Skräcktävlingen: rösta fram den värsta mardrömmen

De orätta

av Ewa Karlsson

Det började med en viskning.

”Ta den andra vägen.”

Jag lydde. Senare fick jag veta att en svår olycka inträffat på vägen jag annars skulle ha tagit.

Sedan kom fler viskningar.

”Vänta lite.” ”Svara inte.” ”Lämna dörren olåst.”

Små beslut som verkade skydda mig. Snart lydde jag utan att tänka. Jag kallade det intuition.

Sedan började jag vakna om nätterna.

Madrassen sjönk ner bredvid mig. I mörkret hördes andetag som inte var mina. En natt kände jag fingrar försiktigt stryka undan håret från min kind.

Jag vågade inte röra mig. Ändå fortsatte jag lyssna.

En kväll stod jag framför badrumsspegeln när rösten viskade: ”Släck lampan.”

Min hand sökte strömbrytaren av gammal vana. Men jag stannade. ”Varför?”

Ingen svarade.

I spegeln syntes en skugga bakom min axel. Jag vände mig om. Ingen där. När jag såg tillbaka hade skuggan kommit närmare.

”Vad vill du?” viskade jag.

Jag tänkte på vägen jag inte tagit, samtalen jag inte besvarat och ytterdörren jag lämnat olåst. ”Varför?”

Tystnad.

Jag väntade på ett svar, men det enda jag hörde var ett långsamt andetag alldeles intill mitt öra.

Jag sprang in i sovrummet och stängde dörren. Madrassen sjönk ner vid fotändan. Sedan bredvid mig. En iskall andedräkt svepte över min nacke.

Någon viskade inuti mitt huvud: ”Vi har alltid varit här.”

Jag försökte skrika, men inget ljud kom. Då hördes viskningen igen. ”Nu behöver du inte välja längre, vi väljer åt dig.”

Jag kände hur mina läppar rörde sig. ”Det är bäst så.”

Orden var mina. Men tanken hade aldrig varit det.

Har du någon gång ändrat dig i sista stund utan att veta varför? Tagit en annan väg. Väntat några sekunder. Låtit bli att svara. Du kallar det magkänsla.

Men när du går för att kontrollera ytterdörren och upptäcker att den är olåst … Är du säker på att det var du som glömde låsa? Eller var det någon annan som såg till att den förblev olåst?

Bilden är gjord med AI. Berättelsen och idén är hennes egen, skriven med hjälp av AI.

Fakliten – den som slukar hoppet

av Anna Brisfjord

Det första som försvann var ljudet.

Fåglarna tystnade. Vinden dog. Skogen stod orörlig, som om varje träd höll andan.

Sedan började ljuset försvinna. Inte som när solen går ner. Det sögs bort. Sakta, obönhörligt, tills inte ens månens sken nådde marken.

Då öppnades två glödande röda ögon mellan träden.

Ur skuggorna steg en enorm, kolsvart varelse fram. Dess kropp var kraftig, benen onaturligt långa och käkarna så stora att de tycktes kunna sluka själva natten.

En Faklit.

Men dess verkliga gestalt var inte det värsta. Fakliterna var hamnskiftare. De kunde bli skuggor, monster eller anta formen av det du fruktade allra mest. Och de visste vad du var rädd för.

Du kunde springa. Du kunde gömma dig. Du kunde blunda och intala dig att det bara var en mardröm. Men mörkret följde efter.

Först tog det ditt mod. Sedan dina drömmar. Därefter började minnena av allt som någonsin gjort dig lycklig blekna.

Du mindes fortfarande att du en gång hade skrattat. Men du kunde inte längre minnas hur glädje kändes.

Till slut stod du stilla. Inte för att Fakliten hade fångat dig. Utan för att du inte längre såg någon anledning att fly.

Och när de röda ögonen slutligen slocknade fanns bara mörkret kvar.

Det värsta med en Faklit var inte att den kunde ta ditt liv. Det var att den kunde låta dig leva utan hoppet om ett bättre.

Bilden är skapad med AI utifrån hennes egen beskrivning. Fakliterna kommer från hennes fantasyvärld Eldron.

Xal'thur – The Forbidden Existence

av Kidde Blom Ejnebrand

Det som aldrig borde ha vaknat.

Innan tiden existerade fanns något i mörkret mellan universumen. Det hade inget namn. Ingen form. Ingen början.

I miljontals år låg det begravt bortom verkligheten.

Sedan hördes ett ljud från djupet av universum. Tre stjärnor slocknade samtidigt.

Det var då XAL'THUR vaknade.

De som sett varelsen beskriver den inte som ett monster. De beskriver den som ett fel i själva skapelsen.

Den livnär sig inte på människor. Den livnär sig på världar. Och nu har den upptäckt vår.

Vi trodde att vi var ensamma i universum. Vi hade fel. Vi var aldrig ensamma. Vi var bara oupptäckta.

Gravväverskan

av Karin Andersson

Långt bortom allfarvägarna ligger en övergiven kyrkogård där ingen längre vågar gå. Mellan de gamla gravstenarna och knotiga träden bor Gravväverskan, en enorm spindel som vaktar platsen.

