Sägner från Valbo-Ryrs socken

Dalsland · Sverige · Sägenplats

3 uppteckningar ur folkminnessamlingarna från Valbo-Ryrs socken i Dalsland, gjorda 1927.

Spökerier. (Valbo-Ryrs socken, 1927)

1. Rika i Backa talte om något som Blinde Johannes hade talt om för henne. Det var ifrå Storkyrkan. Han var organist och hade lärt i Stockholm. Det var en herre som hade gått över kyrkogården en kväll. Så låg det en dödskalle, och han spände till den häre skallen. - Ligg inte här och grina, sa han, utan kom hem till mig så skall du få julgröt till kvällen. (Det var om julafton.) Så gick han hem, och på kvällen så knacka det på dörrane så förskräckligt. Tredje gången det knacka så sa nån utomkring det, att du har bjudit mej hit och äta gröt i kväll. Men det blev så besvärligt så han fick skicka efter prästen. Och prästen sa att den där skallen var efter en biskop, och det var han som hade varit där om kvällen. Men så tog prästen dom mä sej och sa att di skulle gå till kyrkan. Och när han kom dit, den här som hade sparkat på döskallen, så stod biskopen inomkring altaret. Så sa han: - Du skall räcka mig handen. Och prästen viska till honom: - Du ska gå fram till altaret och räcka honom handen - men bara ett finger. / Och då gick han fram till altaret och räckte honom handen, men bara fingret fram, och det tog han, så det var han av med sedan. 2. Strax härintill, mellan vårt hus och Wahlgrens, var det en gammal gumma som bröt benet av sig ner i dalen. Och där ser di en käring om nätterna. 3. Mubergskogen. I Mubergskogen är det mycket konstigt. Där är ett ställe vid landsvägen som man inte kan gå om kvällen utan att det är över en. Det är som om man hade någon efter sig, alldeles upp i ryggen. Det har jag känt och många andra. Jag vill inte gärna gå där om kvällen. Man blir förskrämd och går alldeles rak och sträcker på sig, och sen är man alldeles slut. Det var ingen landsväg förr just där utan landsvägen gick en krök genom skogen. Här var bara en stig och ett kärr. Där brukade älskande mötas förr i världen. Det var en fröken på Ryr och så en pojk häruppigenom, och di mötte varandra där i skogen. Hon red alltid på en vit häst och hade svart ridklänning och slöja.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh00984, upptecknad 1927. Texten är här förkortad.

Troll. (De underjordiske.) (Valbo-Ryrs socken, 1927)

1. Det var på ett ställe som hette Vålen under Ryr, jag var där och sydde och jag hade en med mig. Så den förste kvällen så sa käringa te oss: Om I e vakna när det lir mot otta, så ska I få höra vad det dånar. Den natten hörde vi inget eller kom ihåg'et en gång. Men natten därefter så var det en sak som vi hade bråttom, så vi satt och sydde te hon va tolv ungefär. Vi huga inte på'et, men så när vi skulle lägga oss - han hade redan lagt sig men jag satt och klädde av mig - så hörde vi det första dånandet. Det var som dunkel åska, men nära huset. Sen var det ibland en halv minut mellan var gång, ibland en eller två minuter, änna te framemot morron. Ibland var det som åska, ibland lät det som när di välter store stenlass. Och de höll på. Di hörde't jämt. Di hade bott där ett tiotal år, och det fanns nästan aldrig natt utan att di hörde't. Och i grannstugan hörde di't också, men inte så ofta. Kreaturen böla natten igenom, som di hade satt kniven i dom, och det var såpass så di måtte flötta lagårn. Nu låg det ett stort högt berg mitt för lagårn, och det var nog något med det där berget. En vattenåder kunde det inte vara, det vet en hur det låter, och det kunde inte komma så ojämt. Det var som om tomten hade legat i vägen för nånting. En kväll kom hon hem klockan ett på natten, och då var det som det hade / tutat i ett horn. Och hon fick sig en så hon sto på huvet mett på backen. Men så for torparn te Amerika, och snart etterpå for hustrun mä. Sen ble det ny torpare, och han måtte flytta lagårn, och sen ble det tyst. 2. Trollen som härmade. På Värhult kunde di aldri göra något etter solen hade gått ner utan att di härmade etter. Likadant var det på ett ställe som heter Kåtterud under Surnås. Där hade di en ryggåsstuga med en kammer och en storstuga med öppen spis. Di va möt te å hugga och såga och va som helst där i stugan när det var kallt ute. Så en natt när di hade slutat och gått och lagt sig, så klämde de på å såga å hugga alldeles så de braka där i stugan.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh00984, upptecknad 1927. Texten är här förkortad.

Husdjur (Valbo-Ryrs socken, 1927)

1. Skydd för mjölken. När kon hade mjölkat första gången (efter kalvningen), då våga di inte gå med mjölken bar ur lagårn, utan det skulle vara lock över. När di hade mjölk som di sålde eller skicka, så tände di eld i en sticka och höll över mjölken. Själva skören eller det som var rött på stickan och närmast lågen det fick falla i mjölken. Då skulle inte trollen kunna ta kraften ur'et. 2. Nöthår till spånad. Nöthår det tog di och blanne i blår. Ull hade di nästan inte rå te och ha i där. Det ble te binningsgarn, te strumper och vantar och täcken. 3. Skydd för kreaturen. Stål hade di te skydd mot maran. (Se särskild uppteckning: Maran.) Stål skulle va bra för stögge människor också. Om en granne ånka på det och det kräket och hade ont av'et. Bara di då satte stål över så gick det bra. Di talte om tanntugg, det var om en granne var missundsam så ble kräka sjuke. Di kunde modstule kräga. Men stål hjälpte. 4. Bin. Di gnidde allti kupene invändigt mä majgräs, då skulle bina trivas och stanna. Förste svärmen på året hette blomstersvärmen. Och när blomstersvärmen svärma, så / var det jungfrusvärmen. 5. Det var allt månge som var rädde för att låta folk gå in i lagårn. Vem som helst fick inte komma. Det kunde va farligt för kräka. 6. Vallgången. Den åttonde maj, då skulle kräka vare framfödde. Sen skulle di ha si föa ute. Di påsto, i Tostere förr i världen, där va en käring, hon tvätta kräka i krut och vatten när ho skulle släpp ut dom och köre dom åt skogen. Hölingarna hade långa alelura, di kunne va ett par meter. En tog två aleklampar och grov mä ett skejärn. Sen reva di mä granrötter och strök på tjära så det skulle bli tätt när di la dom ihop. Herre Fader, va en kunne skråle mä dom. Det var te och skrämma varg och björn. Hundarna di hade bröthäls om halsen med taggar på till skydd mot vargen. Så hade di hästeskrammel. Det var en lång axel och som ett ställ utepå. Ett kugghjul mä djupe skårer och en sticka i bänne, som slog å den ene kuggen å i den andre.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh00986, upptecknad 1927. Texten är här förkortad.

FAQ

Var ligger Sägner från Valbo-Ryrs socken?

Sägner från Valbo-Ryrs socken ligger i Dalsland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Dalsland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.