Intervju
Smällen från köket: mötet med Gävle Kvänum Ghost Crew
10 oktober 2026 · 13 min läsning
De bygger sina egna sensorer, läser på om husens historia innan de åker och testar hellre sin egen utrustning än andras teorier. Gävle Kvänum Ghost Crew startade 2024 med en enda nisch: att leta efter den naturliga förklaringen först. Joen, Robert, Linnéa och Ylva om smällen i köket på Frammegården, om kvällen i Skara som fick skeptikern att vackla — och om varför ”oförklarat” aldrig får betyda ”paranormalt”.
De flesta spökjägare åker ut för att hitta någonting. Gävle Kvänum Ghost Crew åker ut för att ta reda på vad som faktiskt hände — och de är helt öppna med att svaret oftast är en golvbräda, ett drag eller deras egen utrustning.
Gruppen startade 2024 och består av fyra personer med tydligt olika roller. Joen Berg är teknikansvarig och bygger en del av utrustningen från grunden. Robert är teamleader och arbetar med utbildning till vardags. Linnéa Hillman och Ylva är utredare, den senare med ett jobb inom vården. Ingen av dem håller på med det här på heltid.
”Vi försöker inte bevisa att spöken finns, men vi försöker inte heller bevisa att de inte finns. Vi försöker ta reda på vad som faktiskt hände.”
Det är en ovanlig hållning i en genre där tvärsäkerhet brukar löna sig. GKGC har i stället byggt hela sin nisch på det motsatta: att leta efter den naturliga förklaringen först, och att säga rakt ut när de inte hittar någon.
Vi har pratat med alla fyra om smällen i köket på Frammegården, om kvällen i Skara som fick gruppens mest uttalade skeptiker att vackla, och om varför ordet ”oförklarat” aldrig får glida över i ”paranormalt”.
Fyra ingångar till samma fråga
De kom till samma grupp från fyra olika håll.
Joen har alltid varit intresserad av sådant vi inte riktigt förstår, men aldrig trott på spöken i klassisk bemärkelse. För honom är det frågan som är intressant snarare än svaret. Om människor upplever saker de inte kan förklara tycker han att det är spännande att försöka förstå vad som faktiskt har hänt.
Robert har burit intresset längst. Han växte upp med Det spökar och senare Det Okända, och med äldre program där man följde spökjägare med videokameror och letade efter orber.
”Jag försökte faktiskt starta liknande projekt redan i slutet av 90-talet och början av 2000-talet, men det var först med GKGC som det verkligen blev av.”
Linnéa har alltid haft ett intresse för det paranormala och har följt många olika spökgrupper genom åren, men hade aldrig tänkt tanken att själv börja utreda. Ylva läste spökhistorier som väldigt ung, följde Det Okända i tonåren och minns en hel del ”anden i glaset” i källaren i barndomshemmet.
Fyra olika vägar in, och fyra olika sätt att reagera på samma mätvärde. Det är inte en svaghet i gruppen. Det är själva poängen med den.
Skepnaden, strumpan och mannen på bussen
Frågan om den första oförklarliga upplevelsen ger fyra svar som inte liknar varandra alls.
Linnéa vaknade en natt av att en skepnad i gammeldags kläder svepte rakt över henne i sängen och sedan försvann in i väggen. Sedan har hon strumpspöket.
Det är en strumpa som en gång kom flygande från ett av sovrummen ut i hallen när hon var ensam hemma. Efter det har samma strumpa ramlat ner från märkliga ställen, försvunnit och dykt upp igen.
Robert minns en bussresa för många år sedan. En person satt framför honom med huvudet nedåt och ögonen stängda, och plötsligt upplevde han det som att personen nästan tinade bort och försvann. Redan då tänkte han att han förmodligen var trött eller såg fel. Minnet har ändå stannat kvar.
Joen har svårt att svara på frågan över huvud taget, eftersom han inte vet om han varit med om någonting som verkligen saknar förklaring. Ylva har inte upplevt särskilt mycket privat — oftast, tycker hon, hittar man någon förklaring.
Två av fyra har alltså sett något de inte kan placera. Två av fyra har det inte. De har ändå hamnat i samma grupp, och det är ingen slump.