Hennes nät täcker gravarna och den som råkar gå vilse bland dimman märker snart att något följer efter. Först hörs ett svagt prasslande, sedan knakande grenar och till sist åtta ben som närmar sig i mörkret.

Ingen som fastnat i hennes nät har någonsin kommit tillbaka. Och om du hör någon viska ditt namn från kyrkogården, spring. Då har hon redan fått syn på dig.

Bilden är gjord med AI.

Sömnparalysdemonen

av Ann-charlotte Nälsén

Denna figur är vad jag först förnimmer från hörnet av mitt sovrum, som sedan sakta glider närmare medan jag är helt paralyserad. Jag försöker väcka sambo och hundarna men eftersom jag inte kan röra på mer än ögonen så ser jag dem i realtid liggande och sova i godan ro bredvid mig medan jag själv lever i fullständig skräck inför detta väsen som nu börjat glida upp över mig.

Vaknar alltid när den just är på väg att låta hela sitt väsen sjunka in i min kropp.

Vaknar av att min kropp gör ett litet fritt fall, typ att någon skakat till på sängen som om det vore ett lakan man snärtat till. Ytterst obehagligt att vakna så, hjärtat slår häftigt, pulsen rusar och sambo och hundar ligger exakt som jag sett dem göra i "drömmen". Har hänt 2 gånger och hoppas slippa det igen.

Kan tillägga att efter första gången jag var med om detta så kurerade det min skräck för det där nattmonstret som ovillkorligt kommer och tar en om man låter en fot elr hand hänga över sängkanten och ner mot golvet ... tror de flesta vet vilket monster jag menar.

Hon bad AI hjälpa henne att sätta ihop demonen hon själv har sett.

FulUlven

av Veronica Sundholm

Varelsen som man INTE vill möta i skogen. Den är lika gammal som rädslan hos oss människor. Blandning av en varulv och en demon och den när sig på rädsla.

Är du ute i skogen och hör mystiska ljud, är det garanterat ”FulUlven” som tassar bakom stenar, träd och rotvältor. Försöker att skapa så stor rädsla som möjligt, hos skogens besökare och invånare. För varje offer den tar, blir den större och mer kraftfull.

När någon berättar att de ”sett något konstigt” i skogen, kan man vara säker på att det var FulUlven. När den skrämt sitt offer, så att man ramlar eller faller ihop, slår den till. Dricker ur. Äter upp. Förvandlar det lilla som återstår av offret, till gestalten av konstiga stenar, stubbar, träd.

Så nästa gång du är ute i skogen och tänker: ”Nämen! Det ser precis ut som om den där stenen har ett ansikte!”. Japp. Det är ett offer som tidigare slukats av FulUlven …

Korptrollet – skogens svartvingade väktare

av Rambo Lundström

Korptrollet är ett mytomspunnet väsen från de djupaste svenska skogarna, där solljuset knappt når marken.

Det sägs vara mellan 1,8 och 2,5 meter långt, med svart fjäderdräkt, knotiga klor och lysande bärnstensgula ögon. Enligt legenden kan det bli flera hundra, ibland tusentals, år gammalt. Det sägs hålla till i Värmland, Dalarna, Småland och Blekinges gamla skogar.

Korptrollet är skogens väktare och skyddar uråldriga träd, övergivna torp och bortglömda platser. Det är skyggt och undviker människor, men kan bli farligt om någon hotar dess revir.

Varelsen kan röra sig ljudlöst mellan träden och smälta in i mörkret. Den sägs även kunna härma mänskliga röster och se genom korparnas ögon. Ibland samlar den på borttappade föremål som nycklar, mynt och gamla fickur.

Om du möter ett korptroll sägs du aldrig få försöka följa efter det. I stället ska du lugnt lämna skogen och undvika att störa dess revir. Enligt sägnen jagar korptrollet inte den som går vilse, utan den som vägrar lämna dess skog.

Vissa berättelser hävdar att de äldsta korptrollen har sovit i århundraden under trädens rötter. Det sägs att när alla korpar plötsligt tystnar, kan ett uråldrigt korptroll vara nära.

Spiritus

av Stina Kicki Backebjörk

Det gamla skrinets lock vibrerade svagt mot linneduken på bordet. I tre generationer hade det vandrat i rakt nedstigande led, från farfar till far, och nu stod jag som dess ofrivillige ägare. Både min far och farfar hade dött till synes rika, men bara jag visste att de båda lämnade jordelivet med blickar fyllda av ren skräck. Nu förstod jag varför.

Ur skrinets springor hördes ett krafsande ljud, som från en fet larv med ett mänskligt ansikte. En spiritus. Väsendet krävde blod för att fortsätta stjäla grannarnas guld, men jag vägrar att sälja min själ till Djävulen.

Jag mindes folktrons akuta varningar: att bränna eller kasta bort asken var lönlöst. Den skulle bara komma tillbaka.

