Skräckens historia

Natten då monstren föddes: Mary Shelley och John Polidori

8 november 2026 · 8 min läsning

En vulkan i Indonesien, en ovanligt kall sommar vid Genèvesjön och ett sällskap unga författare som bestämde sig för att skriva spökhistorier. Ur sommaren 1816 växte två av skräcklitteraturens mest inflytelserika gestalter fram: Frankensteins varelse och den moderna litterära vampyren.

Vulkanen som förändrade en sommar

Den 10 och 11 april 1815 kulminerade ett av de kraftigaste vulkanutbrotten i historisk tid. Vulkanen Tambora, på ön Sumbawa i dagens Indonesien, hade under flera dagar haft våldsamma explosioner. Utbrottet klassas som en sjua på den åttagradiga VEI-skalan, och omkring 60 megaton svavel slungades ut i atmosfären.

Följderna märktes långt från Indonesien. Året därpå sjönk temperaturerna kraftigt i stora delar av världen, och både Europa och New England drabbades av ovanligt kallt och regnigt väder. Trädringsstudier visar att sommaren 1816 hörde till de kallaste på sexhundra år.

Vid Genèvesjön i Schweiz befann sig samtidigt ett antal unga britter som skulle få anledning att minnas just den sommaren. En av dem var artonåriga Mary Shelley, som tillsammans med Percy Shelley bodde i närheten av Villa Diodati, där poeten Lord Byron vistades.

I sällskapet fanns också Marys styvsyster Claire Clairmont och Byrons tjugoårige resande läkare, John Polidori. Mary och Percy bodde alltså inte i själva Villa Diodati, vilket ibland påstås, men de umgicks där med de andra.

I sitt förord till 1831 års utgåva av Frankenstein beskriver Mary sommaren som våt och ogästvänlig. Regnet höll dem ofta inomhus flera dagar i sträck, och det var under dessa dagar som sällskapet började ägna sig åt spökhistorier.

En bok med tyska spökhistorier

De läste berättelser ur Fantasmagoriana, en fransk samling tyska spökhistorier som hade publicerats i Paris 1812. Det var alltså redan översatta och återberättade historier som satte fantasin i rörelse.

Foto: Robertgrassi / Wikimedia Commons (public domain)

Vid något tillfälle föreslog Byron att de skulle skriva var sin spökhistoria. Mary återgav senare hans uppmaning med orden: Vi ska skriva var sin spökhistoria.

Det började som en litterär utmaning, men vi vet en del om när arbetet kom i gång tack vare John Polidoris dagbok. Den 17 juni 1816 antecknade han att alla utom han själv hade börjat på sina spökhistorier. Enligt William Michael Rossettis senare genomgång innebär det att Byron, Percy och Mary Shelley samt Claire Clairmont hade påbörjat sina berättelser senast detta datum.

Dagen därpå, den 18 juni, inträffade en annan episod som ofta förekommer i skildringarna av sommaren. Byron läste ur Samuel Taylor Coleridges Christabel, och Percy Shelley rusade skrikande ut ur rummet.

För Mary gick skrivandet till en början trögt. I förordet från 1831 berättar hon att hon varje morgon fick frågan om hon hade kommit på någon historia, men att hon gång på gång tvingades svara nej. Hur många dagar som passerade innan hon fick sin idé berättar hon inte.

Mary Shelley och studenten som skapade liv

Idén kom när Mary låg i sängen, men det var ingen vanlig dröm. Hon sov inte och kunde, som hon själv beskrev det, knappt säga att hon tänkte heller. I stället upplevde hon vad hon senare kallade en vakendröm.

Framför sig såg hon en blek student som ägnade sig åt förbjudna vetenskaper. Han hade skapat något, och det han tillverkat började visa tecken på liv. Det var utgångspunkten för berättelsen om Victor Frankenstein och den varelse han skapar.

Mary började skriva samma dag. De första orden var, i svensk översättning, ungefär: Det var en dyster novembernatt. I 1831 års utgåva återfinns meningen i början av kapitel fem, där Frankensteins skapelse vaknar.

Det som Mary beskriver är inte en mardröm där hon själv blir jagad av ett monster. Hon ser i stället människan bakom skapelsen, en student som har lyckats med något som ingen människa borde kunna göra. Där finns redan den konflikt som skulle bli central i romanen: människans möjlighet att skapa liv och ansvaret för det hon har skapat.

Barnet som Mary ville väcka till liv

Det finns en tidigare händelse i Mary Shelleys liv som gör temat om liv och död särskilt påtagligt. Omkring den 22 februari 1815 födde hon en dotter för tidigt, och den 6 mars skrev hon i sin dagbok att hon hade funnit barnet dött.

Den 19 mars, knappt två veckor senare, antecknade hon en dröm där barnet levde igen. I drömmen hade det bara varit kallt, och genom att gnida det framför elden lyckades de få liv i det.

Det är en kort dagboksanteckning, men den ger en bild av vad Mary hade gått igenom året före sommaren vid Genèvesjön. Parallellen till Frankenstein är tydlig, även om vi inte kan slå fast att drömmen om barnet direkt skapade romanen. Mary gav själv en annan beskrivning av ögonblicket då berättelsens idé föddes.

Galvanismen och tanken på att återuppväcka döda

Mary Shelley hämtade inte enbart inspiration ur spökhistorier och egna erfarenheter. I förordet till 1831 års utgåva, daterat London den 15 oktober samma år och publicerat av Colburn & Bentley, nämner hon också galvanismen.