Därför startade de GKGC
Anledningen är den mest gemensamma delen av hela intervjun. De hade tittat på mycket spökjakt och tyckte att det fanns utrymme för en grupp som arbetade mer kritiskt och tekniskt.
De såg ibland utrustning användas på sätt där ett utslag ganska snabbt tolkades som någonting paranormalt, trots att det finns många naturliga orsaker till att instrument reagerar.
”Vi vill inte säga att andra grupper gör fel eller att vårt sätt är det enda rätta — tvärtom älskar vi att det är många som sysslar med det här.”
Det finns grupper som arbetar med känslor, med medium eller med helt andra metoder. GKGC:s nisch blev att arbeta systematiskt, tekniskt och kritiskt, och att leta efter naturliga förklaringar innan de ens börjar fundera på andra alternativ.
De åker alltså inte till en plats med utgångspunkten att där måste finnas ett spöke att bevisa. De åker dit för att se om något händer, och för att kunna beskriva det ordentligt om det gör det.
Utrustning de kan rita av minnet
I flightcasen ligger övervakningskameror med IR-belysning, vanliga kameror, ljudinspelare, EMF-mätare och olika sensorer för rörelse och förändringar i miljön. De har också experimenterat med Kinect.
Men den intressanta delen är det Joen bygger själv.
Två versioner av en egen ultraljudsbaserad enhet har tagits fram. Den känner av rörelse genom avståndsmätning, spelar upp ljud när någonting rör sig inom området och kan spara mätvärden på minneskort. Gruppen har dessutom byggt en egen antennbaserad närhetssensor, inspirerad av REM-pod-konceptet.
Skälet är inte att hemmabygget skulle vara bättre. Skälet är att de då vet vad det gör.
”Vad mäter sensorn? Vad kan få den att reagera? Vilka felmarginaler finns? Vad gör elektroniken och programvaran med mätvärdet innan vi ser resultatet?”
De är tydliga med den andra halvan också. Egenbyggd utrustning är inte automatiskt bättre än kommersiell — de kan göra konstruktionsfel precis som vem som helst. Skillnaden är att de känner till konstruktionen och själva kan testa, förändra och dokumentera den.
Och ingen enskild apparat får avgöra någonting. Flera instrument används tillsammans, just för att ett utslag i sig inte betyder särskilt mycket.
”Om en EMF-mätare plötsligt reagerar är vår första fråga inte ’var det ett spöke?’ utan ’varför reagerade den?’”
Det riktigt intressanta uppstår först när flera oberoende system registrerar olika saker samtidigt. En sensor som ändrar värde i samma ögonblick som en fristående ljudinspelare fångar ett ljud och någonting dessutom syns på en kamera. Det bevisar fortfarande ingenting. Men då finns det faktiskt något att undersöka.
Ghost på högsta volym i bilen
Förberedelsen börjar långt före avfärd. De läser på om platsen, dess historia och vilka upplevelser som rapporterats där. Går det pratar de med personer som bor eller arbetar på platsen, och med människor som själva säger sig ha upplevt någonting.
Sedan kommer den praktiska delen: kameror, batterier, sensorer och ljudutrustning som ska kontrolleras, laddas och packas. Finns möjlighet att besöka platsen i förväg planerar de redan då var övervakningskameror och sambandscentral ska stå.
Och enligt åtminstone Robert och Ylva ingår Ghost på högsta volym i bilen på vägen dit.
Väl framme går de igenom platsen och börjar rigga. Övervakningen ska igång så tidigt som möjligt, eftersom någonting lika gärna kan hända medan de packar upp som tre timmar senare.
Sambandscentralen — datorer och utrustning för att följa kamerorna — placeras helst en bit från själva undersökningsområdet. Dels för att kunna arbeta ostört, dels eftersom datorer, routrar och radiosändare själva kan påverka flera av instrumenten.
Sedan genomförs sessioner. De har idéer om vad de vill testa men arbetar ganska fritt beroende på vad som händer. Får de ett utslag försöker de undersöka det närmare, hitta möjliga felkällor och om möjligt återskapa resultatet. På senare tid har de även livesänt från utredningarna.
