Farsnubben och barnet, Lerdal

Dalsland · Sverige · Sägenplats

Ett litet nys och prästens bön fick Skam att fara upp genom taket.

I Lerdal sägs prästen Farsnubben en kväll ha tagit in på ett ställe där en barnsjuk kvinna låg, trots att man bett honom resa vidare. När barnet föddes nös det, och prästen bad Gud hjälpa det, annars skulle Skam ta det. Då blev Skam så rädd att han for upp genom taket med ett hiskligt brak.

Övertro. Naturväsen (Lerdals socken, 1927)

Från urtiden var Sverige befolkat me folk, som bodde i jordkuler å berghåler, å de va såna som skogeråt å tomtar å jättar å sånt. Men när di kristna folkena kom te Sverige, så flydde urfolket undan allt längre bort, men de e fakta säkert att di lever kvar i skogar å berg. Å di hade krättur, som di släppte ut på bete. Min far gick en gång i skogen, å då fick han se e ko som gick å beta där. Ho va brannete å han tyckte han aldri hade sett grannare krättur. Han såg sej ikring, ifall där va fler. Men de va de inte å när han skulle titta på koa igen, så va ho borte. Skogeråna å sjöråna sjongde så vackert. Min far hade aldri sett skogeråt, men han hade hört'na. E gumma, som bodde ve en sjö, tala om att ho ofta såg ett fruntimmer, som for utefter vattnet å sjongde så grannt. Å de va sjöråt. Strömgubbarna di höll te i strömmar, där de va fall. / Om Annersmess-natt skulle mjölnarna allti stänga å kvarnarna, när klockan slog tolv, för annars stanna hjulena. De va en som hette Andreas i Ringelanda, hanses far var mjölnare. Han brydde sej inte om å stänga å kvarna om Annersmess, för han trodde inte på't. När klocka slagit tolv, så stanna hjulena. Då titta han efter å då fick han se en stor gubbe, som låg å höll me bägge armarna om kvarnstocken. Ja har inte sett'et, men Andreas har talt om'et. Min far kom te en plats å skulle bryta där, för han han va en sån di kallar brytare. Han arbeta långt sedan sola gått ner. Då kände han att de va nåt, som gick uppikring honom å när han titta upp, så gick där en gubbe å han hade som en ulletotte på huvet. De va en tomte, för de va tomtar, där far va å bröt. "Sola e nere", sa tomten. – "De rör väl inte deg", sa far. – "Du går in no", sa tomten. – "När ja e färdi me de ja ska, så går ja in", sa far. När han kom in i stuga, så ble de ett hiskelitt ovär därinne. Spinnrocken gick å sej själv så de dura. Mor hanses låg i sänga å då kom de nåt änna som ett stort svin å skuffla i sänggaveln, så fliserna rök.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh01010, upptecknad 1927. Texten är här förkortad.

Övertro. (Lerdals socken, 1927)

Bergväsen. Där vi bodde hemma i Järbo, kunde vi höra hur bergfolket släppte ut sin boskap om kvällarna, när solen gått ned. Det hördes alltid en smäll, när dörrarn slogs upp. Om man var riktigt tidigt uppe, kunde man också höra, när de slog igen dörrarna efter boskapen. Men det skulle vara tidigt innan solen gick upp, ty bergfolket tålde inte solljuset. Boskapen hade bjällror, som ringe så vackert, mycket grannare än vanliga bjällror och så hade de alltid fiolspel när de var ute och vaktade sin boskap. Jag ville gå bort och se på det, men jag fick inte ta ett steg dit, för far och mor var rädda, att jag skulle bli bergtagen. En del hålingar, som varit ute på nätterna i skogarna, hade sett både boskapen och dem, som gick vall. Det var käringar, sade de, de såg mest ut som vanligt folk, fast de var bra mycket styggare att se på. De var inte så värst höga, men i stället breda och tjocka. Det var allt kus- / ligt, när de mötte dem, men hade de bara något av stål på sig, en kniv eller så, behövde man aldrig vara rädd. Tidigt om morgnarna, strax efter att solen gått upp, kunde man se spår i det daggiga gräset efter bergfolkets kreatur. En del sade förstås, att det var vilda djur, men det var det nog inte. Skogsväsen. Karlfolk skulle akta sig, när de gick i skogen, så att de inte blev tagna av skogeråt, för hon var manfolksgalen. I min hemtrakt var det en ung, nygift karl, som blev borta i skogen. Efter tre veckor kom han tillbaka igen, men han blev aldrig till sig igen, utan var stygg i ögonen och elak mot sin hustru, för han tyckte väl den andra var bättre. Och vacker var skogeråt också, men hon hade en stygg märrsvans baktill, och därför var hon rädd att vända ryggen till. Men skogeråt kunde också vara snäll. Det var en fattig gumma, som bodde ensam i skogen med sina två små flickor inte långt hemifrån. Hon måste ofta lämna de små ensamma i stugan, för hon måste ut och sälja garn som hon spunnit.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh01010, upptecknad 1927. Texten är här förkortad.

Tomtar (Lerdals socken, 1927)

De va två grannar, som bodde i Furuse, mitt emellan Lerdal å Gesäter. Den ene trodde på tomtar å allt sånt småfolk, men den andre gjorde spe utå de å kalla de för fanteri å jål. Hos den som trodde på småfolket, va kritterna fina, men hos den andre va kritterna tunna som plank. Han undra allt på varför grannens kritter va så fina, men hanses egna så uschla. Men när han frågte grannen, så sa han: "Gör du som ja å tro på småfolket å va snäll ve dom. Om julafton på kvällen, så dukar ja stabben me allt de bästa ja har i stuga, innan ja går å lägger mej, å när ja kommer igen på juldags morran, så har di tatt alltsammans. Å om ja går ut i lagårn en natt ve pass mellan tre å fyra, så kan ja få se små tomtegubbar me lykter, såpass som en aln höge å di drar i strå från dej å te mine kritter. Å de e därför som dina kritter e så tunna." Men den andre brydde sej visst / inte om att tro på va den andre sa, utan gjorde spe utå't som förut. Om di skôla eller högg ve om dan på den gårn där di inte trodde på tomtarna, så fortsatte de å hogga efter att sola nått ned. Men hos den andre va de allti lugnt å tyst, sen sola gått ned. Di va inte go te å få gjort slut på spökerit på den andre gårn, utan de banka å de knäppte å de knastra. Men så tjänte de en dräng på detta stället å han tänkte att han allt skulle göra sej te husbonn över hogginga. En kväll när di begynte hogga, så gick drängen ut, för han hade inte lagt sej riktitt utan bara oppå å fick fatt i e öx å högg så möcke han orka i backen. Då vart de tyst e stunn, men när han legat lite, så börja de igen. Han ut igen te å hogga, men de hjalp inte ändå, för när han bare fått lagt sej, så börja di igen. Men när han hållit på så tre vänner, så hade han då gjort sej te husbonn över hogginga å hugget bort spökerit, å sen hörde di aldri nåt mer om nätterna.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh01010, upptecknad 1927.

FAQ

Var ligger Farsnubben och barnet, Lerdal?

Farsnubben och barnet, Lerdal ligger i Dalsland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Dalsland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.