Sägner från Vårviks socken

Dalsland · Sverige · Sägenplats

3 uppteckningar ur folkminnessamlingarna från Vårviks socken i Dalsland, gjorda 1932.

Vattenväsen. (Vårviks socken, 1932)

Ortens benämningar på manliga vattenväsen: 'Vassgôbben, Necken el. Näcken, fôrsgôbben el. strömgôbben. 'Fôrsgôbben' skulle vara en sådan där liten gubbe som de talade om att tomtgubben var. Men 'Necken' var stor som en människa fast han hade inte huvud som en människa. Det liknade ett hästhuvud med lång man. Näcken har funnits i sjön Silen och där har han nästan varje år tagit hand om någon människa. Han skulle promt ha någon varje år. Det vet jag att gammalt folk talade på. Men om en hade stål med sig i fickan när en rodde ut på sjön, så hade han ingen makt att ställa till olycka. 'Näckegubben' levde ensam. Det hördes inte till, att han hade något sällskap av något slag. Om de gav honom något i offer, så lärde han en att spela på fiol. Men han kunde inte lära bort den konsten annat än på / en torsdagskväll. Så den som ville lära sig spela av honom skulle gå i skymningen en torsdagskväll till en plats där det inte var någon bostad i närheten. Jag hörde allt att de talade mycket på 'Necken', men jag lade inte något på minnet av det. 'Fôrsgôbben' höll sig inte i sjön utan i bäckar och älvar. Vid gamla kvarn- och sågfall höll han till. Det fanns väl inte en gammal såg eller kvarn i bäckarna som var utan en fôrsgôbbe'. Ibland var han led emot mjölnaren och stoppade kvarnen för honom. Men när han var god, så hjälpte han till i kvarnen så gott han kunde. Om mjölnaren hade somnat, så blev han väckt i rättan tid, för då var gubben framme och knuffade på honom eller skrek namnet. Han skötte om kvarnen. Men höll man oväsen i kvarnen nattetid, så blev han förargad, och då kunde kvarnen stanna på fläcken. Det gick inte an att mala mellan kl. 11 o 1 på natten. Ortens benämning på kvinnliga vattenväsen: 'Sjöräa', 'sjöjungfrun'. Far hade sett henne. Hon hade rott i en halv båt över Silen. När hon försvann vid västkanten, så / blev det en storm, så vattnet blev krit vitt av skum. Hon var ond, när hon kom på det viset. Och det gick illa för den som råkade ut för henne då.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh02957, upptecknad 1932. Texten är här förkortad.

Sjukdomar o folkmedicin (Vårviks socken, 1932)

'Frôstknöler' smörjdes med svingalla för att de skulle bli bra. 'Blogkuler' gick inte an att ta bort, för tog man bort dem, så blev det döden. 'Förstoppning' kurerades med sådant damm man fick i ryktborsten på hästar. Man skall ta litet av det i kaffe, mjölk eller vatten. Mot 'diaré' skulle man ta potatismjöl el brännvin. Tanvärken skar de bort. Det står en lönn vid prästgården som utnyttjats för sådana ändamål. Den har det varit mycket borrat i. De tog en träpinne och gjorde tre täljande i den med en kniv, som känglingen gick ut genom skaftet på. Så skulle den pinnen stickas in i ett hål som borrats i lönnen, så skulle hålet tilltäppas med en askpinne (av askträd). Eller jag hörde, att de även / brukat så, att de gjorde tre täljande i en askpinne, gick till lönnen med den och grävde ned den under någon rot av lönnen. De grävde så att de kom till en fyrkantig sten och under den stenen lade de pinnen och tandvärken. Så gjorde de av med andra sjukdomar där också. Den som hade 'gekt' el. 'rematisk' (reumatisk värk) tog en sticka av askträ och gned det sjuka stället med, se'n bar han den stickan till lönnen och grävde ned den bredvid stammen eller under roten. Mot 'frôssa' kokade de 'skälvgräs' och smörjde sig med samt drack av vattnet. Mot 'gulsot' drack de av sin egen urin. Jag såg med egna ögon kvinnor, som gav barnen att dricka av sin egen urin, för att de inte skulle få 'gulsot'. Det var flickebarn, som kurerades på det sättet. Så var det en sjukdom de kallade 'trôsk'. Tungan o läpparna blevo vita. Jag vill minnas att det bara var barnen som var utsatt för den sjukdomen. Mot den sjukdomen skulle de också dricka eget urin. 'Bläkster' kom ur luften eller vattnet. Jag såg två / fruntimmer som hade fått sådant 'utslag' på kroppen. De gick till smijebälgen med en skål vatten och blåste i det med bälgen, sedan tvättade de kroppen med det vattnet. 'Solorm'. De använde ett slags bläck att smörja på den. Så var det 'ormebete' och 'ormbet'.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh02957, upptecknad 1932. Texten är här förkortad.

Slakt (Vårviks socken, 1932)

Hästslakt. Den man som förr utförde hästslakt kallades 'puke'. Jag mins inte annat än vad far talade om beträffande 'puken'. De kunde inte ta en bit bröd som han hade närmat med sina fingrar. Och han bjöds inte sitta, när han kom in för de voro rädda för att de skulle få 'hästeflôt' på föremålet han suttit på. Han var föraktad alldeles, och lika av alla människor. Vid hästslakt tillgick det så i fars tid att 'puken' ledde ut hästen med en grimma och förde honom till den plats, där han skulle slaktas. När han kom till den platsen, så ställde han sig mitt för hästen å höll grimman i vänstra handen och högg en kniv i bröstet på hästen med den högra. Så stod han och höll hästen så till dess att han stöp. Far såg 'puken' slakta flera hästar / på det sättet. Och hästen stod fromt stilla och vred på bakdelen och svansen. Far trodde att han kunde trolla, så att hästarna stod så stilla. Hästen grävdes ned bredvid där han föll. En del tog vara på huden och en del ville inte ens ha den. Men puken fick ju ta den, om han så ville. Och ville han ta kött, så fick han det. 'Puken' var, som sagt, föraktad. Och ingen ville ta honom i handen eller komma nära hans kläder. Han var som pästen. En havande kvinna fick på intet villkor ta hohonom i hand. Gjorde hon det, så blev det en 'fante' av barnet. - Ingen annan än 'puken' slaktade hästar den tiden. Han gick omkring jämt och sysslade med sådan slakt. Vidare gick han omkring och dödade alla hundar och katter, som skulle dödas. Han fick ju litet betalt av var och en, så att han bärgade sig. För när han hade fått betalt, så var de kvitt honom sedan. Ingen åt hästkött förr än på min tid. Och jag mins inte annat än att man skjutit hästarna och att var och en har kunnat göra det utan risk att få 'pukenamnet'. Men det finns både äldre och yngre här än i dag som inte / kan förmå sig att få ned en bit hästkött. Annan slakt än av häst. Får och nötkreatur slaktades i oktober månad ('slaktmån).

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh02959, upptecknad 1932. Texten är här förkortad.

FAQ

Var ligger Sägner från Vårviks socken?

Sägner från Vårviks socken ligger i Dalsland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Dalsland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.