De håller på till två- eller tretiden på natten. Därefter packas allt ihop och materialet följer med hem — där det ofta väntar många timmars genomgång av film, ljud och data.
Smällen från köket
En plats återkommer i tre av fyra svar: Frammegården i Värmland.
Det var gruppens första besök där. De befann sig på övervåningen när det plötsligt kom en kraftig metallisk smäll från köket på nedervåningen. Ett metallföremål hade fallit ner bland kastruller eller andra metallföremål. Ingen av dem var där nere.
I stunden var det mycket effektfullt. Att stå i ett helt tyst gammalt hus mitt i natten och höra en krasch från våningen under gör något med kroppen innan hjärnan hinner med.
Efteråt började felsökningen. Föremålet hade hanterats tidigare under kvällen och kan ha legat instabilt och långsamt förflyttats tills det till slut föll. Robert har dessutom funderat på om ett djur, en mus eller en råtta, kan ha fått det att röra sig.
”Jag vet fortfarande inte exakt vad som hände, men att jag inte vet betyder inte automatiskt att förklaringen är paranormal.”
Huset självt gör sitt. Joen beskriver Frammegården som väldigt mörkt och nästan klaustrofobiskt, även med lamporna tända. En sådan miljö där man nästan känner att man borde vara rädd — vilket i sig är intressant, eftersom det visar hur mycket omgivningen påverkar tolkningen.
Linnéa kände sig påverkad och rädd från det att de kom dit tills de åkte hem. Hon vet fortfarande inte om det berodde på något i huset eller på att hon redan visste vad det var för hus och varför de var där.
De hade planerat att stanna hela natten och sova i bilen utanför. En i gruppen mådde allt sämre. När de satt i bilen hördes dessutom ett kraftigt, nästan isande skrik utifrån. Det kom inte från huset och var med största sannolikhet ett djur — men efter hela kvällen blev det droppen. De gick tillbaka, tände upp, packade ihop och körde hem mitt i natten.
”Oavsett vad orsaken är ska ingen behöva stanna på en plats där den inte mår bra.”
Det är den enda gången gruppen avbrutit en utredning.
Kvällen i Skara som skakade skeptikern
Om Frammegården är gruppens mest dramatiska kväll är Gamla Biblioteket i Skara dess mest svårförklarade.
Robert och Ylva utredde där på egen hand eftersom resten av teamet inte kunde medverka. Under kvällen reagerade flera olika instrument. Kattbollar, speldosor och REM-pods aktiverades vid olika tillfällen.
Men det är en sekvens som sitter kvar.
De satt tillsammans vid övervakningen när en lampa i källaren slocknade — i samma veva som speldosan i trappan aktiverades och kameran i källaren gick över till mörkerläge. Sedan aktiverades speldosan igen. Flera personer satt bredvid varandra och såg hela händelseförloppet.
”Det får mig fortfarande att rysa.”
För Robert, som beskriver sig som skeptiker, blev Skara den plats som verkligen utmanat hållningen.
”Om det faktiskt finns platser där någonting paranormalt händer så är det här en av de platser jag allra helst vill fortsätta undersöka.”
Kontrasten är värd att notera. Frammegården har ett väldigt starkt rykte, och vid gruppens senaste besök där hände nästan ingenting alls. Skara har inte alls samma mytologi — och gav dem mest att bry sig om.
Ryktet om en plats säger uppenbarligen inte så mycket om vad som faktiskt händer där.
Felsökning, inte spökjakt
Gruppen beskriver sin metod som just felsökning.
Händer något försöker de först återskapa det. Reagerar ett instrument behöver de förstå vad just det instrumentet mäter och vad som kan påverka det. De kontrollerar om samma sak händer igen, jämför med andra instrument, kameror och ljudinspelningar, och förändrar en sak i taget.
De testar dessutom sina felkällor aktivt. Ett enkelt exempel är EMF-mätaren. De har själva mätt hur en kommunikationsradio ger kraftiga utslag, ibland på ganska långt avstånd. Vet man inte det är det lätt att stå i ett gammalt hus, se mätaren reagera och tro att utslaget är mystiskt när orsaken egentligen är den egna utrustningen.