Galvanismen förknippades med elektricitetens påverkan på muskler och vävnad. Mary skrev att en död kropp kanske skulle kunna återupplivas och att galvanismen hade gett antydningar om sådana möjligheter.

Hon påstod inte att hon hade bevittnat ett lyckat försök att återuppliva en död människa. Det hon beskrev var en tanke som vetenskapen hade gjort möjlig att föreställa sig, och i Frankenstein blev den tanken till litteratur.

Romanen Frankenstein; or, The Modern Prometheus publicerades 1818, två år efter sommaren vid Genèvesjön. Mary hade varit bara arton år när hon fick idén.

John Polidori och Byrons ofärdiga vampyr

Samtidigt pågick ett annat litterärt arbete. Lord Byron hade börjat skriva en berättelse om två män som reser från England, men han färdigställde den aldrig. Hans text blev ett fragment, daterat den 17 juni 1816, som senare publicerades tillsammans med dikten Mazeppa år 1819.

John Polidori tog vara på grundhandlingen och utvecklade den till en egen berättelse. I The Vampyre återkommer flera av Byrons byggstenar: två resande män, en död som återkommer, en ed om tystnad och en syster vars öde blir centralt.

Polidori skrev dock inte sin fullständiga vampyrberättelse under samma dagar som Mary började på Frankenstein. Dokumentationen pekar mot att den tillkom senare, efter att Polidori hade lämnat Byrons sällskap den 16 september 1816.

I ett brev till förläggaren Henry Colburn den 2 april 1819 uppgav Polidori att han hade skrivit berättelsen helt själv, på begäran av en dam, under två lediga förmiddagar vid hennes sida. I ett annat brev, till Morning Chronicle, angav han i stället tre förmiddagar.

William Michael Rossetti identifierade senare kvinnan som grevinnan Breuss. Oavsett om arbetet tog två eller tre förmiddagar tyder Polidoris egna uppgifter på att själva skrivprocessen var förhållandevis kort.

Vampyren som fick fel författare

När The Vampyre publicerades i aprilnumret 1819 av New Monthly Magazine stod Lord Byron som författare, trots att berättelsen var skriven av Polidori. Bokutgåvan från Sherwood, Neely & Jones hade också registrerats hos Stationers' Hall den 27 mars samma år.

Polidori protesterade mot att hans berättelse tillskrevs Byron, som i sin tur förnekade att han hade skrivit den. Enligt Polidoris återgivning meddelade Byron i ett brev från Venedig att han inte kände till vampyrberättelsen och att han hatade vampyrer.

Det blev en märklig situation för den unge läkaren. Han hade byggt vidare på sin berömde arbetsgivares ofullbordade manus och skrivit en egen berättelse, men när den publicerades fick arbetsgivaren äran, trots att denne inte ens ville kännas vid den.

Polidoris The Vampyre räknas ofta som en av de första moderna vampyrberättelserna. Den litterära utvecklingslinjen fortsätter senare till Bram Stokers Dracula, även om det inte betyder att Stoker bara skrev om Polidoris historia. Vampyrgestalten fortsatte att förändras genom litteraturen.

I början av den här grenen av skräckens släktträd står ändå två unga män vid Genèvesjön sommaren 1816. Den ene påbörjade ett fragment som han aldrig färdigställde, medan den andre utvecklade grundhandlingen till en berättelse som skulle få ett betydande efterliv.

Så hänger det ihop

– Fantasmagoriana (1812): spökhistorierna sällskapet läste

– Mary Shelley: vakendröm och galvanism → Frankenstein (1818) → del Toros filmatisering (2025)

– Lord Byron: vampyrfragmentet (1816) → Polidoris The Vampyre (1819), som bygger vidare på Byrons handling → Dracula och den senare vampyrtraditionen

Monstren som fortfarande lever

Tvåhundra år senare är Frankenstein fortfarande en berättelse som filmare återvänder till. Guillermo del Toros version hade världspremiär vid filmfestivalen i Venedig den 30 augusti 2025 och släpptes på Netflix den 7 november samma år.

Det är ett långt steg från en artonårig författare som ligger vaken vid Genèvesjön till en stor filmproduktion på en internationell strömningstjänst. Men grundfrågorna har följt med: vad händer när en människa lyckas skapa liv, och vem bär ansvaret för det som skapats?

På vampyrsidan fortsatte berättelserna att utvecklas genom artonhundratalet. Polidoris text blev en del av den litterära tradition som så småningom också omfattade Stokers Dracula.

Två olika författare, två olika monster och två ganska olika vägar till publicering. Ändå går det att följa båda tillbaka till samma litterära utmaning under en regnig sommar.

Tittar- och lästips

– Frankenstein (2025): Guillermo del Toros filmatisering. Ett sätt att se hur Mary Shelleys berättelse fortfarande tolkas för en modern publik. (Netflix, 2025)

– Frankenstein: Läs originalromanen från 1818 och jämför med Marys förord från 1831, där hon beskriver hur idén uppstod.

– The Vampyre: Läs Polidoris berättelse tillsammans med Byrons ofullbordade fragment. Där går det att följa hur en författare tog en annans grundhandling och utvecklade den.

Nästa gren i släktträdet

Mary Shelley fick sitt monster genom en vakendröm, medan John Polidori byggde vidare på en berättelse som hans arbetsgivare hade lämnat ofärdig. Båda blev en del av skräcklitteraturens historia, men deras vägar dit såg helt olika ut.

I nästa avsnitt lämnar vi Genèvesjön och går vidare till en författare vars sista dagar har blivit föremål för nästan lika mycket intresse som hans berättelser.