Hunden som visste var spöket fanns, Torp

Bohuslän · Sverige · Sägenplats

Vid en spökad plats kastade sig hunden gnällande för mannens fötter – för hundar ser det människan inte ser.

I Torps socken i Bohuslän trodde man att hundar hade förmågan att se spöken. En man som gick ute en vinterkväll med sin hund kom till ett ställe där det brukade spöka, och då började hunden gnälla ynkligt och darra och kastade sig framför hans fötter så att han inte kunde komma vidare. Då mindes mannen platsens rykte och blev själv rädd och vände, varpå hunden villigt följde med. Onda andar sades ofta ta hundskepnad och sjunka ner genom jorden eller gå upp i rök.

Sagan om Pintorpafrun (Torps socken, 1923)

Det var en gång en grym och rik herregårdsfru som kallades Pintorpafrun, efter gården som hette, eller kallades Pintorpa. Hon var mycket grym mot sina underlydande och pinade dem på alla upptänkliga sätt. Hon var änka, ty hennes man som hetat Svante var död sedan några år tillbaka. Hon hade varit grym även mot honom, vilket hon dock ångrat nu sedan hans död, men hon hade dock ej låtit detta beveka sig till att bliva bättre mot sina medmäniskor för det. En dag kom en torpare, som det ålåg att göra dagsverken, något senare än den bestämda tiden var, och för att straffa honom därför visade hon honom / den största eken på hela egendomen och sade honom att han skulle hava huggit denna innan kvällen och kört henne fram till gården, ty i annat fall skulle han dödas. Torparen insåg genast att detta var omöjligt men började dock att hugga med förtvivlans krafter. Men allt eftersom dagen led och solen sjönk, måste han dock mot sin vilja sluta och sjönk utmattad ner till marken. Då började han bittert gråta ty han tänkte på sin hustru och sina små barn vilka utan hans förtjänst och arbete skulle bli tvungna att svälta ihjäl. I detsamma såg han upp och såg då en man med milt och gott ansikte stå bredvid honom. - "Vad är du så bedrövad över min vän?" frågade denne. Torparen omtalade då förhållandet, och när han väl gjort detta föll eken med ett väldigt brak till marken. Nu / framkommo även tvenne stora svarta hästar till platsen och dessa spände nu mannen för eken, utan att han först brydde sig om att hugga grenarna av henne, och så började han köra henne mot egendomen. Pintorpafrun stod och tittade förvånad på de ankommande, och när de voro nära egendomen märkte hon att den ena hästen plötsligt började skälva och darra. Då sade körkarlen: "Va' na? Knäar du Svante?". Då igenkände Pintorpafrun till sin fasa i hästen sin man... Pintorpafrun hade, för att komma i besittning av någon viss egenskap lovat sig själv åt Hin Onde.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id vff00809, upptecknad 1923. Texten är här förkortad.

Djur (Torps socken, 1942)

De gamla förbjöd en att störa svalorna och röra deras bo. Om en var elak mot dem, så fick inte kreaturen någon trivsel. Tomtormen fick en inte slå ihjäl. Han skulle leva för att en skulle ha tur med kreaturen. Skata fick en heller inte skada. Om skatan byggde i trädet alldeles inpå väggarna så fick en inte ta ned boet. Var inte bra om han flyttade från en. Det kunde bli otur med kreaturen, så att en mistade något av dem. Skatan var tjuvaktig. Han ville ta allt som det blänkte i. Så många ägg som en tog från skatan, så många djur skulle en mista. Far och mor var så rädda för att jag skulle gå upp i något skatbo och göra illa. Skatan var borta en tid på året och då var han till Skam. Han hade / skatorna för plogen och plöjde med dem. Men en tyckte om att ha skata. Om de flyttade var det inte bra. Skatorna såg mer än än andra djur. Om det kom något spöke i närheten så skuttar de. Det var styggt när skatorna skrattade högsta natten. Varg fanns inte, som jag minns. De försvann i mina föräldrars tid. Folk högg ned skogen, så de hade inte något att gömma sig i. De drev uppåt Norden. Därifrån hade de kommit en gång. Allt ont så kom det från det hållet. Om hästen fick kolik, så skulle en ge honom lekattkött. En torkade köttet, se'n rev en eller stötte sönder det till pulver. Sådant pulver hade en i brännvin eller kaffe och gav hästen in. - Lekatten skulle en akta sig för. Di påstod att han visste var pulsen satt på en. Om han blev retad, så högg han sig fast i den, så att en inte kunde få bort honom. Köttet skulle vara giftigt. Det skulle vara bra att ta blod av en flädermus och stryka på ögonen, om en hade ont i dem / Göken skulle komma i början på maj. När han hade galit nog för året, så blev det hök av honom. Han hade inte tid att ligga på äggen själv. Han lade äggen i boet för någon annan fågel. Första gången en hörde göken skulle en höra noga efter från vilket väderstreck han gal.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh04742, upptecknad 1942. Texten är här förkortad.

Bidrag till tro, sed och sägen. (Torps socken, 1924)

Bidrag till tro, sed och sägen. Nedanstående uppgifter äro från undertecknads slägtingar. Från Torps socken på Oroust, Bsl. Litet om Bröllop På första lysningsdagen brukade vänninnor till den blivande bruden giva henne i present en liten käpp och krycka som de klätt med vackra band o fransar, detta för att hon ramlat ner för predikstolen och brutit sina ben. När bruden kläddes lades pengar i hennes skor, för att hon ej skulle sakna pengar under sitt äktenskap. Den som tog av bruden skorna vanligtvis en slägting skulle då hava pengarne, om det snöade eller regnade på bröllopsdagen skulle bruden bli rik (snöade i kronan på bruden sades det) Fonnen skulle skickas till bröllopsgården dagen före den lades i en stor rund korg av vackert genombrutet korgarbete, med en stor grepe tvärsöver att bära i först lades i bottnen på korgen en stor tjock brödkaka så två st kakor bestrukna med smör och riven ost s. k. klening, derovanpå en stor brynost eller äggost så smör efter råd, och derovanpå kakor så att korgen blev full upp under grepen, över korgen breddes en vit duk, och deröver bands vackra hemvävda band i vackra kulörta färger i kors över korgen på den vita duken. Korgen skulle ej skickas tom hem, utan skulle i varje korg läggas en fjerdedels kaka av begge kleningskakorna och dem andre (en fjerdedelskaka av varje sort) men ej av den egna fonnen, utan skulle det vara av andras kakor detta kallades bakfonn. / En gång för många år sedan skulle en rik bondson gifta sig, men som han var litet försagd och dum hade hans föräldrar utsett den flicka han skulle gifta sig med, och han gjorde inga invändningar, men kort före brölloppet sade han till en av sina systrar De gick an för far han gifte sej med mor men mej vill de ha te å ta en oskyld d.v.s. han var inte slägt till henne ens. Om barndop m. m.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id vff00891, upptecknad 1924. Texten är här förkortad.

FAQ

Var ligger Hunden som visste var spöket fanns, Torp?

Hunden som visste var spöket fanns, Torp ligger i Bohuslän, Sverige.

Fler hemsökta platser i Bohuslän

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.