Mårdaklev

Västergötland · Sverige · Sägenplats

På väg till julottan föll hjulet av två gånger – och prästen tvang Skam att bära kärran med Guds hjälp.

Prästen Grevelius i Kalv, lärd och from, sägs ha kunnat allt möjligt med Guds hjälp. På väg till ottesång i Mårdaklev föll ett kärrhjul av två gånger, och prästen förstod att Skam låg bakom. Han lät drängen kasta upp hjulet i kärran och tvang den onde att bära axeln hela vägen, så att folk på väg till julottan hörde Skam stöna. Vid en lekstuga lät prästen drängen trampa på hans fot, och då fick gossen se Skam mitt i sällskapet med tungan hängande och eld ur gapet.

Vattenväsen (Mårdaklevs socken, 1941)

Näcken trodde de absolut på. Och det är de som gör än. Här är en som spelar fiol och han sa: "Ja, jag har suttit vid forsen och hört Näcken spela." Om man gick dit med fiolen och satte sig och spela, så kom Näcken och lärde en. Men kanveta, det var farligt, när Näcken spela. Om de tog aldrig så lite taktsteg efter hans musik, blev de så hänförda, så de dansa tills de dog. Det var en gubbe ute vid Ekänga (Gunnarp). Han kom och gick förbi forsen en kväll. Då satt Näcken mitt i ån och spela. Så skulle inte gubben låta förstå, att han var betagen i musiken – han spela så förskräckligt väl. / Han sa till Näcken: "Du behöver inte spela och vara så glad, för du blir inte salig." Då hoppa Näcken ner i vattnet och sluta och spela och blev så bedrövad. Men så sa han, att det är inte omöjligt ändå, att han kan bli salig, han så väl som en människa. "Jo," sa gubben, "kan du bli salig, så ska min käpp grönskas." Så gick gubben; när han hade gått ett stycke fick han se, hur där börja skjuta ut gröna skott på käppen. Då blev han ångerfull och häpen, och han gick tillbaka till forsen igen och ropa till Näcken: "Min käpp grönskas, du blir salig du med." Då flög Näcken upp och satte sig på vattnet kanveta och spela så alldeles förskräckligt. Då blev han glad igen. De såg väl Näcken med. Det var en liten gubbe, han skulle ha grönt skägg. Han var inte dejlig, det var han inte. / Om de lärde att spela av Näcken, blev de alldeles förskräckligt skickliga till att spela. Det var gamla polsker, som gick lätt och fort, det sa de var Näckens. Men det var farligt att dansa efter sån musik. Om inte det var någon som skar av strängarna på fiolen när de spela Näckens stycke, så spela de så folk dansa tills de dog. Det var ute i Halland på ett ställe, som hette Bolen. Det var en som spela och de tog till och dansa, och det hade blivit dön å't. Men där satt en tös på samma soffa som spelemannen, och hon tog upp en kniv och skar å strängarna på fiolen. Och då sluta de och dansa.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh04593, upptecknad 1941. Texten är här förkortad.

Vättar (Mårdaklevs socken, 1941)

Vätta, det var nånting förskräckligt. De var lik en fyrfota, en sandödla. Så såg vätta ut, och de var i vatten. Så om man gick och dika och tog upp en sten, så kunde där vara såna små i massor. Det kallte de för vätta. Om man var ute och arbeta och blev törstig och drack i bäckar eller så, skulle man spotta 3 gånger och säga: "Pfy för vätta och pfy för Näcken och pfy för allt ont!" Det gjorde alltid de gamle gubbarna, det minns jag gott. Sen kunde de dricka vattnet. Brunnsvatten hörde jag aldrig var farligt. Det var när de var ute och drack i bäckar och sånt. De fick vätta, om de drack sånt vatten. Den sjukdomen de fick av vätta, kallte / de vätta med. Det hade vi en, som gav ut medicin för vätta. Men det var säkert ingenting annat än äggvita. Hon var inte kvacksalverska på något annat än på vätta. De kom många mil ifrån och sökte henne. Hon kokte ihop nånting de skulle dricka. De fick en halvstopabutelj full av henne, som hon hade kokat ihop. De var gudeligt förskräckta för de här små de kallte vätta. Men det fanns också flera djur, som de var rädda för. "Den onde biten" kallte de ett. Det är inte annat än tryck man fick. Det var i fingrarna. Benet värkte riktigt sönder. Det kallte de gamle "den onde biten" Och det fick en av en sorts djur de kallte den onde biten. De var ett par decimeter långa men smala som en silketråd, och så var de lite svarta på huvet. De var under stenar i mader och så där. Om man råka till och röra såna, fick man "den onde biten." Och det var / inte annat att göra, än det fick värka tills det värkte hål.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh04593, upptecknad 1941.

Vattenväsen (Mårdaklevs socken, 1941)

De hade för sig Näcken bruka spela. Det är en sägen, att min farfar hörde Näcken. Han kom och körde från Klev. När han kom på Kvarnabroa, tog det till och spela fiol till den grad under bron. Han hade vart å och skjutsat. De hade något de kallte reserv. Och det var gästgivaren skyldig att båda upp reserven en halvmil från gästgivaregården. Han hade vart å och kört en sån gästgivareskjuts, när han hörde Näcken. Här var en uppe i Svenljunga de kallte Näcken. Han skulle ha lärt sig att spela av Näcken. De skulle sätta sig och lyssna över bron hur han spela, så fick de lära. Och det skulle han ha gjort. Det var därför de kalla honom Näcken. Så / är sägen. – De hade för sig Näcken var en liten gubbe, men han var nog osynlig. De hade för sig sjöjungfrun var mycket dejlig, men när hon vände sig om, var hon ihålig bak som ett baketråg.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh04593, upptecknad 1941.

FAQ

Var ligger Prästen Grevelius och Skam som hjul, Mårdaklev?

Prästen Grevelius och Skam som hjul, Mårdaklev ligger i Västergötland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Västergötland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.