Sägner från Tydje socken

Dalsland · Sverige · Sägenplats

3 uppteckningar ur folkminnessamlingarna från Tydje socken i Dalsland, gjorda 1935.

Tomtar (Tydje socken, 1935)

Jag tyckte det var så konstigt en gång som hästen skulle ha nattfor. Jämt som jag skulle böja mig ned å ta hö åt hästen, så fick jag höra att det rörde sig i höet. När jag tittade efter fick jag se att det lyste i två stora öge. Å när jag skulle gå ned med lyktan, så slocknade hon. Sen var det jämt omöjligt att jag kunde få eld på henne. Hästen fick inte något den kvällen. Men på morgonen så hade han hö i krubban ändå. Å det påstod allt far också att det fanns tomtar som gav kreaturen. I Korsbyn var de gamle så noga med att inte någon förde något väsen efter det solen hade gått ned. Det skulle inte gå an att hugga ved eller uträtta arbete som var buller- samt. -Det var på ett ställe som de hade / vävt sent på kvällen. När folk hade lagt sig så blev det ett buller på natten. Tomtgubbarna sprang upp å ned i vävstolen. När folket tände ljuset så blev det tyst, men så fort ljuset släcktes, så började tomtarna igen. Men det var inte någon som hade gjort något ont vid väven. Den var som hon skulle vara. På ett annat ställe så hade de inte tur med hästen. Han var lös var morgon. En gång så var han i ladan, å ingen visste hur han hade kommit dit, för det var omöjligt att de kunde få honom tillbaka förrän de fick hugga upp, så att dörren blev större. Men så var det en kväll som husbonden var i stallet, å då kom det en tomtgubbe till honom å bad att han skulle följa med hem till honom, för han ville bjuda på fägnad. Husbonden följde med. När han kom in så var det flera tomtar där. Han blev bedd att han skulle sätta sig vid bordet. Allihop så satte de sig runt bordet. / När de hade börjat att ta till sig, å skulle till att börja äta, så tog det till att skvala å rinna från taket å mitt på bordet. "Här ser du nu valles ja har det", sade tomten till husbonden. "Var gång som hästen din stallar, så får jag så här på bordet mitt." Sen bad tomten att han skulle vara snäll å flytta stallet. Tomten lovade att han skulle hjälpa till med allt möjligt bara han fick vara i fred.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03685, upptecknad 1935. Texten är här förkortad.

Vattenväsen (Tydje socken, 1935)

"Näcken" kom i land härnere i Tydjeviken. Det stod som vit fradga omkring honom, när han kom utifrån sjön. Det var länge sedan så att det bara är sagor om honom. Men ända sedan jag minns, så var det rädsla för honom å "sjöråa" när en skulle bada. Då var det att spotta på en sten tre gånger å kasta utåt sjön, för då skulle han inte kunna ta sig längre än den stenen låg. Jag hörde en saga om "Näcken", att det var en som stod på en bro å titta ned i älven. Då kom Näcken upp med huvudet och armarna över vattnet. Å då hade han en harpa som han spelade på och sjöng till. Näcken grät. Den som stod på bron frågade varför han grät. Då talade han om att han grät för att han aldrig kunde bli / salig. Men han skulle få bli salig om det fanns en människa som ville byta med honom en liten stund. Mannen vågade inte till det, för han var rädd att han aldrig skulle bli människa mer. "Fôrsgobbe" fanns det en vid varje kvarn och såg. Fram emot julen var han som värst, när det kom mycket folk till kvarnen och folk hade som brådast. Det kunde bli "högstilt" i kvarnen, när det blev många, å det tålde han inte. Då slog han igen varshjulet så att kvarnen blev stående. "Fôrsgôbben" bestämde hur länge hon skulle stå. När en hade riktigt brått å inte ville försinka något, så var det att ta av det en hade med i nestet å gå å lägga i underhuset. För det var där som gubben höll till. Men en skulle inte säga något utan vara alldeles mol tyst. Det var att muta "Fôrsgôbben" så att han inte slog sig på tvären. Denne gubben skulle vara alldeles luden på kroppen. Han var inte mer än en / halv arm lång, men han var stark som en jätte, för han kunde hålla igen hela kvarnen så länge han ville. "Sjöråa" for ute i sjön med en halv båt. När hon väntade oväder, så kom hon upp å segla. Men hon hade inte annat än en granrisbuske att segla med. Men det var ingen som kunde segla i kapp med henne, för hur de bar sig åt, så var hon före dem. En gubbe från Slädekärr hade sett henne högsta dagen.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03685, upptecknad 1935. Texten är här förkortad.

Läkekonst (Tydje socken, 1935)

Det var inte gott att ha "tanvârk" förr i världen, för det fanns inte många medel att bota med. Det var att låta tänderna värka tills de valt ut. Det kunde en få gå hela höstarna å vårarna å ha tandvärk på den tiden. Men det var många ting som försöktes för att en skulle bli av med tandverken. Sur kärnmjölk, salt, pipolja, tobak, rökning på tänderna. Att röka mot tandvärk var bra vanligt, å det var många kvinnfolk som lärde sig. att röka, så att de inte kunde vara utan pipan. "Kle oset" begagnades att ha på tänderna. Så värmde en alpinnar eller björkpinnar riktigt varma så att det dröp ur ändarna på dem. Så tog en den oljan å smörjde på tänderna. Het gröt lades på käken. Salt skulle en ha på tänderna / och sedan kasta det i elden, så skulle den onda tanden spricka sönder. En finnkäring botade ### #### för tandvärk. Hon gick först till spisen å hade några konster sen tittade hon i munnen på henne å kände på tanden, så mumlade hon något å gick ut. Men tandvärken gav sig. Men sen skulle hon inte få gå ut på tre kvällar. En kunde bli så galen så att en tog å glödgade en spik å stack ned i tanden. Om en ville trolla bort tandvärken så skulle en ta en spik å pela i tanden med till dess att det kom blod, sen gick en å slog den spiken i ett träd. "Kvar'n" var led att ha. Den kunde sätta sig i handlederna, å då orkade en just inte mycket med armarna. Det fanns inte annan bot att få bort den än att en skulle hugga bort den. Då fick en sätta sig på dörrtröskeln grensle å hålla handen på tröskeln. En annan hade en yxa som han högg över handleden med. Han högg så att eggen tog utanför handleden. När han högg / så frågade patienten "Vad hugger du för?" å då svarade den som högg "Jag hugger för kvar'n". Tre gånger högg han på det viset. För var gång så högg han av en träpinne. Pinnarna kastades i elden, när han hade huggit. Handleden smörjdes också med ister å fett för att den skulle bli "ôppmjuka".

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh03686, upptecknad 1935. Texten är här förkortad.

FAQ

Var ligger Sägner från Tydje socken?

Sägner från Tydje socken ligger i Dalsland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Dalsland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.