I stället väntade jag på en stormig torsdagsnatt. Utan att mata väsendet eller röra skrinet med bara händer, bar jag det ner till ån som rann mot norr, demonernas väderstreck. Där, under fullmånens sken, mötte jag en girig bekant som skrattat åt varningarna. Jag kunde räcka över skrinet och tog emot ett enda glänsande ettöresmynt i utbyte. Det absolut lägsta. Släktförbannelsen skulle vara bruten, och skrinet bli nu någon annans undergång.

Men kunde jag verkligen föra en sådan ondskefull varelse vidare? Nej, jag måste fullfölja mitt uppdrag att försöka förgöra detta väsen. Det var mitt uppdrag och hade alltid varit. Jag var en utvald.

Bilden är skapad med AI, ”men jag kan inte få den lika vidrig som jag ser den”.

Gremlan – mörkrets jägare

av Mattias Precis Lagom Johansson

Gömställe: Djupa skogar, övergivna hus och mörka källare.

Historia: Gremlan är ett uråldrigt monster som vaknar när solen går ner. Den kryper ljudlöst genom mörkret och härmar människors röster för att locka till sig sina offer.

Vad den gör: Den släpar ner människor i sitt underjordiska bo, där den förvandlar dem till skräckinjagande varelser.

Det otäckaste: Om du hör Gremlan viska ditt namn är det redan för sent att fly.

Taniga maran

av Amanda Gunnarsson

Jag ligger i min säng och sover och det är natt och kolsvart i sovrummet. Jag vaknar aldrig på natten utan sover alltid varje natt utan att vakna, men denna natten så vaknade jag bara av mig själv, som aldrig har hänt i mitt liv, då jag känner en närhet i rummet eller någon som kollar på mig.

När jag vänder mig om i sängen så står en jätte jätte tanig tant i mörkret överlutad över mitt ansikte och bara stirrar på mig med sitt svarta långa hår, svarta stora ögon, och kvinnan såg inte mänsklig ut alls. Mitt hjärta stannar och jag kan knappt andas, paniken i ögonen på mig och tårarna rinner och jag ville bara skrika.

(Verklig händelse)

Moonwalker

av Magnus Sving

En varelse jag ej skulle vilja möta, en moonwalker. Den syns bara när månen lyser.

Historien är att en man blev väldigt utstött av invånarna på grund av hans tro att det döljer sig något i skogarna. Träffar man på den så kommer oturen finnas resten av livet. Man kommer inte kunna koppla av och leva ett normalt liv. Den har ett väsen som gör att blodet fryser.

Något okänt

av Sonja Karlsson

Jag är mörkrädd och kan känna mig smått paranoid ibland av att vara förföljd när jag går genom mörkret. Så detta blir mitt bidrag.

En kille går ensam genom en mörk och dimmig skog. Enda vägen att kunna ta sig mot sitt mål. Paranoid, samtidigt som han inte märker att han är förföljd av nånting som finns en bit i bakgrunden.

Monstret skulle ju ha ett namn. Men det blir svårt när personen som blir jagad inte vet vad det är som jagar honom. Nånting okänt är det allt! För varje steg killen tar så ökar pulsen bara mer och mer. Men hinner han ut från skogen?

Den som läser tankar

av Malin van der Eerden

En ond varelse som kan läsa tankar, bestämma över mig och gör att mitt liv blir ensamt, skrämmande, och varelsen gör att nära och kära inte vill vara med mig.

ChatGPT hjälpte henne med beskrivningen, utifrån en bild på henne själv.

Fönstret i hallen

av Jessica Axelsson

I huset jag växte upp fanns ett stort fönster i en hall. Varje gång man vände ryggen mot det där fönstret kändes det alltid som om någon ond stod där utanför och iakttog en. Idag känner jag inte så, men långt upp i vuxen ålder var det en stark obehagskänsla!

Jag gissar att andarna flyttade då det nu bara är min pappa som bor där och han tror inte på andar, så det är nog inte så roligt för dom.

Bilden är gjord med AI för att gestalta känslan.

Speleofobi

av Anders Vallvikarn Blomgren

Den värsta mardrömmen för mig är när man kryper i riktigt trånga grottgångar och fastnar. Att sitta fast i mörkret och man vet aldrig om man blir räddad eller inte.

Mår psykisk bara att titta på såna videos.

The Bad Dreams Demon

av Tina Haapakoski

”When You Don't Want to Fall Asleep …”

En häxa som livnär sig på barns mardrömmar. När hon väl fått tag i ett barn blir det fånge i hennes värld, paralyserat, fast i en mardröm utan slut.

Belzac

av Tanja Johanna De Bernardo

Belzac kommer från underjorden och kryper fram ur skuggorna. Belzac tar oskyldiga kroppar i besittning och förstör fromma familjer. Han föder sig på rena själar, skapar oreda och död.

Utan grund

av Josefine Palm

En mardröm där jag springer från mitt inre monster.

Illustrerad sömnparalys

av Elia Roos

Utan titel

av Kent Nährström

Momo

av Solør Ghost Hunting Crew