Ett annat är Kinect. Den är byggd för att identifiera och kartlägga människor, och kan därför tolka en stol eller någon annan form i rummet som en människolik figur. Känner man inte till hur tekniken fungerar går resultatet inte att bedöma.
Efteråt går de igenom allt en gång till. Det är betydligt lättare att vara kritisk hemma vid skrivbordet än mitt i ett mörkt hus.
Samtidigt varnar de för överdriven skepsis åt andra hållet. Knäpper ett gammalt hus är det högst sannolikt huset. Men återkommer ett ljud på ett märkligt sätt, eller sammanfaller det med andra observationer, kan det fortfarande vara värt att undersöka.
”För oss betyder ’oförklarat’ helt enkelt att vi för tillfället inte har en tillräckligt bra förklaring. Det betyder inte ’paranormalt’.”
Och sådant material finns. Från deras första utredning på Olsbacka finns ett ljud som några i gruppen uppfattar som en ljus eller kvinnlig röst som säger ”okej”, medan Joen är ganska övertygad om att det är en golvbräda. Att de inte ens själva är överens om vad de hör säger en hel del om den typen av inspelningar.
På Frammegården låg en boll vid öppningen till vinden och började plötsligt röra sig inåt utan att någon stod intill. Det såg märkligt ut. Vinden är samtidigt dragig och har gott om vägar för luft att röra sig, så lufttryck är en fullt rimlig hypotes.
Det ovanliga är vad de gör med materialet. På sin hemsida publicerar de klipp de själva är osäkra på och låter andra komma med förslag.
”Vi tycker att det är mer intressant att någon faktiskt hittar en förklaring än att vi snabbt sätter etiketten ’paranormalt’ på någonting.”
Tunnelseendet och spökjaktskrämporna
En kväll som den här sätter sig olika i fyra personer.
Joen går in i ett slags tekniskt tunnelseende. Han kontrollerar kameror, kablar och inställningar och glömmer nästan bort miljön. Vid ett tillfälle upptäckte han först efter en stund att de andra hade gått iväg och att han satt ensam med ryggen mot ett mörkt rum. Obehaget kom först när han tänkte på det efteråt.
På Frammegårdens vind satt han också ensam en stund. Det var öppet upp mot taket och mycket mörkt mellan bjälkar och isolering.
”Jag fick en väldigt stark känsla av att om jag fortsatte stirra upp i mörkret skulle jag börja se ett ansikte, så jag valde faktiskt att inte göra det.”
Det är ett ovanligt ärligt sätt att beskriva den egna perceptionen: inte som en felkälla hos andra, utan som något han räknar med hos sig själv.
Robert påverkas inte särskilt mycket under utredningen. Det är dagen efter som kostar. Gruppen skämtar om ”spökjaktskrämporna” — man har varit koncentrerad och vaken halva natten, och dagen efter känns nästan som en baksmälla.
Linnéa säger sig vara den som påverkas mest känslomässigt. Hon skulle inte kalla sig medial men känner in platser ganska mycket, samtidigt som hon är fullt medveten om att miljön, historierna och de egna förväntningarna spelar in.
Ylva är på helspänn emellanåt, av iver lika mycket som av oro. Efteråt är hon väldigt trött och kan gå runt i en liten dvala dagen efter.
Vad de tror händer sedan
Här blir svaren försiktiga, och det på ett sätt som känns genomtänkt snarare än undvikande.
Joen är delad. Hans tekniska och materialistiska sida säger att vi är biologiska varelser och att medvetandet är starkt kopplat till hjärnan. När hjärnan slutar fungera ser han inte särskilt mycket konkret som talar för att medvetandet fortsätter.
Samtidigt vet vi inte allt. Och även om vi någon gång skulle visa att det finns ett fenomen vi i dag kallar paranormalt, betyder det inte automatiskt att det handlar om döda människor. Det skulle kunna vara något helt annat.
”Om jag fick välja vad jag hoppas på tycker jag att tanken på någon form av återfödelse är ganska fin. Men vad jag hoppas och vad jag tycker att det finns belägg för är två olika saker.”
