Sägner från Stala socken

Bohuslän · Sverige · Sägenplats

3 uppteckningar ur folkminnessamlingarna från Stala socken i Bohuslän, gjorda 1941–1948.

Julafton. (Stala socken, 1946)

Julhalm hade vi i min barndom. Vem som helst bar in den. Vi tog in två eller tre långhalmskärvar och bredde över hela golvet. Det var allmänt överallt. Den fick ligga till efter Trettonde, ja t.o.m. till Tjugondag Knut. Julgran var mycket allmänt att de hade på 1850-talet. Det fanns inte en enda stuga i min barndom, utan att där fanns julgran. Det fanns mycket granskog på ön (O- rust). Men julgranarna var inte så stora då som nu. En del ställde julgranen på golvet, andra på ett bord. Karameller hade de inte i granen då, men små stöpta ljus, stjärnor och blommor och granna papper, som de köpte. Nej, granar utanför vid dörren hade de inga. De kunde göra en krona av halm med någon sorts blomster i och hänga i taket över bordet. Det var ljus i den kro- / nan, och de tändes. Jag hörde aldrig talas om att det blev eldsvådor av att de hade sådana kronor eller julhalm, men när brandförsäkringen kom, fick de inte ha sådant mera. Julnek satte de utanför fönstret på ett träd eller en stake, så de kunde se fåglarna. Det var alltid havre. Alla lagade att de fick en julnek. Julklappar är gammal sed. De vuxna fick nyttiga julklappar. Nej, de låg inte i paket med namn på. Barnen fick julhögar med en ost, bullar och kakor. "Bära ut julen" - en skulle alltid ha något att bita i på ställena. De skulle aldrig gå ut juldagen, sedan de kommit hem från kyrkan. De var mycket till att skrämma barna för kusen, brunnsgubben och näcken i ån, som ville dra ner dem. Doppa i grytan - det var dagen före julafton. Julafton åt vi fisk och potäter. Det var för det mesta torsk då. Vi hade aldrig lutfisk. Torsken hade varit saltad en dag bara; då är han bäst. / Nej, jag har aldrig hört att de döda skulle komma hem om jul eller att de dukade åt dem. Inte heller att man tittade i askan efter julbrasan för att se spår. Julbrasan - de ville alltid ha fin björkved till den. Då eldade de, så det blev så varmt att man knappt kunde vara i stugan. Eljest eldade vi mest med kvistar och ener; vi hade öppen spis.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh05163, upptecknad 1946. Texten är här förkortad.

Renlighet. (Enl. ULMA:s frågebok nr. 9.) (Stala socken, 1941)

En del sa "vaska sej", andra "tvätta sej. Tvål användes inte mycket, när jag växte upp, men såpa. Det blev sällan av att man tvättade sej på morron, för då var det så brått ut till arbetet. Men när man kom in på kvällen, tvättade man för det mesta händerna och ofta ansiktet med. Och när man skulle äta, tvättade man händerna först. Om sommaren tvättade vi oss för det mesta i en bäck. Kammade sej gjorde fruntimmerna ju var dag, men inte karlarna. Vi hade en grov kam, som vi kallade "grekåmm", och en finare, som fick heta "lusekåmm", för den som hade lus, var tvungen att finkamma sej. Kammarna var av ben, horn, trä eller mässing. Det fanns sådana på Inland, som gjorde kammar och kom till Stala med och sålde. De / de drog på en kälke och bar på ryggen mångahanda träsaker, spannar, byttor o. s. v. Hårborstar användes aldrig när jag var ung. Klippa hår kunde nästan alla, åtminstone en i vart hushåll, så det behövde vi aldrig anlita några främmande för. Minns inte att fruntimmer brukade ha några kammar eller smycken i håret. Flott strök vi i håret för att det skulle ligga. Det förekom aldrig att man sköljde munnen eller borstade tänderna, men de var för det mesta bra, för vi åt så mycket hårt bröd. Raka sig gjorde karlarna själva. De använde rakkniv, som de vässade på en brynsänna och strök mot en rem. Rakkräm förekom inte, men några hade raktvål, annars såpa. I vardagslag snöt alla sej i näven. Men alla hade näsduk med sig, när de var i kyrkan, och snöt sej i den då. Ingen örslev begagnades, bara en pinne. Småbarna hade linda (den kallades ej fåna.) Först tog de tunna linntyg närmast kroppen, så grovare och mörkare utikring. Så hade de en revelist till att tulla om allra / uteste; den var som en bra lång schal, bred som en ordentlig halsduk. Badade gjorde de aldrig om vintern, men till jul skulle alla tvätta sej i varmt vatten: huvud och armar, t. o. m. fötterna och bena. Men de kröp aldrig ner i vattnet helt och hållet. Det fick var och en reda sig med själv.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh04620, upptecknad 1941. Texten är här förkortad.

Spöken (Stala socken, 1948)

Det året, som jag föddes, hade min far arrenderat en gård, men han måste snart lämna den, för där var aldrig lungt. Där spökade jämt. Far såg mycket där, men han var aldrig rädd, men mor var så rädd. En gång far kom körande hem, det var fram på natten, så fick han se en ljus gestalt. En kvinna i ljus dräkt och långt gul-rött utslaget hår. Hon stod vid en brunn på gården, som vi kallade för stallbrunnen. När far gick bort mot henne, för att se närmare på henne, så försvann hon. Det fanns på gården en stenmur med en stor port i. Vilken människa som gick genom den porten, efter sedan det hade börjat att / mörkna på kvällen, den blev sjuk. Min moster var en så glad och hurtig kvinna, stor och stark och inte rädd för något. Hon tykte det var bara dumt prat, och sade att hon var ej rädd för att gå genom porten på kvällen. Och hon gjorde det också, men hon blev så sjuk, så hon blev sängliggande i 14 dar. En dag hörde mina föräldrar, att det först liksom knackade på dörren, och sedan gick något upp till andra våningen, och där blev ett förfärlig buller. Min far gick då upp, för att se vad det var. När han kom ned igen, så sade han till min mor, att det var bara en katt, som rev ned en mjölkbunke. Men det sade han bara därför, att jag var nyss född, så mor var klen och han ville inte skrämma upp henne, ty han hade sett något annat, men vad ville han aldrig tala om. Otur med djuren hade vi där också, sju stycken djur dogo medan vi voro där. / Den arrendatorn, som kom efter oss, han hade två så granna hästar, när han kom dit, men han hade inte varit där länge, innan den ena hästen fick "koller", så att de måste slakta den. (De måste skjuta den i stallet.) Arrendatorn hade tre stora raska söner, när han kom dit, men en dag, de hade bara varit där en kort tid då, så förlyfte den ene pojken sig på en säck bönor, så att han fick bråcket så illa, att han dog efter några dagar. Och en av de andra pojkarna blev konstig, så illa, så han blev aldrig bra mera.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh05321, upptecknad 1948.

FAQ

Var ligger Sägner från Stala socken?

Sägner från Stala socken ligger i Bohuslän, Sverige.

Fler hemsökta platser i Bohuslän

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.