Linnéa är osäker, möjligen att man på något sätt föds på nytt, men har egentligen inget riktigt svar. Ylva tror nästan mindre i dag än när hon började. Efter att ha arbetat med utrustningen inser man hur lätt instrument kan störas — vilket samtidigt gör det extra roligt när något reagerar och de inte lyckas hitta orsaken.
Till den som är helt övertygad om att spöken inte finns har de inget behov av att bevisa någonting.
”Det är mycket möjligt att du har rätt.”
Linnéa och Ylva säger båda samma sak på olika sätt: de är själva skeptiska och inte övertygade om att spöken finns — men de vill gärna bli överbevisade.
Husen är halva poängen
Det som förvånar mest i svaren är hur lite de handlar om spöken.
För Robert handlar det i hög grad om kulturhistoria och om att dokumentera platser, byggnader och berättelser. Oavsett om de hittar något paranormalt eller inte finns det ett värde i att bevara historierna kring en plats och visa dem för andra.
Ylva lyfter fram förtroendet. Gruppen har bland annat fått utreda Hälsingegården Gästgivars, som är ett världsarv.
”Det känns väldigt fint att få det förtroendet.”
Joens personliga favorit är Gävle fängelsemuseum, inrymt i det gamla länscellfängelset från 1847. Trots historien upplevde han det nästan som förvånansvärt trevligt att vara där: stort, öppet, med långa siktlinjer och väldigt mycket historia. Han skulle gärna återvända.
Det är en sida av spökjakten som sällan syns i klippen: fyra personer som får nyckeln till byggnader de annars aldrig hade kommit in i, och som tar det på allvar.
Drömplatserna
Robert har en tydlig holy grail: Österbybruks herrgård. Lövstabruk lockar också, och han vill definitivt tillbaka till Gamla Biblioteket i Skara.
Linnéa drömmer om Waldlust Hotel, mycket för naturen och miljön runt byggnaden, och om Bogesunds slott. Ylva nämner Österbybruk, Villa Oldofredi och Waldlust.
Joen har ingen specifik drömplats alls. Ett gammalt slott eller en herrgård utomlands hade förstås varit häftigt, men för honom är det viktigare att gruppen bygger upp kunskapen och utrustningen tills de kan komma till vilken plats som helst och göra en riktigt bra undersökning.
Han landar i en bild från Liftarens guide till galaxen: vi kanske har fått svaret, men vi behöver veta vad frågan är för att förstå helheten.
”Det är okej att inte veta”
Avslutningen är den mest gemensamma delen av hela intervjun, och den riktar sig lika mycket mot läsaren som mot genren.
”Man behöver inte välja mellan två absoluta läger där antingen allt är spöken eller allt är trams. Det är okej att inte veta.”
Hittar de en naturlig förklaring tycker de inte att undersökningen misslyckats. Då har de lärt sig någonting. Och hittar de ingen förklaring betyder det inte att de hittat ett spöke — bara att de har någonting de ännu inte lyckats förklara.
Samtidigt handlar GKGC om mer än jakten på fenomen. De får besöka och dokumentera byggnader de annars aldrig sett insidan av, berätta om deras historia och föra vidare berättelser från människor som bott och arbetat där. De hoppas att det i sin tur väcker intresse för platserna och kulturarvet runt dem.
”Vi vill inte tala om för andra vad de måste tro. Vi vill visa vad vi har sett, hur vi har resonerat och vilka förklaringar vi har kunnat hitta, och sedan får människor bilda sig en egen uppfattning.”
Och så en sista uppmaning, som får avsluta även den här artikeln:
Fortsätt vara nyfiken.
Utforska vidare: Stockholm · Värmland · Gävleborg · Uppsala · Sverige · Hemsökta slott
Fler berättelser
- I år infaller Halloween och alla helgons dag samma dag
- Barnhostan i korridoren: mötet med Solør Ghost Hunting Crew
- Clownen vid sängen: ett möte med spökjägarna i Fjunvix
- Seans och nattvandring på Grums hembygdsgård den 4 september
- Inifrån Sandträsk sanatorium — 409 vårdplatser, och de flesta kom aldrig hem
- Hemsökta platser i Östergötland: 8 platser där något aldrig tog slut
- Maxa sensommaren: 7 hemsökta platser du faktiskt kan besöka
- Spökstäderna som världen lämnade bakom sig